En fröjd för ögat.

Min fru måste ha en konstnärlig ådra inom sig, för denna bukett rosor kan inte göras av vem
som helst. Ja, egentligen är det inte verkliga rosor. Med en liten kniv har hon skurit ut
blomsterna från morötter. Kvistarna med de gröna bladen är tagen från en gran.
Tillsammans med en väninna har hon gjort denna vackra skapelse.
Jag är så imponerad.

E-bok

Jag trodde aldrig att det skulle hända det som jag gjorde i går. Jag laddade ner en e-bok från internet.
En bok ska vara, enligt mitt tycke, gjort av papper och med papperssidor i. Boken ska ha den träiga doften som anas när jag bläddra i den. Fraset som hörs när jag vänder blad är ljuv musik för mina öron.
I går frångick jag alltså från mina principer och laddade ner romanen Ensam i Berlin. Författarens namn är Hans Fallada. Historien utspelar sig under andra världskriget i den tyska huvudstaden, och handlar om ett strävsamt par i medelklassen vars son har stupat. Livet blev med ens meningslöst. Efter dödsbudet inleder paret en kamp mot nazismen som ger deras liv ett nytt innehåll.
Det intresserar mig att läsa om hur människor hade det förr i tiden, så jag är sugen på att fortsätta min läsning. Historien grep tag i mig redan efter två tre e-sidor, så det bådar gott att den uppfyller de förväntningar som början har givit mig.

Även om jag föredrar pappersboken, måste jag medge om än motvilligt, att e-boken är mer praktisk för mig att hantera. Mina armar, som ibland spelar mig ett spratt och gör så att pappersboken slängs ner på golvet från bordet, behöver jag inte använda när jag läser en e-bok. Endast trycka på en knapp med ena foten på datormusen när jag vill vända e-sida.
Kraften, som jag använder mig ut av för att hålla vänstra handen på pappersboken så att den förblir uppslagen, den behöver jag inte nyttja utan sitta lugnt tillbakalutad och endast koncentrera mig på historien.


Jag återkommer när jag har läst ut Ensam i Berlin, dels vad jag tycker om romanen och dels hur det är att läsa e-bok.

Ljuset och mörkret, två sällsynta krafter.

Det finns en mängd med krafter i vår kropp och i vår värld. Krafter som kan övervinnas av andra krafter och krafter som ingen annan kraft kan rå på.

Ljuset och mörkret är två verkliga starka krafter. Det som gör att de fascinerar mig, är att det finns ingen annan kraft som har förmågan att besegra dem. Det är endast de själva som kan besegra den andra.
Tillsammans utgör ljuset och mörkret toppen av alla krafter.

- Har du låtit frisören klippa ditt hår?

När jag hade bloggat ett år upptäckte jag att jag började lyssna på hur folk formulerar sig i tal.
Jag har alltid varit intresserad av det svenska språket, men när jag nu skriver dagligen är det som att jag mer kan ta in hur det talas, som formuleringar och syftningar. Jag är glad att jag har förkovrat mig, för språket är ju mitt instrument.

"Har du klippt håret?", är en fråga som jag och de flesta andra ger ett felaktigt svar på. Svaret är ett "Ja", förutsatt om personen som får frågan har ett kortare hår än vad denne hade förra gången de sågs.
Om vi lyssnar på innebörden i frågan frågas det om det är du som har klippt ditt hår. Sannolikheten att du har gjort det är liten, för jag är tämligen säker på att det är endast en handfull personer som klipper sitt eget hår.
De som är medveten om hur frågan är formulerad, kan de om de är på ett skämtsamt humör replikera med "Jaha, jag trodde att det var frisören som hade klippt dig.". Denna replik har jag fått några gånger när jag har svarat ja, och det grämer mig, för det betyder att jag inte har lyssnat tillräckligt uppmärksammat. Jag borde ha svarat, ´Nej, det är frisören som har klippt mig.´.

Det är smått irriterande att få svaret, "Nej, det är frisören som har klippt mig." efter att ha ställt frågan, "Har du klippt håret?". För att undvika irritation och känna mig bortfintad i svenska språkets underbara värld kommer jag hädanefter formulera frågan så här, ´Har du låtit frisören klippa ditt hår?´.

Referenser om mitt föredrag.

Är du nyfiken på mitt föredrag ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´, men är osäker om det skulle ge dig något? En högst relevant undring. Nu finns det ett enkelt sätt att ta reda på det. Klicka på REFERENSER här till höger, och ta del av de på min artistsida på Facebook.
Om du vill ha kontaktuppgifter till en eller flera av referenterna för vidare upplysningar om föredraget, hjälper jag dig med det.

Det gör ont i mitt hjärta.

En gång har jag frågat, "Är det bara jag som inte kan gå?", och såg mig som den enda i hela världen som inte kunde gå.
Jag hade kommit hem från förskolan. Troligen hade jag hunnit bli fem år. Tydligen hade det varit en dag med mycket spring, för jag hade känt att jag inte kunde hänga med mina kamraters vilda lekar. De hade inget funktionshinder. Jag var som samhället sa då, integrerat i förskolan. Ordet används än, men i mindre utsträckning, vilket jag välkomnar. Hur kan ett barn som har ett funktionshinder ses integrerat när denne går tillsammans med andra barn utan funktionshinder? Barn är barn. Säger vi att de barn som bär glasögon att de går integrerat i förskolan?

- "Är det bara jag som inte kan gå?" Jag såg på mamma. Minns inte vad hon svarade. Jag kände mig ledsen och ensam.
Nu är jag vuxen och är glad att jag kan göra så mycket som jag kan göra. Jag blir inte nedslagen över att jag inte kan cykla mountainbike i svår terräng och skrinna i väg på en spegelblank is i solskenet. Det lockar, men jag vet att jag inte kan. Inget att göra något åt. Jag blir inte ledsen.
Däremot får jag ont i hjärtat av sorg när jag inte kan hjälpa mina barn med det de vill ha hjälp med eller leka med de i den utsträckning som jag hade kunnat gjort om jag inte hade haft CP-skadan. Sitta med grabben och få tillsammans ihop en flygplansmodell av lego. Det vore mysigt, men när finmotoriken inte fungerar, går det inte. Jag kan alltid berätta var bitarna ska sitta, men ändå behövs det hjälp ibland från mig. (Jag är väldigt glad att han tycker om att spela bowling, för det kan han och jag göra själva.) Ta tösen i ena handen och pulkan i den andra, och gå till backen. Sätta mig bakom henne och tillsammans få kittlet i magen när vi susar nerför.
Om jag hade kunnat hade jag tagit med mig bägge barnen till simhallen, pulkabacken, på skidutflykt, barnteater, museer, på båttur, Skansen och cykeltur. Det gör ont att jag inte kan göra det. Min fru, någon av assistenterna eller en annan måste följa med, men när de blir äldre, runt tio tolv år, kan vi tre sticka ut för då kan de hjälpa sig själva. Jag längtar till den dagen.

Sonen tycker om att åka skidor. Tekniken förbättras för
varje år, vilket är beundransvärd med tanke på att snön
oftast ligger endast kvar i några veckor i Täby där vi bor.
Här ses lördagens tur på Djursholms golfbana. Med sig
hade sonen min far.

Duell mellan far och son i bowling.

Oj, vad det är svårt att få klotet dit jag vill. Om jag riktar rännan en aning fel, rullar klotet ut åt
någon sida och då förhoppningsvis välter en kägla. I två serier lyckades jag med bedriften att inte
få ner en enda kägla.

Sonen däremot har börjat få in snitsen. Oftast får han ner fem sex käglor varje gång han rullar
iväg klotet. Till och med två strikes drog han till med. Det verkade som sonen ville markera med
dessa två slag vem som är bäst i familjen på bowling.

 Vem som vann? Jag fick råpisk med åttio poäng.

Föredraget på Bosön.

Det kom cirka sjuttio personer och lyssnade på föredraget i går. Den största delen var de som studerande på Bosön, men jag såg också äldre personer i åhörarnas skara som troligtvis var lärare på skolan. Rektorn var även på plats, och det kändes bra.

Det fyrtiofem-minuter långa föredraget flöt på bra. Jag pratade nästan genomgående om min idrottskarriär; från hur jag började, träning och tävling, och hur jag använde mig ut av mentalträning för att nå bättre resultat.
I går var det första gången som jag hade med mig en gitarrist som spelade och sjöng emellanåt. Låtarna har vi valt ut med omsorg, deras texter handlar om det jag pratar om. Samtidigt som musiken livar upp föredraget, är det ett sätt att låta åhörarna ta en paus från lyssnandet på mig.

Att få hålla föredrag på Bosön för skolans studerande är stort för mig.
Det finns en gedigen idrottskompetens här, och att de bjöd in mig tydde
på att de trodde på att jag kunde tillföra något.

Måndagmorgon, på väg till arbetet.

Om jag krökade till i helgen? Nej. Däremot slappnade jag av med fru och barn.
Gå ner i varv, då hinner tröttheten krama om en.
På tisdag är jag på banan igen.

Jag körde igenom ´Bosön-föredraget´ i dag.

Det är som att lägga ett pussel när ett föredrag ska bli till. Det första är att hitta pusslets bitar, det vill säga ämnena. Det händer att bitar från ett eller flera pussel har kommit in i kartongen, som mina pusselbitar ligger i. Jag måste då sortera bort dessa innan jag kan börja att lägga mitt.
Vridit bitarna flera gånger har jag gjort för att se vilka som passar med varandra, och i går tyckte jag att pusslet blev färdiglagt. Jag visade upp pusslet för några av arbetskollegorna i dag, och de var nöjda med vad de såg. Dock upptäckte de två bitar som fattades, och det höll jag med om. Att jag inte hade sett det skyller jag på den svaga belysningen som kontoret har.

I helgen ska läsa in mig på texten. Jag vill att den ska sitta.

Nästa föredrag blir på Bosön.

Nu skriver jag på ett föredrag som jag ska hålla nästa onsdag på Bosön idrottsfolkhögskola. Skolan ligger på Lidingö utanför Stockholm.
Jag kommer att prata inför de studerande. Det blir mycket om min framgångsrika idrottskarriär och hur vi ska tänka så möjligheterna ökar till att nå ända fram till det hägrande målet.

Det här blir roligt och inspirerande.

Önskningar för 2014.

Jag har inte avlagt något nyårslöfte, för jag kom inte på något bra att lova. Däremot har jag flera önskningar som jag ska arbeta hårt för att de blir uppfyllda under 2014. Bland annat att . . .

. . . få fler föredragsuppdrag än 2013.
Jag vet att föredraget ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´ är intressant för alla och att jag framför det bra. Det bekräftas av dem som går fram och pratar med mig efter föredragens slut. Även de skriftliga referenser vittnar om detta.
Det som gjorde att jag inte fick fler uppdrag 2013 berodde troligtvis på att de möjliga intressenter som jag kontaktade inte visste vem jag var och hur jag var som föredragshållare. Det var inte konstigt att de inte vågade anlita mig, det var naturligt. För tänk om jag exempelvis inte infriade rektorns förväntningar när jag kom till hens skola, ja då hade hen få stå till svars.
Det fanns dock en skola som "vågade" anlita mig, June Folkhögskola i Jönköping, efter att endast ha läst presentationen av föredraget. Där pratade jag inför de som studerade på assistansutbildningen. Av deras lärare fick jag en bra referens.

Hur ska jag gå tillväga för att få fler föredragsuppdrag? Jag vet att jag har givit mig in på en arena där det råder hård konkurrens. Att se det positiva i livet, och att ta fram förmågan att finna redskapen som ger en möjlighet att nå dit du vill, som i stora drag mitt föredrag handlar om, är det många som föreläser om. Inte nog med den konkurrensen, allmänheten har ingen susning vem jag är. När ett stort företag eller organisation med flera anställda ska ha konferens och vill anlita en föredragshållare som pratar om liknande som jag gör, så inte väljer de mig. De väljer Thomas Fogdö, Tina Thörner eller en annan i den kalibern. Jag påvisar inte att jag är lika bra föredragshållare som dessa två är, för det är jag inte i nuläget.
Det finns saker som skiljer oss åt. I alla fall en som är till min fördel, jag tar ut betydligt lägre arvode än vad de gör.
Jag ger inte upp. Jag ska arbeta hårt för att fler ska få upp ögonen för mitt föredrag.


. . . få spela teater.
På senare år har jag blivit intresserad av skådespeleriet på teater. Det som satte igång intresset var när jag studerade på skrivarlinjen vid Åsa Folkhögskola utanför Katrineholm 2004/05. Våra lärare berättade att förutom att vi skulle bli bättre på att skriva, skulle vi även lära oss att stå på scen och framföra våra egna skrivna texter. Jag hade inte läst kursinnehållet ordentligt, för det kom som en överraskning att vi skulle göra det.
Det var skrämmande och nervöst de första gångerna när jag klev upp på scen, men sedan började jag alltmer tycka om det. Till slut blev det en kick att framträda inför publik. Visst var det fortfarande nervöst, men inte alls i den digniteten som de första gångerna.
"Ska jag söka in på Teaterhögskolan?", har flugit in i huvudet ett par gånger efter det. Skoj och lärorikt hade det definitivt varit, men frågan var när jag hade gått ut; Hade jag fått tillräckligt med roller med tanke på det funktionshindret som jag har, så pass att jag skulle kunnat ha försörjt mig? Svaret var nej, och nejet är fortfarande ett nej.
Jag får nöja mig med att stå på scen vid mitt föredrag. Det är också en slags teater, även om jag är mig själv. Men om det dimper ner ett erbjudande om en roll i mailboxen skulle jag utan tvekan tacka ja.

Positiva händelser.

I förmiddags promenerade jag till bowlinghallen för att boka bana. Sonen var där med fritids i fredags och vill gå dit igen i dag. Jag hade tänkt träna i helgen, så jag passade på att gå dit sittandes i rullstolen, den som jag tar mig fram med benen. Slog två flugor i en smäll.
Det tog en timme att promenera till hallen och hem igen. Under den tiden stannade sex personer, gammal som ung, och frågade om jag behövde hjälp. En kvinna frågade även om jag visste vart jag befann mig.
- "Nej tack. Jag tränar. Tack ändå att du frågar.", sa jag.
Samtliga förstod att jag inte ville eller behövde hjälp, och gick sin väg. Säker kunde jag inte vara, men deras kroppsspråk signalerade det i alla fall.

Det kändes bra att personerna inte insisterade att hjälpa mig. Positiva händelser. Läser de bloggen månntro?


Det fanns ingen bana som var ledig, så sonen får ge sig till tåls tills i morgon  Äran i familjen står då på spel.