Här är fortsättningen på inlägget som publicerades den 19:e juni 2013.
Ja la inte band på gråten. Nu skulle allt ut, all besvikelse över att jag inte kunde komma i väg till ett nakenbad och frustrationen över att ha en CP-skada. Brydde mig inte om om grannarna hörde. Det hade inte funnits murar mellan mig och det som jag vill göra eller det jag vill uppleva. Det hade alltid löst sig, även om i många fall hade det tagit lång tid att finna knepet. Jag var van att lyckas. Jag var van att nå dit jag vill. Nu var jag framme vid en mur som jag såg som oöverstiglig och ogenomtränglig.
Snoret rann ner för kinderna där jag låg. Tårarna fortsatte att strömma ut i oförminskad mängd.
- Skit, skrek jag och sparkade till en köksstol. Den träffade golvet med en smäll.
Jag satt i fängelse. Jag var berövad på min frihet.
Badande människor, någon låg på sin filt och fikade, en pappa byggde ett sandslott med sin lilla dotter, två par spelade volleyboll (utan nät) på gräset. Jag såg detta när jag blundade. De var där. De kunde. De har ingen mur. Vet de hur lyckliga de bör vara? Ta sig till ett nakenbad utan några som helst funderingar, bara ta bilen eller cykeln och i väg. Lätt som en plätt.
Tårarna hade sinnat och tröttheten efter gråtandet kom, den speciella tröttheten som infinner sig efter en gråt. Jag rullade runt på mage och ålade mig tillbaka till rullstolen. Fick bort bromsen efter ett par missade försök. Vrid på stolen, så den kom framför mig. Upp på armbågarna, pressade de bakåt och gled fram två decimeter, stötte till vänstra bakhjulet med ena handen. Stolen rullade en meter. Upp på armbågarna igen, pressade de bakåt och gled fram två decimeter, stötte till högra bakhjulet med ena handen. Stolen rullade en meter. Så höll jag på i en halvtimme. Målet med denna inte helt smärtfria tillvägagångssättet var att ta mig fram till sängen. Där skulle jag häva mig upp och därifrån sätta mig i stolen. För sängen var tung och stabil. Den välte inte som rullstolen eller annan stol kunde göra.
Så är livet. Kan inte göra allt, konstaterade jag tyst för mig själv när dörröppningen till sovrummet nåddes.
Tankarna började att flyga fritt. Bland annat när jag var häromdagen hemma hos mor och far, och fikade. Jag glömde då att ladda permobilen som jag brukar göra när jag är där. Det var för att förvissa föräldrarna att jag inte skulle få eltorsk på vägen hem. Själv var jag inte orolig. Den går trettio kilometer på en laddning, och det är endast fem till dem, så risken att jag blir stående var försumbar. Men men, det var bättre att ta det säkra före det osäkra, för den är tung att rulla med handkraft om olyckan är framme. Närmaste eluttag kan vara . . .
Jag stannade upp i tanken, även ålandet.
Permobilen . . . . tung . . . . terränggående. Att jag inte har tänkt på permobilen. Kan väl omöjlig välta när jag ska klä mig? Den väger ju hundrafemtio kilo.
Hjärtat slog nu inte bara av ansträngning utan av antydning av hopp.
När den är så tung bör jag också kunna ta mig upp från marken upp på den? Måste försöka. Jag vill helst också ligga på marken. Att sitta i permobilen hela dagen skulle bli tråkigt, och även påfrestande för ryggen.
Små pirr av glädje kändes. Jag återupptog ålandet, nu med lite tillförsikt. Kämpade mig upp på sängen, greppade tag i shortsen, som låg på golvet, med tårna. La de tillrätta, så jag kunde placera fötterna i varsitt byxben. Böjde mig ned, tog tag i byxlinningen med den ena handen och drog upp. (Min högra arm har jag svårt att kontrollera på grund av spasticiteten. Den gör som den vill helt enkelt, ingen hjälpande hand därifrån.) La mig på rygg i sängen, lyfte på rumpan, och efter lite fix och trix kom byxorna på. Hela tiden mumlades tanken ´Det kanske går.´ inom mig.
Fortsättning följer.
johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar