söndag 30 december 2012

Jag vill önska er ett gott slut och ett gott nytt år.

Ska ni avge något nyårslöfte? Det är säkert bra för en del att göra det, och då tänker jag på de som har dålig karaktär. Ett nytt år, det är som vi födds på nytt. Allt det dåliga som vi har gjort är passé, och från och med den första januari ska vi bli bättre, som börja motionera, sluta röka, starta upp gitarrkursen igen som fick ett abrupt slut i våras, för prioriteringen var då att hänga med kompisar, vilket nu ångras.

För min del brukar jag inte avge något nyårslöfte. Jag tycker vilken dag som helst på året kan man ge ett löfte, exempelvis att från och med i morgon ska jag hälsa på mormor två gånger i veckan istället för en. För i morgon är det en ny dag, en som du aldrig har upplevt, och gårdagen är förbrukat.

Men om ni pressar mig, ja då skulle mitt nyårslöfte vara att skriva oftare här på bloggen. Sedan vore det kul att veta vad ni vill att jag ska skriva om.

Skål för det nya året, 2013!

fredag 28 december 2012

Denna härliga jul.

Jag hoppas att ni läsare hade en julafton som ni önskade. Själv hade jag det, och det innebär ett bord med julmust, två tre olika sorters sillar, potatis, julskinka, kalvsylta, stark senap, Janssons frestelse, hårt bröd. Till avslutning risgrynsgröt och pepparkakor. Innan matkoman infinner sig, skyndar vi oss till soffan och chippar efter luft. Vi vuxna småpratar medan brorsans tre barn och mina två leker med varandra, stundom framför brasan. Det är vilsamt att se in i den sprakande värmekällan. Att dessa fina dansande lågor blir farliga när de släpps lös är svårt att förstå i denna trevliga stund. På bordet står det en grann julstjärna tillsammans med en adventstake, som är gjort mestadels av näver, med de fyra ljusen tända. Aromen av nykokt kaffe sprids från köket och blandas med doften från stearinljus och varma lussebullar. Då och då avbryts vi med ett trängtande ´Kommer tomten snart?´. Barnen längtar att höra hårda bankningar på ytterdörren medan vi vuxna njuter av julstämningen. Eller är det lugnet före stormen som vi njuter av? Utanför fönstren ligger det tjockt med snö. Jag myser.
Julen är en högtid som jag tycker mycket om, den finaste som vi har i vårt land.

Ingen jul utan att besöka en julmarknad, så här om veckan begav sig den femårige sonen och jag till marknaden i Gamla stan. Med följde en av mina assistenter.
Vi tog en taxi på grund av den mängden med snö som hade fallit den senaste tiden. Hoppade av vid Mynttorget och gick sedan Västerlånggatan fram. Trots vardag var det konstigt nog en hel del med folk som var ute.
Det verkar som det är fler än jag som har tagit ledigt från arbetet, tänkte jag och tog sonens hand. Väl framme tog vi en varsin kokt korv med bröd och promenerade sedan runt bland de små bodarna. Ostar, påläggskorvar, brända mandlar i strut, stickade vantar och mössor, hemslöjd, ja det var mycket som var lockande att öppna plånboken för. Sonen stannade så klart med tindrande ögon framför boden där det såldes godis av alla de slag. Det såg ut så i alla fall. Långa och små polkastänger, figurer i marsipan, småkolor, choklad, knäck med mera. Sonen fastnade för en liten käpp av polkagris, som han gick och slickade på resten av dagen. Istället för godis inhandlade jag korv, ett måste till julen. Det blev en salami och en pepparkorv.

När jag är själv med mina barn, vill jag vara det och inte ha en assistent med. På grund av CP-skadan som jag har finns det få tillfällen som det går. När vi sitter i sandlådan och leker är ett, assistenten kan då lämna oss för ett tag. En känsla med enorm stolthet har jag då. Men när det ska badas eller fara till stan och hitta på något kul, måste det följa med en assistent. Denne hjälper till med det jag inte kan, som när barnen behöver gå på toaletten, skala banan till mellanmålet, lyfta upp de för att de ska se över stängslet in till björnarna på Skansen, bära barnens matbrickor fram till vårt bord på restaurang. Detta kanske är trivialiteter för er småbarnsföräldrar, som ni helst till och med vill slippa. Jag saknar denna kontakt med mina barn oerhört mycket. Om jag kunde göra något för att få bättre kontroll på mina armar skulle jag göra det, för det skär i mitt hjärta när jag inte kan vara mina barn behjälplig.

Barn är smarta och mina utgör inga undantag. När de vill åka karusell, frågar de assistenten om hjälp upp, för de vet att pappa kan inte hjälpa till. Givetvis har de frågat mig först om de får. Dottern frågar med sina ögon, de kan förmedla mer än tusen ord. Tro mig.

Jag ser fram emot när guldklimparna blir tio elva år. De är då stora nog att skala bananen, och gå och kissa på egen hand. Många roliga och spännande äventyr väntar.

fredag 21 december 2012

Släkten i Chang Dtai.

För fyra år sedan köpte min fru och jag en tomt i byn Chang Dtai, en timme med bil österut från staden Surat Thani i Thailand. De som kommer till eller från Ko Samui med färja känner till staden, för där finns förbindelser att ta sig vidare med inåt landet.
Om Surat Thani är någorlunda känd för turister, är Chang Dtai definitivt döljt i mörker. Byn, som ungefär har sextio innevånare, ligger insvept mellan oljeplantager och dess höga palmer. Om det kommer en europé, fallang som det heter på thailändska, hit stannar vardagslunken upp och blir dagens samtalsämne.

På tomten finns det fyra hus, och här bor tre av min frus systrar med familj. I det fjärde huset bor hennes son med flickvän och deras nyfödde son. Sammanlagt var vi tjugo personer varav sex var barn under två år. Liv och rörelse. Ljudnivån blev därefter - ömsom skratt, ömsom barnagråt. Jag som tycker om att ha många omkring mig trivdes.

Oj jag höll på glömma mormor, min kärastes mormor. Hon placeras med lätthet i gruppen gummor. Kvinnan är kort och smal, brun som en pepparkaka i hyn och grått kortklippt hår. Det få gånger mormor reser sig från golvet, går hon så framåtböjd att hon knappt ser framför sig. Med sin kraftige pinne till käpp, går hon långsamt fram med sina hjulbenta ben. Jag trodde hon var hundratio år när jag såg henne första gången för sex år sedan. Hon kan mycket väl vara det, för hon vet själv inte hur gammal hon är, men hon tror hundra år. Synd att jag inte förstår mormors dialekt, för det hade varit intressant att prata med henne om hur livet var i Thailand när hon var barn. En enastående skatt har de personer som har levt så länge, en historisk skatt.
Jo, jag kan thailändska relativt bra. Fast bara när det talas den dialekt som pratas i huvudstaden Krung Thep (betyder ungefär Änglarnas stad), då hänger jag med rätt så skapligt. Släktingarna pratar vänligt nog "bangkoksa" till mig, annars pratar de dialekten från Isan, en del av norra Thailand, som jag förstår endast några ord ut av. Det är så roligt att jag gör mig förstådd, jag får då ut mer av vistelsen.

Det slog mig en kväll, när vi satte hos på golvet för att äta kvällsmat, att här och nu finns det fyra generationer. Smått fascinerade. Om min kärastes far och mor hade varit i livet, skulle det ha varit fem generationer under ett och samma tak.

Precis, vi sitter på golvet när vi äter. Tiotal skålar med fisk, kyckling och grönsaker placeras i den ring som bildas. En flätad korg går runt med sticky rice, som alla vi tar en näve av. Riset rullas ihop till en liten boll som doppas i skålarna. Med hjälp av tummen trycker man exempelvis en bit av fisken mot risbollen och stoppar i munnen. Sticky rice är ett klibbigt ris, vilket det gör att det blir lätt att hantera när inte bestick används.

måndag 10 december 2012

Kuppen på Bokmässan gav resultat.

Den 5:e oktober i pappersupplagan av Nya Wermlandstidningen stod det att läsa en intervju med Jonas Gardell. Det var i samband med att det första avsnittet sändes av TV-serien Torka aldrig tårar utan plasthandskar som är baserad på Jonas romantrilogi med samma namn.
Till sist fick Jonas svara på alldagliga frågor som vilken film tycker du bäst om och vilken skiva och så vidare. På frågan vilken bok läser du nu, svarade Jonas, "Johan Nordansjös roman Mitt nakna jag. Otrolig bra."
Jag satt som förstenad, samtidigt som jag rös. Jonas Gardell läser min roman och tycker att den är bra, till och med otrolig bra, kommer jag ihåg att tänkte. Sedan kom det ett glädjetjut.

Vilken grej! Att en så pass känd textförfattare och artist läser min roman, och dessutom tycker att den är otrolig bra, är fantastisk roligt. Förhoppningsvis gör det att Mitt nakna jag kanske uppmärksammas än mer.

Jag är relativ säker på att Mark (Levengood) har visat min roman för Jonas efter Bokmässan. Om det är någon som har missat det, Mark och Jonas är ett par.


Som synes ger det resultat att vara framåt.

fredag 7 december 2012

Den strapatsrika vägen till arbetet.

Innan jag skriver vidare om tiden i Thailand känner jag att vill skriva några ord om onsdagens resa till arbetet.

Det hade fallit en hel del med snö natten mot onsdagen i Stockholm och under dagen tilltog det rejält. Det hanns inte med att röjas undan på gator och torg. På flera vägar kom bilarna inte fram. För fotgängarna var lönlöst att ta sig ut, för trottoarerna var begravda i snömassor. Det var kaos.

Hur gick det för mig? Ja, sådär. Det var kämpigt för assistenten att köra mig, för det var en till två decimeter av den vita varan på vissa ställen vägen till Roslagsbanan. När vi väl kom fram till tåget, efter ha insett att det blir inte lika jobbigt om rullstolen vänds och dras baklänges, hade vi tillryggalagd den värsta biten. Trodde vi, men tji fick vi. Hissen ner till Tekniska Högskolans tunnelbanestations biljetthall var ur funtion. Även rulltrappan stod still, så vad göra? Fråga förbipasserande om att få hjälp nerför trapporna? Vi gjorde det, två grabbade tag i främre delen av rullstolen och assistenten i körhandtagen, och trapporna var besegrade. Det är vid sådana här tillfällen jag inser att kunna gå är praktiskt.
Jag drar jag mig för att be människor som jag är obekant med om hjälp. Jag inbillar mig att de tycker att de inte kan säga nej, men ibland finns det inget annat val.

Sista biten, från Hagsätras tunnelbanestation till kontoret, var det även här på vissa ställen en så stor mängd med snö att enda möjlighet att ta sig fram var att köra rullstolen baklänges.
- "Det här var den bästa träning jag har fått. Bättre än den jag kan få på gymmet", sa assistenten andfådd när vi äntligen nådde fram.

Mina assistenter vill åka kollektiva färdmedel med mig. Det är inget jag tvingar dem till. Men självklart, om de säger att i dag går det bara inte, och det på grund av vädret eller av en åkomma som de har fått som hindrar att de tar i, så självklart bokar jag en taxi.

torsdag 6 december 2012

Att flyga, ett nödvändigt ont.

Inte direkt fick vi ett varmt välkommande när planet satte ner sina hjul på Arlanda flygplats i fredags morse klockan sex. Efter att ha varit i Thailand i tjugofem trettio grader med hög luftfuktighet i en månad, och bli mött av ett vintrigt landskap och en obarmhärtig isande vind, undrade jag för ett ögonblick varför jag har satt ner mina bopålar just i detta land.

Att flyga är ett bra sätt att ta sig fram även för oss som sitter i rullstol. Helst vill de i incheckningen ta stolen tillsammans med bagaget, och erbjuda flygplatsens egna rullstolar. Aldrig i livet sätter jag mig en gång till en sådan monstertruck; bred som en ladugårdsdörr, tung som en elefant och omöljig för mig att manövera. Med ett vänligt och bestämt nej, får jag behålla min egna stol fram till planet. Väl där lyfts jag över till en liknande pirra, en smal obekväm sak, och rullas ombord till min plats.

Det som är jobbigt med att flyga länge, och länge för mig är fem sex timmar och därutöver, är när jag väl sitter på min plats sitter jag där. Jag kan inte som en del gör gå en runda för att sträcka ut kroppen. Inte kan jag heller sova, för så fort jag slumrar till väcks jag av min spattiga högerarm. Armen viftar till när jag slappnar av och släpper kontrollen över den. Då är det bara, som jag har gjort miljontals gånger i livet, fånga in armen med hjälp av den vänstra och placera den på en plats i knäet som jag tror kommer att fungera bättre. Efter en stund är det färdigt igen. Sviss, armen flyger upp med blixtens hastighet och jag vaknar. Igen.

Inte blir jag uppiggad när maten serveras. Jo, det blir jag, men det är inte av smaken utan av det välkomnande avbrottet i tristessen. Varför inte dela ut smörgåsar på mörkt bröd med välförsedd pålägg som ost, skinka, prickig korv med gurka, paprika och salladsblad, istället för den rätt så smaklösa bukfyllan? I alla fall för oss nordbor skulle det bli succé.

Toalettbesök? Glöm det. Visserligen kan jag gå med hjälp av mitt resesällskap, men att klämma sig in två personer i en flygplanstoalett, det undviker jag så långt det går. Istället tar jag med min kissflaska och kastar vatten sittandes i fåtöljen, givetvis med en filt över. En underlig känsla med en touch av pinsamhet är det att kissa i ett flygplan med okända människor så tätt inpå.

Vad är det som är bra med att flyga? Det går snabbt att ta sig dit jag ska.