I dag, två dagar kvar till öppnandet av Bokmässan i Göteborg.

Förberedelserna är nu över. Exemplaren av romanen är redan nerskickad och en sista finjustering av bildspelet har gjorts.
Det har varit hektiskt att få allt färdigt i tid.

I morgon på tåget ner ska jag luta mig tillbaka och tänka att jag är på väg att uppfylla ännu en av mina drömmar. Att i en monter på Bokmässan i Göteborg presentera min roman, ett av mina livsmål.
Jag är full av förväntan.


Om ork finns bloggar jag om vad som har hänt under dagen.

Lingonplockning och surströmmingsätande.

Lördagens höga temperatur byttes rask mot normala höstgrader i går. Bara sätta på en extra tröja och varmare skor, för vi bestämde oss redan i fredags att vi skulle ut och plocka svamp och lingon. Det vill säga, om det skulle finnas, för det kan man aldrig vara säker på.
Vilka är vi? Jo, det är min familj och jag, och min far. Vi tog bilen och körde en timme norr om Täby till en plats där vi förr om åren har hittat blåbär, lingon och svamp.
Resultatet blev magert. Endast tio kantareller och tre liter lingon. Mängden med lingon är väl okej kanske en del av er tycker, men då ska jag säga er att vi fick ihop sexton liter lingon för fyra år sedan på samma ställe. Det var som att se en röd  matta som hade blivit utrullad. Vackert.

Korvgrillning, det är ett måste för oss skogsluffare. Far gjorde upp eld och täljde korvpinnar. Mysigt att sitta runt en värmande eld och lyssna till sprakandet.
I år följde en surströmmingsburk med. Det var första gången det gjorde det, (säkerligen även den sista) för min far och jag ville att min kärasta skulle få smaka. Hon hade nämligen aldrig ätit surströmming förr. Eftersom hon har sedan barnsben ätt stark kryddad mat, var jag rätt säker på att hon skulle gilla det. Visst blev det så.
Jag är förtjust i den jästa fisken förutsatt att den serveras som den ska serveras, alltså i en tunnbrödsklämma med kokt potatis, rödlök och en strömming. Att äta enbart strömming, det blir för stark tycker jag.
Döm om min förvåning, sonen tryckte i sig en hel klämma.

En varm och härlig dag med massor av lek.

För en månad sedan blev vår lekplats klar, Den var efterlängtad. Den förra revs för ett halvår sedan.
Våra barn gillar den skarpt.  

Jag har återupptagit träningen.

Nej nej, det är inget tal om comeback. Det jag har gjort på friidrottsarenorna runt om världen är ett avslutat kapital. Sista punkten sattes i och med silvermedaljen på 200 meter vid VM i New York 2005.

Jag upptäckte för något år sedan att min sparkteknik, som jag använder mig ut av när jag tar mig fram med vardagsrullstolen, hade blivit sämre. "Sämre", det var bara förnamnet. Sanningen att säga, tekniken var katastrofalt dålig.
Förr kunde jag pina på i en normal promenadtakt, men nu. (Jag skakar på huvudet.) Snart är väl sniglarna i fatt mig om jag inte gör något. Jag var närmast chockad när jag insåg hur illa det var.
Hur kunde det blivit så? När jag arbetade på Täby Basket (kanslist) gick jag dit, det var så pass nära. Träning utan att det märktes, men när jag slutade på basketen och fick arbeten betydlig längre hemifrån som gjorde att jag var tvungen att ta taxi eller kollektiva färdmedel, det var då tekniken blev alltmer sämre. Visst tog jag mig fram själv inne på dessa arbetsplatser, men det var inte tillräckligt visade det sig. Att sitta stilla på kontor hela dagarna var och är döden för tekniken.
Samtidigt som Täby Basket slutade att vara min arbetsgivare, slutade jag även med friidrotten. Det blev en alltför svår omställning för kroppen. Året var 2005. Jag började då simma en till två dagar i veckan. Mellan 700 och 1000 meter blev det, allt beroende på dagsformen. ´Simma´ tyckte förmodligen inte alla att jag gjorde. Jag hade nämligen en bilslang runt mig som hindrade mig från att drunkna. Med egen teknik med armar och ben tog jag mig fram. Simma gör jag fortfarande, dock sporadiskt.
När jag hade summit i några år upptäckte jag att jag kunde ställa mig upp från rullstolen och gå på löparband, de som finns på de flesta gym. Jag höll fast mig med båda händerna i dess ställning framför mig. Eftersom jag hade, och har, svårigheter att styra armarna och händerna lät jag assistenten binda fast dem. Första månaderna rullade bandet i snigelfart och jag var helt slut efter fem minuter. Mycket jobbigt var det, men kul. Så kul så jag slutade med simningen. Ett halvår senare gick jag i trettio minuter i ett halv kilometers tempo. Mitt rekord, som jag hoppas på att slå, är femtiotre minuter i ett kilometers tempo.
Efter fyra år på bandet, tre till fyra pass i veckan, var jag tvungen att sluta på grund av en överansträngd muskel i vänstra lår. Det var deppigt värre.

Simningen och gåendet på löparbandet gjorde jag endast för att det var kul. På köpet förbättrades konditionen och det allmänna välbefinnandet.
Sparktekniken blev inte bättre av simningen och gåendet, men inte heller sämre, så jag tänkte inte på att det borde även vara bra att köra stol någon gång i veckan.

När barnen kom till världen, var det inte det första jag tänkte på att gå ut och träna efter när jag hade kommit hem från arbetet. Då ville jag hellre leka med dem och hjälpa till hemma.
För en vecka sedan började jag träna regelbundet. För om jag inte gör det nu, kommer jag inte kunna röra snart på benen. Den tanken går inte beskriva hur hemsk den är. Den dagliga träningen börjar efter arbetet. När jag har stigit av tåget sen eftermiddag och kommer in i Täby centrum, tar assistenten bort fotstöden på rullstolen och jag sparkar hemåt. I runda slängar tar det femton minuter och det är alldeles för lite, så jag tar en längre väg. För jag vill inte träffa familjen innan jag tar träningsrundan. Om jag gör det, ja då kommer jag inte ut igen. Frun och barnen är väldigt starka magneter som håller mig fast i ett järngrepp.

Än så längre märker jag ingen förbättring av tekniken, men den blir det. Får jag en månad till, så.

I dag, åtta dagar kvar till öppnandet av Bokmässan i Göteborg.

Just nu arbetar jag med att få fram ett intresseväckande Power Point-bildspel med spännande innehåll. Därav anledningen varför det har blivit få inlägg på bloggen den senaste tiden.
Ni vet att vi män kan inte göra flera saker samtidigt, även om jag tror att jag ibland är ett undantag. Att jag är någon sorts utomjording, men verkligheten hinner ifatt mig ganska så omgående.
Bildspelet kommer jag att visa i montern under mässan.

I dag, fjorton dagar kvar till öppnandet av Bokmässan i Göteborg.

I kväll känner jag mig trött i vänster fot och vad. En släng av skrivkramp kanske. Jag har nämligen i dag signerat sextio exemplar av min roman ´Mitt nakna jag´ inför Bokmässan.
Eftersom jag inte kan signera med handen så att det blir läsligt, använder jag ena foten. Sticker in pennan mellan stortån och pekfinger tån. (Mitt eget namn på den tån.)
När romanen gavs ut november 2005 funderade jag hur min signering skulle se ut. Att jag inte skulle signera, det fanns inte på kartan. Signeringen fick inte vara lång, så ´Johan Nordansjö´ kunde det inte bli. Det vore för jobbigt att skriva. Efter ett tag kom jag tänka på hur min farfar Gunnar Nordansjö signerade sina tavlor. Han tog första bokstaven i sitt förnamn och efternamn, och avslutade med ö:et i Nordansjö. Signeringen blev således ´GNö´. Kort och bra, tyckte jag, så jag ändrade bara G:et mot ett J.
Det känns bra att efterlikna farfars signatur. Dels för vårt släktskap och dels för vårt artisteri, han med penseln och jag med pennan.

Kanske någon av er undrar om jag även ska signera på plats på Bokmässan. Visst vore det optimala, signera när någon vill köpa boken. Greppa pennan med tårna och plita ner ´JNö´, men jag skulle bli så nervös att det skulle bli oläsligt.

- "Sluta busringa, annars ringer jag till polisen."

Helgen närmade sig, och tankar om att hitta på något roligt hade börjat cirkulera. Såg framför mig sitta hemma med föräldrarna och småbröderna, och se på TV ytterligare en helgkväll. Inget vidare för en sjuttonårig gymnasist vars hormoner formligen hade börjat spruta ut ur öronen. Lägg på den växande nyfikenheten på att få se världen utanför skolan och hemmet. Denna värld som öppnades på kvällen och höll på till tidiga morgonen; party med allt vad det innebar.
Jag ringer Per och hör efter om vi kan hitta på något, tänkte jag.
Gick fram till skrivbordet i pojkrummet i Viggbyholm och bläddrade fram min klass i skolkatalogen. Fann det jag sökte. Per, en av de kompisar som jag brukade umgås med. Vi hade kul ihop. Några kvällar hade vi åkt till stan (Stockholm) tillsammans med andra kompisar och gått ut och ätit, innan vi hade släntrat in på något disco.
Så fort som jag hade memorerat Pers telefonnummer och var klar för att ringa, kände jag att nervositeten smög sig fram och pulsen steg. Varför bli nervös att ringa en kompis, kanske ni undrar? Anledningen var mina talsvårigheter som jag även då hade på grund av CP-skadan. Det var nu första gången jag ringer hem till honom, och tanken på att någon av hans föräldrar eller bror skulle svara gjorde mig nästan till ett nervvrak, för de skulle aldrig förstå vad jag säger.
Jag satt på högtalaren på telefonen och tryckte numret på knappsatsen med nästippen. Första signalen ljöd . . . hoppas Per svarar (det lät som en bön) . . . andra signalen . . . kände svetten komma fram i armhålorna . . . tredje signalen . . . lägger på, klarar inte det här . . .
- Ekstrand.
Pers mamma. Å nej.
- ååååoookkkkk (stön) jjjjpp kkkppp (stön).
Det jag ville säga var ´Hej. Jag heter Johan. Kan jag prata med Per?´, men det lät som en brunstig tjur som hade blivit utsläpp i hagen tillsammans med kvigor.
- Vem är det? sa hon.
En lätt irritation anades.
- pkpkåtpk (stön).
Nu var jag genomsvettig. Maxpuls. Nervositeten hade slagit i taket.
- Det här är inte roligt. Är det du Robert igen?
Inte bra, en Robert brukar busringa till dem och nu tror hon att jag är han.
Jag kände att jag har en chans kvar, en ynka liten chans att få fram det jag ville, annars lägger hon på och hon gör det i vredesmod.
Samlade mig, tog ett djupt andetag och lyssnade till min inre röst som upprepade det jag ville säga. Men det gick inte alls. Den brunstiga tjuren hade sett fler kvigor.
- Sluta busringa, annars ringer jag till polisen, sa hon nästan skrikande och lade på.

På morgonen efter ställde sig Per skrattande i dörröppningen till vårt klassrummet och sa med hög stämma.
- Du får sluta busringa. Ytterst nära att morsan hade ringt polisen.
Jag föll in i Pers skratt.

När luren hade lagts på i örat på mig, var det deppigt värre. Jag kände mig nerslagen och trampat på, men efter en tid fann jag det komiska i det hela.
Denna episod har inte avskräckt mig från att ringa personer som inte känner till mig, och det är jag glad för.

´Vad härligt att få vara frisk´.

Nu känner jag mig frisk. Inget halsont när jag sväljer. Möjligen lite matt än, men kraften är på väg tillbaka. Skönt.
Jag går inte runt när jag är frisk och tänker på hur ljuvligt det är att vara det, för det är ett normaltillstånd för mig. Men nu efter streptokockerna och bakterieanfallet i våras som höll mig däckad i två veckor i färskt minne, kommer jag stanna upp när jag är utomhus, släppa allt, dra in den uppfriskande luften i lungorna, sträcka ut armarna och säga högt ´Vad härligt att få vara frisk´, och verkligen känna den härliga känslan som finns i kroppen.

Efter arbetet blir det fredagsmys med grabben. Han och jag ska iväg och bowla. På vägen hem köper vi godis. "Inget vuxengodis" sa han bestämt till mig i går när vi planerade myset. Då får det bli så.

Vedervärdigt att vara sjuk.

Jag känner mig närmare döden än att klara livhanken när bakterier har övermannat mitt immunförsvar. För när jag är sjuk, vilket händer sällan, är jag sjuk, verkligen sjuk. När jag har fått influensan och svåra förkylningar, och som nu streptokocker, passerar livet i revy, där jag ligger i sängen och svettas, och tankarna spelar mig ett spratt. Känslan att jag blir aldrig bra igen, når mig. Lite väl ofta, för att kunna få tillbaka ett uns hopp om livet. Istället ser jag dörren, som står i mörker, komma allt närmare. Dörren som är slutet. Bakom finns Paradiset. Jo, jag tror kommer dit efter livet.

Förutom nära-döden-upplevelsen, är det bortkastad tid att ligga där i sängen och vara oförmögen att göra något.
Mitt arbete står inte och faller utan mig, men dessa dagar som jag inte har varit på plats, får jag inte tillbaka. De har gått förlorat. Men det allra värsta, är att inte kunna ta hand om barnen och leka med de när de kommer hem från skola respektive dagis. Mamma uppmanar de att öppna dörren till sovrummet och säga "Hej pappa." Jag försöker svara glatt tillbaka, men det går inget vidare. Låter som grymtning.
Under kvällen hör jag de äter middag, leker, ser på Bolibompa, kivas, sätter på sig pyjamas, borstar tänderna och kryper till sängs, allt medan jag brottas med tanken, "Kommer jag att överleva en natt till?".

Streptokocker.

Jag har fått streptokocker. Inget bloggande på ett tag.