Allhelgonahelgen

Allhelgonahelgen är en fin högtid. En tid när vi ska tänka på och minnas våra anhöriga och vänner som har lämnat jordelivet och gått sin egen väg. Jag tänker på min mamma och minns hennes varma hjärta.

Det som förtar stämningen är att en dag innan Allhelgonahelgen firas Halloween, en tradition som kom från USA för runt trettio år sedan. Eftersom Halloween handlar om att framställa skräck och död, gärna med blod och dödskallar, tycker jag att det är olyckligt att Halloween infaller så nära inpå Allhelgonahelgen.

Halloween är en högtid har jag fått veta nu i kväll att det är, inte bara en tradition. För mig är en högtid något vackert, något varmt och något lugnt. Halloween är något helt annat.

- Jävla CP-skada, skrek jag och började gråta hejdlöst. (Del 3 av 3)

Här är fortsättningen på inlägget som publicerades den 16:e augusti 2013.


Med bultande hjärta larmade jag på personalen. Det fanns en gräsmatta strax intill huset som passade bra att öva på att komma ur och i permobilen.
- Kan ni kasta ett öga då och då för i fall om det går snett? frågade jag kvinnan som hade hjälpt mig ner till källaren för att jag skulle kunna hämta permobilen.
Vi stod nu på gräsmattan. Jag var ivrig att komma i gång.
- Visst. Jag säger till de andra att du är här, för jag slutar om en kvart. Ingen annan hjälp nu?
Deras köksfönster vätte mot där jag var, så de hade god uppsikt.
- Nej.
- Okej. Lycka till, log hon och gick in i huset.

Jag tryckte på knappen på permobilens manöverpanel som hade funktionen att vrida sitsen ett kvarts varv för att underlätta att ta sig ur. Sandalerna nådde knappt grässtråna. Jag drog ett djupt andetag. Nu var sanningens ögonblick nära. Att komma ner bör gå ganska smidigt, men upp var dolt i dunkel.
Med nervositet och detta-kommer-att-gå-bra-tänket tryckte jag ryggen mot ryggstödet och gled på rumpan ut mot sitsens kant. Kände nu marken under sandalerna. Huvudet la sig på stödet samtidigt som jag flyttade fötterna fram. Rumpan lämnade sitsen och ryggen gled mot dess kant, och vips satt jag på gräset med knäna under hakan.
Det gick bra, tänkte jag glatt.
Det hade blivit sen eftermiddag. Talltopparna dolde solen, men fortfarande var det varmt och skönt. Skvallrade att det skulle bli ännu en ljum kväll.
Jag samlade mig. Sträckte ut benen med svårigheter, för jag kunde inte lyfta på fötterna. Den grova mönstringen på sulorna gjorde att de greppade alltför bra i gräset. Jag lutade åt vänster och tog emot mig med armbågen. Kom farligt nära stänkskärmen med huvudet, men jag hann vrida bort det. Rullade runt bort från permobilen någon meter, så jag fick utrymme att resa mig upp på alla fyra. Kände grässtrånas toppar mot ansiktet. Det var något vassa.
Hoppas ingen får syn på mig nu, för då kommer de väl springande i tron att jag behöver hjälp.
Jag ställde mig på alla fyra och kröp till permobilen. Ont i knäna och stramade i rumpan gjorde det. På gymnastiken i skolan kunde jag sitta i innebandymålet och mota skott från kompisarna i en lektion, ibland två, utan att det smärtade. Men nu, aj aj. Inte nog med smärtan, sandalerna försvårade även krypandet. Ska ta av dem innan jag går ner på marken nästa gång.
Väl framme reste jag mig upp på knä och lutade överkroppen mot sitsen. Jag satte armbågarna under mig och placerade vänster fot på marken nära permobilen, och tryckte till. Med vänster hand fick jag nu tag i ryggstödets överkant och bytte placering med foten, nu än närmre permon, och tryckte till än en gång. Stod nu upp med bägge fötterna på marken. Jag tänkte att här finns en risk att falla om jag inte koncentrerar mig på vad jag gör.
Höll i vänster armstöd och vred mig runt medan höger arm gjorde allt för att få mig ur balans, viftade som väderkvarnsvingar i full storm. Med en hastig duns satte jag mig.
- Yes!
Jag klarade det. Det var det jag trodde.
Glädjen var total. Nu var det bara vädret som kunde hindra mig till att vara på nakenbadet i Ågesta vid Farsta strand. Jo, jag visste att den stranden var tillgänglig för mig. Den hade en stor yta med gräs innan sanden tog vid, och där på gräset kunde jag ligga. Jag hade noterat det i bakhuvudet, när jag läste allt som jag kom över gällande artiklar om naturismen på internet och i tidskrifter. Det var ett sätt att komma naturismen nära, så nära som jag kunde, som för mig är det ultimata levnadssättet. En del vill inte läsa och prata om, eller se på det som de har en stark längtan till för de har svårigheter att nå dit eller inte alls kan komma ända fram, men jag var tvärtemot med vissa undantag. Om jag inte kunde bli naturist, gå ut i naturen som Gud skapade mig, ville jag i alla fall ta reda på allt om naturismen.
Äta och dricka, det måste jag göra om jag ville vara på stranden en hel dag. Tack vare min förmåga att se möjligheter i livet, tog det endast någon minut att klura ut hur det skulle gå till. Brukar få hjälp med att få maten i munnen, för jag kan det inte själv på grund av spasticiteten. Det jag ska äta måste vara relativt hårt och inte kladdigt, för jag ska ta det i handen. Korv och köttbullar. Perfekt, och gott är det också. Det ska stoppas i plastpåsar som inte knyts ihop.
Vatten ska jag ha i två 1,5 PET-flaskor med sugrör i. Flaskorna ska sitta fastsurrade med gallret på permobilens pakethållare.
Bada? Nej, jag brydde mig inte om att fundera ut hur jag ska ta mig upp i och ur vattnet. Bada kunde jag skippa, för det var oväsentligt. Det viktigaste var att veta att jag kan vara på stranden utan hjälp i flera timmar. Jag kan äta och klarar av att ta på mig shortsen tack vare permobilens tyngd, för den kan omöjligt välta när jag trycker till med ryggen mot ryggstödet samtidigt som jag lyfter på rumpan och drar upp dessa.
Ett extra plus var att jag äntligen får möjlighet att stifta bekantskap med andra naturister.
Det pirrade i hela kroppen av förväntan.

Dagen därpå köpte jag gummislangar på bensinmacken. Insåg att sugrören var för korta att ha i PET-flaskorna. Sugrören nådde bara halvvägs ner till botten, och dessutom var de lätta att bli vikta.
Jag fick hjälp att sätta surra fast de vattenfyllda PET-flaskorna med remmar på permobilens pakethållare. Stack ner en gummislang i en av flaskorna. Den var så lång att den nådde nästan ner till marken. I princip hade jag kunnat lagt mig på gräset och druckit, men jag var inte pigg på det. Slangen klipptes av, så att jag knästående kunde suga i mig vattnet. Samma arrangemang gjordes med den andra flaskan.
I två timmar övade jag på att ta av sandalerna, hasa ur permon, rulla runt, resa upp på knä, krypa fram och ta mig upp igen, och sätta på sandalerna. Allt gick bra. Fixade det, bortsett från att jag drog kardborrebandet på bägge sandalerna så långt att dessa som trycker ner foten kom ur sin ögla. Jag kunde inte trä in remmarna tillbaks, därför behövde jag ha något som gjorde att de hindras att glida ur. Om de hade gjort det hade jag tappat sandalerna. Varför inte en ring, en ring som sätts fast längst ut på remmarna.
Nästa förmiddag var jag hos skomakaren och fick det gjort. Så var det löst.
Jag övade ytterligare några timmar den dagen. Nu satt det om möjligt ännu bättre.


Dags att rasera muren.
Den bredda mur som har hållit mig borta från det härliga naturistiska livet. Jag ser att den har börjat vittra sönder här och var.
Där finns det en möjlighet att ta mig igenom.
Och där!
Och där, visst är det vatten som reflekterar i den möjligheten?
Dags att rasera muren.


Jag satte på TV:n och såg Rapports väderprognos. En stor gul sol hade målats över hela Stockholmsområdet nu på söndag.
På lördagsmorgon ringde jag Färdtjänst, och beställde en buss tur och retur till dagen därpå. Med permobilen brukade jag åka långt, men ända till Ågestabadet, trettio kilometer från Täby, och sedan hem igen. Nej, det hade blivit en ekvation som var omöjlig att lösa.
På kvällen fick jag hjälp med att lägga fem Hot Dogs i en plastpåse, inte skurna i bitar utan hela. Lätt att hålla de så. Vattnet fick hällas i flaskorna på morgonen för det hade inte blivit fräscht om det hade stått över natten.
Den kvällen hade jag svårt att somna. Tankarna flög härs och tvärs innan de fick ro.

Från Magelungens blåa vatten glittrade det när färdtjänstbussen körde över Ågestabron. Solen lyste varm från en klarblå himmel.
Till slut hade sömnen omfamnat mig och lett mig bort till okända vatten. Öar med lummig grönska, klipphällar och vågornas smekande av stränder gled jag över likt en albatross. Fridfullt.
Jag hade ätit en rejäl frukost och klätt mig i kläder som passade just för denna dag. Ett par mjukisshorts med tillräckligt bra resår att snöret kring midjan inte behövdes knytas och ett tre nummer för stort linne. Klädseln var genomtänkt för det skulle gå så smidigt som möjligt att ta av och klä på. Och icke att förglömma, sandalerna med varsin ring på.
Bussen stannade på parkeringen. Värmen slog emot mig när jag rullade ner för rampen. Härligt.
- Ha en bra dag, önskade chauffören glatt.
- Det ska jag verkligen ha, sa jag med eftertryck och körde i väg mot skogen med slangar hängande ut från de vattenfyllda PET-flaskornas mynning på pakethållaren. Det måste ha sett lustigt ut.
Skogsstigen slutade, skogen likaså, och där låg det nakenbadet som jag hade längtat till efter så länge. Är jag här är nu? Jag ville skrika ut min glädje.
Nedanför mig bredde en stor gräsyta ut sig. Här och var låg det människor på sina filtar och solade medan andra åt sin medhavda lunch. Bortom låg den inbjudande Magelungen med dess smala sandstrand. Därifrån hördes stojande barn som lekte i vattnet.
Precis som vilket bad som helst, bortsett ifrån att alla här var nakna. Ung som gammal, kvinna som man.
Jag rullade långsamt fram ut på gräset och fann en plats i solen, där gräset som synes var relativt långt. Tog av mig sandalerna och la de i pakethållaren. Linnet flög nästan av, så enkelt var det. I ögonvrån såg jag att det tittades på mig när jag tog av byxorna.
La mig ner på rygg. Gräset kändes mjukt. Solstrålarna kramade om mig. En vindputs. Sträckte armarna ovanför huvudet. Blundade.
Äntligen. Jag solar naken på en strand. Vad himmelsk det är, tänkte jag och log med hela ansiktet.
Jag njöt och var lycklig.

Åt korv då och då för att stilla hungern, när det blev tråkigt att ligga eller för varmt satte jag mig i permobilen och tog en långsam promenad bland de solbadande, stannade till där stranden tog vid och såg ut över Magelungen, lyssnade på asplöven som dallrade till av den smekande vinden, ett magplask hördes från bryggan, en flicka och en pojke i femårsåldern lämnade sitt sandslottsbyggande och gick storögt på permobilen fram till mig. De frågade om hur den fungerade och fascinerades över alla dess spännande knappar.
Jag kissade vid skogskanten. Vad enkelt det var. Bara vred på sitsen, hasade ut till kanten och ställde ner fötterna brett isär på marken, och ut med knäna och kissa. Inga byxor som behövde tas av eller på.
Se där, det är inte bara härligt att vara naken. Det är även praktiskt.

Jag såg på min GUL-klocka, som hade satts på pakethållaren. Fyra, en halvtimme tills bussen skulle komma. Bäst att göra mig i ordning.
Bussen stod och väntade när jag kom ut från skogen. Då kom glädjetjutet. Jag släppte joysticken, ställde mig upp på fotplattan och höjde armarna mot skyn.
- Jag klarade det, skrek jag. Vad jag är duktig.


Att försöka klä känslan, den som jag kände när jag förstod att jag hade fixat att vara på stranden utan att behöva få hjälp, med ord är meningslöst. Det går inte, för det finns inga ord som kan beskriva det.


Det blir några gånger varje sommar som jag nu är på Ågestabadet.
Min fru och grabben har varit med en gång. De tyckte att det var genant att visa sig naken, så de behöll kläderna på. Även var de besvärade att se människor nakna, så pass nära som det blir på en strand. "Jag visste inte var jag skulle titta.", sa frugan när vi var på väg hem.
Däremot min dotter har jag förhoppningar på, som inte var född då när vi var där. Hon vill strutta omkring naken hemma. Å andra sidan föredrar många barn i hennes ålder att vara utan kläder, så jag får se. Framtiden får helt enkelt utvisa hur det blir med den saken.



johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se

Jag ställer in i Norrköping.

Det har varit en jobbig höst. Nu är det tredje gången som bacillerna knockar ut mig. Inte fullständigt, för jag kan vara på kontoret, men definitivt för att hålla föredrag. Jag har fått en förfärlig hosta som gör att jag knappt kan prata.
Surt.
Det känns hemskt att ställa in ett föredrag. Fast det vore mer hemsk att känna endast timmar innan jag ska äntra scenen att jag kommer inte klara av det.

Jag skyller på barnen. De drar både det ena och det andra från dagis och skola. Det är trevligt när det är teckningar och pyssel, men när det är bacillusker, är det lätt att inte dra på smilbandet. När barnen är krya hoppar bacilluskerna vidare till min fru och mig, som de nu har gjort, allt för att behålla livhanken.

På tisdag reser jag till Norrköping.

Dags för nästa föredragsuppdrag.
Omsorgsfamiljen öppnade i somras ett kontor i Norrköping. De som bor där och anlitar Omsorgsfamiljen som sin assistanssamordnare, ska nu få tillfälle att lyssna på mitt föredrag ´Sikta mot stjärnorna och
nå dit´.
Förutom brukare, blir det assistenter och kanske även anhöriga till brukarna bland åhörarna. Det är kul och inspirerande när de är från olika grupper. Frågorna kan då ställas i från många synvinklar.

Jag har tidigare hållit föredraget några gånger på kontoret i  Hagsätra för våra brukare och assistenter som bor i Stockholmsområdet.

Kontoret i Hagsätra.

- "Hjälpa pappa."

Jag har fått en hjälpsam dotter. Här är morgonens våfflor som hon skickligt manövrerar in.
För ett år sedan började hon vilja hjälpa mig. Jag hann då inte tugga ur förrän hon prompt ville sticka in ännu en rågad sked. I dag väntar tösen på att jag har tuggat ur eller ser hon på mig och säger frågande "Mat.".

För er som vill se rörliga bilder på denna ljuvliga stund, surfa in  på https://www.facebook.com/jnordansjo .
Kom ihåg att det inte heter ´Jag matar Johan.´ utan ´Jag hjälper Johan med maten.´.
Vi matar möjligen våra spädbarn, men inte senare i livet. Aldrig. Det är brist på respekt mot personen när vi säger ´mata´.

Vår vackra höst.

Livet är som ett leende.
Löven ger ett färgglatt farväl innan de vissnar och slutligen lämnar oss.
Urkraften från trädet och lövens färgsprakande fyllde mig av positivism.

Dikten Glädje

Glädje


Sittandes på golvet var jag målvakt i innebandy och fotboll i mellanstadiet
med fäktningsmask på kunde kompisarna kruta på hur mycket de ville

När de andra åkte skidor, kröp jag i djup snö
tog tid om och om igen på den egna rundan
rödblommig och svettig
vanten ramlade av, men jag fortsatte

När de andra sprang orientering kröp jag orientering
gympaläraren gjorde en bana till mig
över sten och rötter, mossa och kottar for jag fram
med våta kläder och ömma knän stämplade jag sista kontrollen

Huden på knäna var hård som pansar
tanken att jag inte skulle vara med fanns inte

En vedervärdig skollunch.

Jag hade assistent i skolan. De var sällan sjuka, men när det hände fick jag en vikarie.
När jag en dag i fjärdeklass, ja om jag minns rätt gick jag i fyran, kom med kommunens skolskjuts till skolan stod det en för mig okänd person och väntade på mig med min rullstol. Förstod att Marianne var sjuk och en vikarie hade satts in. Jag var en rätt säker kille redan då, så jag blev inte nämnvärd orolig att en ny bekantskap skulle hjälpa mig.
Som jag minns gick förmiddagen bra fram till lunch. Jag fick den hjälp jag behövde, som att slå upp böcker och hon, vikarien, skrev det jag ville.
Lunchen smakade sådär, men jag åt upp. Lärde mig hemifrån att inte slänga maten utan det som fanns på tallriken ska intagas. Det sitter i ryggmärgen även i dag.
När jag hade svalt sista tuggan, ville jag bli ren runt munnen. Istället för att hämta vatten från kranen där mjölken fanns som den ordinarie assistenten alltid gjorde, stoppade hon ner en bit av servetten i glaset och lät den suga upp den sista skvätten av mjölken som fanns kvar och började ta bort kladdet. Fy vad äckligt det var. Luktade mjölk i hela ansiktet. Efter ett tag när mjölken hade torkat stramade huden. Hemskt.

Jag undrar vad kvinnan tänkte. Eller om hon överhuvudtaget gjorde det. Iddes hon inte hämta vatten och tyckte att mjölk fungerar lika bra som vatten att göra ren min mun med?
Jag sa inget till henne. Förmodligen blev jag paralyserad, för jag hade aldrig varit med om detta tidigare. Tack och lov, inte efteråt heller.

Jag både gillar och ogillar pocketböcker.

Pocketböcker är enkla att ta med sig. De är lätta och tar liten plats i ryggsäcken. Perfekt när vi ska till stranden, på semestern eller till och från arbetet.
För mig blir pocketböcker svårhanterliga när jag vänder deras blad, därav mitt ogillande. Så svårhanterliga att jag sällan ser åt deras håll när jag går in i bokhandlar och välsorterade mataffärer. Jag undviker i det längsta att läsa dem, för det är väldigt fysiskt ansträngande. Anledningen till det är att de är instabila i utformningen jämfört med de inbundna.
När jag läser vill jag ha den inbundna boken på ett stabilt bord. Jag böjer mig ner, fuktar underläppen med lite saliv, trycker lätt läppen mot bladet och vänder. Det fungerar bra med en inbunden. (En del som ser mig första gången läsa tror att jag ska äta upp boken. Även om jag slukar böcker föredrar jag mat.) Jag behöver inte hålla något finger på sidan för att den ska ligga kvar.
Helt andra förutsättningar är det med en pocket. Pocketbokens ovilja att självmant ligga uppslagen gör att jag måste hålla nere sidan med ena handen, och det är kraftödande. Eftersom handen har spasmer, som min övriga kropp också har, behöver jag trycka ner den relativt hårt för att få den att vara på plats. I denna stund vore det bra med ha även en till hand, som är funktionsduglig, som hindrar bokens högra uppslagna del att slå igen, men det har jag inte. Min högra hand och arm är alldeles för spastisk för det. Jag vet inte hur lång tid det har tagit att bläddra fram till den sida jag var på efter boken ha slagit igen, och den gör det ofta. En tredjedel av tiden från det jag börjar att läsa till den sista punkten, tänker jag mig. Och även mycket energi har förbrukats.

Jag har funderat länge på hur jag ska göra för att få sidan ligga kvar utan ansträngning. Visst finns det hjälpmedel för det på hjälpmedelscentralerna i landet, apparat som boken placeras i och med knapptryckningar vänds sida för sida. Jag vill ha så få apparater som möjligt, så jag avböjde när jag erbjöds en.
Det slut kom jag på det.

Jag lägger boken på golvet och ha foten på så den förblir uppslagen.
När jag har läst den vänstra sidan placerar jag en handduk/tröja på den. Jag kan då flytta foten och få en något skönare sittställning.

Vänder bladet gör jag med tårna.
Efter det tar jag upp handduken/tröjan och tar den i knät.

Även om mitt ogillande till pocketböcker består har tre vars handling intresserat och fascinerat mig så pass att jag ändå har börjat läst. Nyfikenheten segrade över ogillandet. De var ´Shantaram´ av Gregory David Roberts, ´Lyckostigen´ av Anna Fredriksson och ´El choco´ av Markus Lutteman. Rekommenderas starkt.
I dag tog jag reda på att samtliga är utgivna som inbundna. Det är så dags nu.
När jag ser en pocket med en berättelse som jag faller pladask för, tänker jag inte på att den kanske finns även som inbunden. Jag vill börja läsa meddetsamma.

Ljudböcker? Böcker ska läsas, inte lyssnas på.

"Nu kan rullstolen komma fram."

Häromsistens när jag var på bio hände det något märkligt.
Jag hade köpt biljett, och stod och väntade tillsammans med de andra på att få gå in i salongen. De var en månghövdad skara som ville tillbringa kvällen med att se den kritikerrosade filmen ´En oväntad vänskap´.
Salongsdörren öppnades och ut steg mannen som river biljetterna. Han såg sig runt och fick syn på mig. Med en stark stämma sa han:
- "Nu kan rullstolen komma fram."

Inte visste jag att en del tror att rullstolar kan ha något utbyte av att se på bio.
Om jag hade kunnat på kort tid hade jag satt mig på bänken som var alldeles intill och med en lös spark få stolen att rulla fram till mannen och sagt:
- Finns det plats även för mig?

Medverkan på Bokmässan ger resultat.

I dag är det den tredje dagen efter Bokmässans slut och redan har två personer hört av sig och vill att jag ska komma att föreläsa. En studerar på en folkhögskola och den andre arbetar inom personlig assistans.

Se hur viktigt det är att synas.

Bokmässan är nu slut,

och det är även jag höll jag på att skriva.
Många besökte montern, och fann föredraget intressant och blev nyfikna på romanen. En del som var på väg att gå förbi och såg ut som möjliga intressenter, sa jag med hög röst, "Hej! Mår ni bra?". De flesta stannade upp och kom fram, och då var det bara  presentera romanen och föredraget. Det här med "Mår ni bra?" var också för att knyta an på föredraget och komma in på det. Romanen såldes bra, så bra att det överträffade mina förväntningar. Jag är väldigt nöjd med mitt utställande. Nu bör det vänta en veckas rekreation på varmare ort, för jag är sanslös trött.

Det var verkligen en upplevelse att vara utställare på Bokmässan, en milstolpe i mitt skrivarliv.
Jag förstår inte hur en del utställare tänker när de sitter eller står i sina montrar och gör ingen ansats till att få kontakt med de besökare som passerar. Visserligen log dem och montern var inbjudande, men inget annat välkomnande. De som var mest oengagerad som jag såg var i från ett kyrkligt samfund. Två tre personer var de och alla såg ut som om de var på sina egna begravningar. Inget tillstymmelse till ett leende.
När man har fått chansen att vara utställare på Bokmässan, tycker jag att den ska tas till vara på.

Jag ber om ursäkt till ni som förväntade er att jag skulle skriva inlägg under mässan. Fem sju rader per dag orkar jag väl med, tänkte innan mässan mitt jag som är väldigt optimistisk av sig. Detta jag hade fel, uppåt väggarna fel. Kvällarna fick vara till vila och äta, för att orka med nästkommande dag