Som barn var jag lika förväntningsfull som andra barn inför julen. "Vad får jag i julklapp?" och "Hoppas att jag får det jag har önskat mig.". Med åren har den härliga spänningen inför julklappsöppningen avtagit mer och mer. Tur är väl det.
Däremot tycker jag fortfarande att julen är en mysig högtid. Få klä granen och tända ljusen, och se Lucia och lyssna till sångerna som jag har hört tusentals gånger, men aldrig tröttnar på. Tomten, körsång i kyrkor, snölyktor, julmarknader, snö som faller, doften av glögg, pepparkakor, stearin, kaffe. Mörkt ute, varmt inne.
När julen är några veckor bort beger jag mig till Stockholm, i synnerhet Gamla stan, och insuper julstämningen. Det har blivit min egen lilla tradition.
I lördags blev den årliga trippen av, denna gång med permobilen. Tyvärr rådde det magsjuka bland barnen, så de och min käresta stannade hemma.
Sällan har tågsätten som rullar på Roslagsbanan den vagn som är anpassat till att komma in med rullstolen eller permobilen. Jag har tur när den finns med. För att inte förlora tid genom att vänta på ett tåg som inte har vagnen, kör jag till Roslags Näsby, stationen efter Täby Centrums och i riktning mot Stockholm. Om jag inte kan äntra tåget som då rullar in, har jag i alla fall kommit en bit på väg.
Denna dag hade jag tur. Vagnen fanns med. En härlig känsla att åka tåg sittandes i permobilen utan att ha någon med sig. Frihet.
Det hade börjat skymma när jag gick Drottninggatan fram. Många människor hade trotsat det minst sagt dåliga julvädret; sex sju plusgrader, småregnande och ingen snö på marken. När vädret inte framkallade julstämningen, gjorde fönsterskyltningen i butikerna sitt bästa för att göra det.
Min puls steg vid Västerlånggatan, Gamla Stans huvudgata, där de flesta flanerar när de besöker denna vackra stadsdel. Jag har sedan länge tagit kvarteren till mitt hjärta.
Jag vek in på Storkyrkobrinken upp till Slottet och svängde in på Trångsund där Storkyrkan står. Människor gick uppför kyrktrapporna in till värmen och den speciella ro som endast råder i kyrkor. Jag såg mig om efter en möjlighet att för mig gå in, men det gjorde det inte. Kyrkornas ro lockar mig vid juletid.
Närmade mig Stortorget med julmarknaden, men den fick vänta. Istället gick jag in i Ankargränd, såg upp mot de små fönstren. I några lyste elektriska ljus. (Synd att inte levande ljus används mer än vad det gör i dag.) Bakom var rummen dolda i dunkel.
Den smala och korta Ankargränd slutade och jag tog vänster in på Prästgatan.
"Vad hände här, precis här, för etthundrafemtio år sedan?", brukar jag tänka då och då på mina vandringar i Gamla Stan. Kanske gå en kurs och lära mig dess historia? Det vore intressant.
Där Prästgatan och Tyska brinken korsar varandra, gick jag in på den sistnämnda för att direkt rulla in på Skomakargatan. Den leder till Stortorget. Nu var det mörkt och snart skulle jag börja frysa av all väta som jag hade fått på mig, men innan jag gick till T-centralen för vidare färd mot Täby ville jag ta en titt på julmarknaden. Men det var lättare sagt än gjort visade det sig. Många människor på en liten yta, det var som förgjort att se något, så jag beslöt mig att strunta i att gå runt.
Jag var nöjd med dagen där jag satt halvslumrade i tunnelbanevagnen hem till mina kära.
Nästa helg blir det julmarknad i Steninge slott med familjen och min far.
