omslagsbild

omslagsbild

torsdag 31 januari 2013

tisdag 29 januari 2013

Thailändsk parlör del 1.


För att min blivande fru och jag skulle kunna prata med varandra, började jag studera thailändska i maj 2006 efter jag hade kommit hem från den andra resan. Jag studerade en till två gånger per veckan i tre terminer på Medborgarskolan i Stockholm.

Det är kul att kunna lite ord och meningar på det språk som pratas i det land som man besöker. För att göra sig förstådd är alltid bra, som vid restaurangbesöket och när det ska köpas mat på marknaden. Det gör inget om det inte blir korrekt, bara man försöker uppskattas. Det kan även öppnas möjligheter att komma närmare befolkningen, vilket jag själv tycker är roligt och spännande. Kanske får man en sådan bra kontakt med någon att man blir hembjuden och ser hur denne bor.

Jag har listat här som är bra att kunna när man i Thailand. Orden skriver jag som det uttalas på thai. De thailändska tecknen ser inte alls ut som de svenska bokstäverna, och dessa kan jag inte. Även ordföljden är inte densamma som i svenskan. Det som är det bästa med thailändskan, och som gör att en svårighet är borta, är att det pratas endast i presens. Exempel på detta:

´Jag badade i går.´ På thai med svenska ord ´Jag bada i går.´
´Vi åt i går.´ På thai med svenska ord ´Vi äta i går.´


Nu kör vi igång!


Hej = Savaddi
Om du är kvinna, lägger du till ´ka´. Det blir ´Savaddi ka´.
Om du är man, lägger du till ´kapp´. Det blir ´Savaddi kapp´.

´ka´ och ´kapp´ är en artighetsfras som används ganska så flitigt. Det förekommer när man pratar med en person som man inte är bekant med. Det används även när man har förstått vid ett samtal.


Jag (om du är en man) = Påmm
Jag (om du är en kvinna) = Shann
heter = shu

Nu kan du en hel mening på thai nämligen ´Hej. Jag heter och sedan ditt namn.´ När jag presenterar mig säger jag ´Savaddi kapp. Påmm shu Johan.´


Hus, hem = bann
du = khunn
bor = jo
var = ti nai
Sverige = braeted Swiden (´braeted´ betyder land)
Thailand = Muang Thai

´Var bor du?´ är på thai ´Bann khunn jo ti nai?´
´Jag bor i Sverige.´ är på thai ´Bann påmm jo ti braeted Swiden.´


Hungrig = hio
Mätt = im läo

´läo´ liknar ´redan´ på svenska.

´Jag är hungrig.´ är på thai ´Påmm hio.´.
Ordet ´är´ behöver man inte säga i vissa meningar.

´Jag är mätt.´ blir alltså ´Påmm im läo.´. Om du är kvinna, ´Shann im läo.´.


Mat = khaao (khaao är även ordet för ris)
Thaimat = ahaan Thai
Äta = ghinn
Vill = jaag (bokstaven g utalas svagt)

´Jag vill äta mat.´ är på thai ´Påmm jaag ghinn khaao.´. Om du är kvinna, `Shann jaag ghinn khaao.´.



Det får räcka för denna gång. Del två kommer inom en månad.

måndag 28 januari 2013

´Mitt nakna jag´ har tydligen givit ett outplånligt intryck på Jonas Gardell.

Anledningen att jag tror det är att Jonas Gardell, nu i en ytterligare intervju efter höstens bokmässa i Göteborg, nämner min roman ´Mitt nakna jag´.
Intervjun publicerades förra söndagen på sajten Värvet. I slutet ställdes frågan vilken person Jonas skulle tycka vore intressant att Värvet intervjuar nästa gång, svarade han - hör och häpna - mitt namn. Okej, Jonas hade glömt mitt namn, men han beskrev mig som "en före detta framgångsrik handikappidrottare" som han sedan direkt tog tillbaka (Det var ju rätt, med framgångsrik handikappidrottare. Egen anmärkning.) för han var osäker och ersatte med "Han är i alla fall CP". Efter googlande kom Jonas och intervjuaren fram till att det var mig som han menade.
Jonas sa att det vore kul att få veta mer vem jag är, som har skrivit en sådan berättelse. "En inte så välskriven historia, men intressant".

Det är smått otroligt att Jonas fortfarande kommer ihåg min roman, trots att det har gått mer än tre månader sedan han läste den. Eftersom Jonas arbetar mycket och träffar nya personer så gott som dagligen hade det varit förståeligt om han hade glömt den, men det har han uppenbarligen inte gjort. ´Mitt nakna jag´ har tydligen givit ett outplånligt intryck på Jonas.
Än så länge har jag misslyckats med att få kontakt med honom.

Om ni läsare minns, gav jag romanen till Mark Levengood under bokmässan.





fredag 25 januari 2013

Jag mötte kärleken.

I januari 2006 mötte jag min blivande fru på Lamin Seafood. Den lilla restaurangen i Patong, Thailand, låg avsides från nöjeslivets myller uppe i en bergssluttning omgärdat av naturlig grönska. Det var ett par som min kompis och jag hade lärt känna under några dagar på stranden, som talade gott om Lamin Seafood. Vi blev nyfikna, så en kväll tog vi en taxi dit. Det blev ett lyckokast, inte bara för att maten var utsökt, utan där stod Hon bakom bardisken. Av alla platser på denna jord fanns kärleken just där. Inte konstigt att det tog tjugofyra år innan vi fann varandra.

Tjugofyra år, hur räknar jag då? Tideräkningen inleddes 1982, det var det året jag började i gymnasiet. Visst hade jag spanat in flickor tidigare, men det var i gymnasiet som jag verkligen såg hur snygga, vackra, söta de var. Mina hormoner gick fullständigt i spinn. Jag blev kär i var och en annan flicka dagligen den första terminen. Det räckte bara med ett leende från flickorna, så smälte jag. När någon sa "Hej Johan", tänkte jag "Är hon intresserad av mig? Hur ska jag nu göra? Väntar hon på att jag ska ta nästa steg?". Jag vet, bara  "Hej Johan." var inget säkert tecken på att denne var kär i mig, men då längtade jag väldigt efter att bli tillsammans med en flicka, så jag kunde inte tänka förnuftigt. Hormonerna spelade mig ett spratt.
Assistenten höll sig på ett behörigt avstånd från mig på rasterna, oftast satt han i lärarrummet. Han förstådd, utan att vi direkt hade pratat om det, att jag ville umgås med klasskompisarna och ta kontakt med tjejer utan hans närvaro.

Innan jag började gymnasiet, tänkte jag ´Innan gymnasietiden är slut kommer jag ha haft sex.´. Det kändes så, för i gymnasiet skulle jag och de andra vara äldre och troligtvis mer vuxna än barnsliga i sättet att vara, och utbudet av flickor var större än i högstadiet. Men första ligget lät vänta på sig. Länge. Mycket länge.
Jag återkommer till den roliga, men läxbetungade gymnasietiden i ett senare inlägg.

Efter att min roman Mitt nakna jag hade blivit utgiven i november 2005 och den efterföljande massmediestormen hade bedarrat, reste jag alltså med en kompis till Patong.
Vi hade fått in vår mat där vi nu satt på Lamin Seafood. Den bestod av stekt fisk kryddad med massor av vitlök och en och annan röd och grön chili, och obligatoriska riset toppades med räkor. Smakade ljuvligt.
Vi småsnackade medan jag började alltmer se bort mot kvinnan som arbetade i baren. En vacker bartender med leende på läpparna. Inte bara utseendet attraherade mig utan även hennes auktoritet i göromålen som bestod bland annat av att blanda drinkar, och hålla rent och snyggt. Två gånger möttes våra blickar. Jag kände en lätt rodnad.

Kvällen efter var vi åter på Lamin Seafood. Anledningen var att kvinnans ansikte hade följt mig genom nattens drömmar. Var det tecken på att hon var speciell för mig och att jag inte borde sumpa bort henne?
- "Jag vill ha en B52:a. Vill du?", frågade jag när vi hade ätit en kryddstark fisksoppa.
Kompisen hann knappt börja nicka förrän jag var halvvägs bort mot baren. Det gällde att handla direkt när tanken och modet samarbetade, annars var det stor risk att jag fegade ur. För jag hade bestämt mig, jag ville få kontakt med henne.
- "Can I have two B52?".
Kvinnan bara log.
- "Can I have two B52?", frågade jag än en gång, nu med högre röst och mer artikulering.
Återigen bara log kvinnan. Hon sneglade mot sin arbetskollega i hopp om att få stöd i denna jobbiga situation. Inte visste jag om hon tyckte det var jobbigt, jag bara antog det.
Jag gav upp. Hon förstår förmodligen bara thailändska, tänkte jag och gick tillbaka besviken, men ändå stärkt av att ha vågat försöka ta kontakt.
En hand lades på min axel. Jag såg upp. Kvinnan från baren höll fram två B52:or och fyrade av sitt leende. Jag blev alldeles varm.

För att korta ner denna magiska historia, blev det en lunch dagen efter. Jovisst, jag frågade och fick ett ja. Våga och vinn heter det väl? Lunchen blev dock inte på tu man hand, för jag förstod, efter att ha använt både kroppspråk och teckenspråk när vi kommunicerade med varandra den kvällen, att det då hade det blivit en ordknapp lunch. Förutom namnen på diverse drinkar, sträckte sig hennes engelska till tio ord och min thailändska till ´Savaddi´ som betyder ´Hej´. Så därför följde kvinnans arbetskollega med, som pratade engelska flytande. Min kompis följde även han med, för att hjälpa mig när jag ville gå på toaletten.
Sedan den dagen umgicks hon och jag, dag som natt. Gjorde utflykter inåt landet, badade och tog båten till Kho Phi Phi. Allt som oftast följde de andra med.
Dagen som vi inte ville komma kom, avresedagen. Men jag kunde bara vara i Sverige i fem veckor, för jag hade blivit förälskad. Denna gång stannade jag i tre veckor, och då sade det klick även för henne.

Min vandring ensam på livets väg var nu över.


torsdag 10 januari 2013

Jag saknar att byta bajsiga blöjor.

Jag har insett att jag har missat och missar en viktig kontakt med mina barn, och det gör mig ledsen.
Vad mysigt det hade varit om den då arton månader gamle sonen hade puffat på mig klockan tre på morgonen och ville ha välling. Sömndrucken hade jag tagit upp den sängvarma sonen i famnen och gått ut till köket. Jag hade känt en liten arm läggas runt min nacke, samtidigt som bajsiga blöjor skulle göra sig påminda. Vi hade småpratat med varandra medan jag rörde i vällingen. En puss på munnen hade jag fått, vilket skulle ha gjort stunden än mer salig för mig.
Tillbaka hade jag lagt guldklimpen på min sida i vår stora säng. Han hade tagit nappflaskan med de knubbiga händerna och druckit upp vällingen med ljudliga klunkar. Jag hade passat på att byta blöjorna, göra det snabbt så jag skulle hinna lägga mig bredvid honom innan han hade somnat.
Den då arton månader gamle sonen puffade aldrig på mig när det sög i välling tarmen. Likadant är det nu med den arton månader gamla dottern, och det är inte märkligt. Barnen vet att de inte får välling av mig, för jag kan helt enkelt inte koka välling på grund av mina armar som jag inte kan kontrollera. Smarta barn, precis som alla andra barn. Varför gå till en som man inte får hjälp av?
Denna missade kontakt med barnen, får den konsekvenser i vår relation i framtiden?
Som en kompensation, nej det går inte att kompensera denna kontakt med något. Däremot är det viktigt att jag nu leker med dem när de vill leka och hjälper dem med det jag kan.

måndag 7 januari 2013

Hjälp utan att det behövdes.

Visst kan vi som sitter i rullstol ha det bra i Thailand, men det är bra att vara förberedd mentalt att det är svårt, ibland omöjligt, att ta sig fram. De flesta trottoarerna i städer som jag har varit i är tre fyra decimeter höga, men vid många vägkorsningar lutar det ner mot gatan. Varför de är så höga, är för att trottoarerna inte ska hamna under vatten vid ett skyfall. Då är det bara att rulla på gatan, kanske några av er tänker. Om livet är dig kärt, gör det inte för det är trångt på gatorna med bilar, motorcyklar och mopeder, och snabbt går det.

Jag har varit i Thailand sju gånger och besökt bland annat Bangkok, Phuket, Kho Samui, Kho Phi Phi, Kho Samet, Kho Lanta, Krabi och Suratthanee. Vart jag än kommer, får jag hjälp av den vänliga befolkningen. Även när jag inte behöver hjälp, som den gången när jag skulle sätta mig i en taxi. Trots att jag och kompisen sa på både engelska och det värdsomfattande kroppspråket att jag inte vill ha hjälp för jag kan själv, tog chauffören tag i min ena arm och försökte sätta mig i främre passagerarsättet. Kompisen och jag gav upp och lät honom arbeta. Det är trots allt kul att se en, som inte har en blekaste aning om hur jag ska komma in i en bil, hur denne löser det utan kommunikation. Förmodligen såg det ansträngande eller svårt ut, både och kanske, eller var det ett uttryck för den thailändska vänligheten, för en stund senare kom en förbipasserande man fram. Han tog tag i mitt ena ben och lyfte in det i bilen medan de pratade med varandra. Till slut satt jag i taxin, men det tog tre minuter och tre män att sätta mig på plats. Tre? Ja, det kom ännu en.
Om jag hade kunnat språket, hade jag sagt, ´Påmm eng dai´, vilket betyder ´Jag kan själv´.

Ett roligt minne.

torsdag 3 januari 2013

Åter reser jag kollektivt till arbetet.

I Stockholmsområdet har det varit mildväder nu i fyra fem dagar, så pass att det är nu framkomligt att sig fram med rullstol. Förmodligen inte i hela området, men i vart fall där jag brukar gå. Bra, tänkte jag, nu kan jag resa med tåg och tunnelbana igen till arbetet i Hagsätra.
Det myckna snöandet i december omöjliggjorde att komma fram till Roslagsbanan, så det blev att åka taxi istället, och det vet ni vad jag tycker om. Ett nödvändigt ont.

Nu sitter jag igen försjunken i en god bok medan tåget far fram. Det är en avkopplande stund, att försvinna i bokstävernas värld och låta fantasin sväva fritt. Då och då vänder jag mig om till assistenten och ber denne om att vända blad.
Tyvärr går det inte att fortsätta att läsa på tunnelbanetåget, för jag behöver hålla i mig så jag inte rullar i väg. Bromsar? Jo, de är påslagna, men ändå hjälper det inte.

En reflektion. Vid nästan varje stopp som tunnelbanetåget gör hörs det från högtalaren en inspelad röst som säger "Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du kliver av.".
Jag förstår vad meningen vill säga, att uppmana resenärerna att ta ett långt steg för att undgå att benet hamnar mellan vagn och plattform. Det är det korrekta i detta sammanhang. Eftersom jag tycker om att leka med ord, hör jag en ytterligare uppmaning i denna mening, och det är att resenärerna, just i det ögonblicket när de kliver av vagnen, ska tänka på de själva centimetrarna som utgör avståndet.
Meningen bör omformuleras: Var uppmärksam på avståndet mellan vagn och plattform när du kliver av.

onsdag 2 januari 2013

Föredraget Sikta mot stjärnorna och nå dit.

Här nedan följer en presentation av mitt föredrag Sikta mot stjärnorna och nå dit.
Om ni önskar att jag kommer och inspirar er, maila mig på johanomsorgsfamiljen@gmail.com eller





Johan Nordansjö

Föredragshållare/Inspiratör
 

  • VM- och EM-guld i rullstolsåkning (friidrott)
  • Författare till den uppmärksammande romanen Mitt nakna jag


Ämnen

* Uppväxten – grunden till mitt starka självförtroende tog form

* Skolgången – en rolig period samt ett viktigt avstamp inför vuxenlivet

* Tillgängligheten – möjligheten att delta i livet till fullo

* Bemötande – vikten att vara öppen i sinnet och neutral i våra tankar om de människor vi möter

* Friidrotten – vägen till att bli paralympier

* Att ha assistent – är det bra i alla lägen

* Självförtroende – våga sikta dit du vill nå

* Familjen och kärleken – det centrala i livet

* Romanen Mitt nakna jag – en berättelse om en man som når dit han vill trots sin CP-skada


 
Presentation

Viljan att uppleva och lusten att göra saker, smått som stort, har alltid varit stark hos Johan. Redan vid födseln 1966 fick han nytta av dessa egenskaper. Tur var det, för annars hade han inte fått livet. Eftersom Johan var en stor baby tog det alltför lång tid att komma ut ur moderns kropp, vilket gjorde att han fick syrebrist. Därigenom uppkom den CP-skada som Johan har.

"Med träning kommer vi långt. Med träning och envishet kommer vi längre. Med träning, envishet och förmågan att se möjligheter kommer vi till stjärnorna. Jag har nått stjärnorna."

Johan är en positiv och social person som tycker om utmaningar. Han lever efter devisen Jag kan vilket har medfört att han har gjort och upplevt en massa roligt, intressanta och spännande saker. Det som också har hjälpt Johan dit han är i dag är att han inte uppfattar sina begränsningar som enligt hans närstående och vänner finns. Möjligheter är det Johan ser.


Johan har haft tre stora mål: att hitta kärleken, att bli världens bästa inom sin idrottsgren, och att få publicera en roman. Efter många års sökande, tränande och skrivande nådde han fram.
Att iklädd den blågula dressen rulla in på det olympiska stadion i Seoul -88, och deltaga i en så anrik och traditionsrik tävling som olympiska spelen är, gav honom en euforisk känsla och stolthet. En femteplats på 800 meter blev det. Mästerskapstitlarna kom senare.
Efter elva års skrivande var romanen klar och accepterad av ett förlag. År 2005 kom den uppmärksammande debutromanen ut med titeln Mitt nakna jag.
Året efter fann Johan sin kärlek i Thailand. De har nu två barn.


Föredraget Sikta mot stjärnorna och nå dit är en fartfylld och inspirerande resa genom livet, en resa i glädjens och allvarets tecken. Väcker tankar och får upp ögonen för livets möjligheter.