lördag 30 mars 2013

Glad påsk på er.

I dag ska vi till pappa och fira påsk. En av mina bröder med familj kommer också.
Pappa har köpt lamm som vi ska äta. Det blir säkert påskägg till alla fem barnbarnen, om jag känner honom rätt.
Mamma kommer att se ner på oss, där hon sitter i himmelen, framför hennes påsklunch. Glad påsk på dig med, mamma.

torsdag 28 mars 2013

Dottern vill sällan krama mig.

Det är inte märkligt i ju för sig. Vem vill komma in i en famn som är hård och skakig som min? Dottern, som är arton månader, hennes ovilja är förståeligt, men jag saknar det så. Jag önskar att hon kryper upp till mig i soffan och sätter sig i mitt knä, lutar det lilla huvudet på mitt bröst, jag pussar hjässan och luktar på det tunna håret, omfamnar det lilla livet och smeker de fina lena armarna.
Vem vill komma nära mig när det kan när som helst eller inte alls komma ett slag från min spastiska högra arm? Jag önskar att dottern, när hon vaknar vid sex-tiden på morgnarna, kryper ner till mig, inte till min käresta, och gosar innan det är dags att kliva upp. Vi skulle småprata med varandra, sjunga ´Lilla snigel´ som hon tycker så mycket om, smeka hennes mage medan hon med sitt pekfinger utforskar mitt ansikte.

Tack och lov finns det stunder som hon vill vara nära mig. När jag sätter mig i permobilen för att gå ut, kan hon knappt bärga sig förrän hon blir upplyft och satt i mitt knä.
När vi äter är det vanligt att hon vill hjälpa mig med maten, och visst får hon det. Går riktigt bra, bortsett från det att hon har ett alltför högt tempo. Många gånger hinner jag inte svälja förrän det väntar en nästa rågad sked framför munnen på mig.
Dottern är en hjälpsam tös. De morgnar jag ska till arbetet, händer det att hon bär fram mina strumpor och ytterskor. Strumporna försöker hon få på mig. Så sött att se, men än klarar hon det inte.

Det bästa av allt är när hon springer fram till mig när jag kommer hem, och lutar ena kinden mot mitt knä och omfamnar benen. ´Om jag inte kan krama pappa däruppe får det bli här nere´ tror jag att hon tänker. Därefter ser hon på mig, ställer sig på tårna och pluttar med läpparna, och ger mig en blöt puss.

tisdag 26 mars 2013

Med barnen på Spårvägsmuséet.

I lördags var hela familjen på Spårvägsmuséet i Stockholm. Vi har varit där några gånger tidigare. Sonen ser med förtjusning på de fullstora tågvagnar som står uppställda, som det är tillåtet att kliva ombord på. Det som är mest spännande, och det tycker även jag, är att se på alla de tåg som puffar fram på de olika uppbyggda modelljärnvägarna i Leksaksmuséet, som finns inne i Spårvägsmuséet. När jag var barn var jag fascinerad av de små tågen. En jul fick jag ett lok, några vagnar och en uppsättning av räls av märket Märklin. Jag var i sjunde himlen.

För att få med rullstol och barnvagn, fick vi åka färdtjänstbuss. Sonen somnade efter halva vägen, medan dottern på arton månader som tycker att det är pest att sitta fastbunden i barnstolen grät och var olycklig, men så småningom somnade även hon.

Barnen sprang åt olika håll när vi kom in på muséet. Sonen gick till flipperspelet medan dottern travade till Brio-tågbanorna. Min käraste och jag delade på oss, hon till minstingen och jag till grabben.
Snart var det dags att kliva på minitåget, som åker en kort tur inne på muséet. Jag krånglade med hjälp av min käraste in i en vagn och barnen satte sig framför mig. Tut tut och tåget rullade ut från stationen. Det var kul en minut för tösen som sedan ville gå av, vilket hon gjorde när tåget stannade efter halva turen. Sonen däremot, han åkte med ända till slutet.

Med bananer och mandariner i magen satte vi oss i färdtjänstbussen och for hem. Glada och trötta.


Det är underbart att vara med barnen och leka.

måndag 25 mars 2013

Sonen tillagade fredagsmiddagen.

Vår sex-årige son sa att han var hungrig vid 18-tiden. Då min käraste var upptagen genom att natta dottern, sa jag att vi kan laga mat.
"Vad ska vi ha för något, grabben?
Jag öppnade kylskåpet.
"Köttbullar och makaroner och grönsaker", sa sonen bestämt.
Föga överraskande, det är nämligen en av hans två favoriträtter. Den andra är glasnudlar, eller som han säger ´långa ormar´, med stark sås.
Han plockade ut köttbullpaketet och påsen med mixade grönsaker ur frysen, och ställde på diskbänken. Jag öppnade luckan under ugnsluckan.
"Här finns kastrull och stekpanna".
Sonen ställde de på varsin platta och vrid till två på spisknapparna.
"Det är för lågt. Ta sex, annars tar det långt tid innan det blir tillräckligt varmt.
Han visste i stort hur köttbullar, makaroner och grönsaker tillagas. Jag behövde endast då och då rycka in och ge anvisningar, för på grund av mina spastiska armar kunde jag inte handgripligt hjälpa till.
Det märks när han hjälper till med matlagning att han tycker det är kul. Sonen brukar säga att han vill bli kock.
Medan sonen fixade till middagen, njöt jag av vår samvaro. Det händer alltför sällan att bara han och jag gör något tillsammans, och det beror på de okontrollerade rörelser som CP-skadan ger upphov av.

Med två tallrikar med mat framför oss på köksbordet, sa jag.
"Vet du vad du har framför dig?"
"Nej, sa han och såg oförstående ut."
"Du har gjort den här maten alldeles själv. Vad du är duktig."
"Ja, sa han och tryckte fram ännu en ketchupklick.

fredag 22 mars 2013

Jag ber om ursäkt att jag inte skrivit här på ett tag.

Att jag inte har skrivit på bloggen på ett tag beror på att jag har arbetat om upplägget på föredraget. Budskapet är detsamma, men nu är det mer drag plus att Power Point-bilderna har fått en uppfräschning.
I går var det första gången jag använde det nya föredraget. Jag pratade i en lokal som tillhör Svenska kyrkan i Hagsätra. Jag tyckte att det flöt på bättre.
Bland åhörarna var det två från Arbetsförmedlingen i Täby. I dag på förmiddagen fick jag ett mail från en av de. Denne ville boka mig till deras konferens i slutet av maj.

Det kanske har börjat lossna nu med föredragsuppdragen. Jag önskar mig att livnära mig på mitt föredrag.

måndag 4 mars 2013

Det känns stort.

Mitt namn står nu med på förteckningen över de utställare som ska medverka på höstens Bokmässa i Göteborg. Det känns stort.

Nu får jag vara med när de stora dansar, som jag väntat på och längtat efter, och jag kommer inte vänta på att bli uppbjuden.