fredag 28 februari 2014

Grattis, guldklimpen!

Åren går. Det är bara barnen som blir äldre, inte jag.
Nu på måndag fyller vår son sju bast. Sju! Jag tycker att det är bara några år sedan jag höll honom i famnen och lät han suga på min nästipp. Han var hungrig, och trodde nästippen var gummitutan på nappflaskan.
Födelsedagen firas med kalas på söndag.


torsdag 27 februari 2014

Åsa Folkhögskola, en minnesvärd tid i mitt liv.

Efter fjorton år som kanslist på Täby Basket, kände jag att jag ville göra annat. Det blev monotont att ansvara för medlemsregistret som låg i en dator, svara i telefon, skriva i klubbtidningen Vikingen och uppdatera klubbens hemsida dag efter dag, månad efter månad. Samtidigt som lusten att bli bättre på att skriva hade vuxit och tanken att vilja lägga mer tid på det, gjorde att jag sa upp mig. Att gå en skrivarkurs lockade.

Under våren 2004 sökte jag till fem skrivarkurs varav en på distans. Läsa på distans ville jag verkligen inte, men det var endast ut i fall att om jag inte hade kommit in på de andra. Jag ville studera och umgås med andra fysiskt, och inte sitta hemma i min ensamhet skrivandes på min dator.
Jag kom in på tre skolor till min stora glädje. Svårt att välja? Nej, inte särskild. Eftersom jag var less på vardagslunken, och suget efter att byta miljö och träffa nya människor var stort, valde jag den skola som låg längst ifrån Täby. Därför blev det Åsa folkhögskola i det lilla lantliga samhället Sköldinge mellan Flen och Katrineholm. Där skulle jag bo på internat med de andra etthundratjugo studerande.
Redan när vi svängde in på skolans parkering en solig augustidag innan uppropet kände jag, fast det oroliga pirret i kroppen för det nya, att här kommer jag trivas. Förutom att jag såg fram emot att bättra på mitt skrivande och träffa nya människor, gjorde den lantliga miljön sitt till. Närmaste granne var det en bondgård med hästar och kor som betade i hagarna. Bakom skolan var det en skog som hade elljusspår, som var perfekt för att ta sig runt med permobilen. Framför byggnaden bredde sädesfälten ut sig på håll. Det luktade koskit och uppfriskande luft från naturen, med dess lugna och mystiska tystnad. Jag som tycker om att vara ute i skog och mark, såg jag detta vara en bra plats att bo på när jag skulle förkovra mig i mitt skrivande.


Åsa Folkhögskola
Skolan där vuxna växer

På Åsa fanns det förutom skrivarkursen, kurser i streetdance, musik, textil, friskvård och en allmän linje.
På skrivarkursen var vi tjugo stycken. Alla var mellan arton och tjugotvå år, så jag höjde rejält medelåldern med mina trettioåtta. Kursen bestod av skriv- och teaterövningar, analysering av kamraternas egna skrivna texter, stå på scen och läsa upp texter, författarmöten.
Det som jag tyckte var svårt var textanalyseringen. När jag gick i grundskolan och gymnasiet höll vi sällan på med det, så när en av våra två lärare Birgitta gav oss en text för att analysera den, tänkte jag att det är väl bara berätta vad den handlar om och därefter säga om den är bra eller dålig. Så var det verkligen inte blev jag varse när jag fick höra en efter en prata om en text i hela fem minuter. Visst höll jag med om vad som sades, men jag reflekterade inte över det när jag gick genom texten. Jag kände mig helt borta, men efter första terminen hade jag blivit bättre. Fast fortfarande var jag långt efter kamraternas skarpsinnade analyser, som tydligen hade analyserat flitigt i grundskolan.
Jag var orolig när jag började på Åsa om det skulle vara ett alltför högt tempo på kursen. Min skrivhastighet på dator var extremt låg vid jämförelse med kamraternas, men trots det hann jag med bra. Det var endast en sak som jag bad lärarna om att få göra mindre av, resten klarade jag av. Det var så att varje vecka skulle vi skriva en text på tre fyra A4:or samt analysera fem av kamraternas texter från den föregående veckan, och det hann jag inte med trots att jag ansträngde mig varje vecka i en månads tid. Lärarna sa att det räckte med att jag skrev texten och analyserade två.

Jag trivdes utomordentligt bra på Åsa. Förutom att det var en bra undervisning, lärarna kunniga och sympatiska, och trevliga skolkamrater, var det den bohemiska stilen bland eleverna som gjorde att jag trivdes så bra. Jag hade sedan länge undrat var jag kunde "hitta" bohemerna, för jag ville umgås med de eftersom jag själv är det och är det än i dag. Nu var jag mitt i bland dem dag som natt. Ja, alla var det inte, men väldigt många. Här var det ingen som gick omkring i kavaj, skjorta eller pressvikta kostymbyxor utan det var T-shirt, linne, tröjor, stora mjukisbrallor, sandaler eller gympaskor i alla möjliga och omöjliga färgkombinationer.
Nu kunde jag ha på mig de kläder som jag ville utan att någon tyckte att jag var underlig; färgglada stora byxor, linnen och tröjor. På vintern hade jag stora tjocka stickade tröjor och de varma originella stickade byxor från Nepal med all världens färger på.
På kvällarna, framförallt på helgerna, umgicks vi elever mycket med varandra. Det blev många sköna gäng.


A-salen.
Här var vi när vi övade på att stå på scen och framföra våra texter.



Även under tiden på Åsa hade jag assistenter. Det gick utmärkt att flytta assistansuppdraget från Täby kommun till Katrineholm, fast fortfarande kom assistenternas lön från min hemkommun. Visst kunde jag ha frågat mina assistenter om de ville följa med till Åsa, vilket i så fall inneburit att de hade arbetat tre fyra dagar och sedan bli avlöst, och rest hem för att komma åter efter ett antal dagar. För mig spelade det ingen roll vem jag fick hjälp av, bara jag trivdes med dem, så jag lät Katrineholm presentera några av deras assistenter. De fyra som jag valde var mycket bra. Mellan klockan 07-22 dagligen hade jag hjälp.

Att bestämma mig för att tacka ja till platsen på den ettårige skrivarkursen på Åsa Folkhögskola, var som att slänga mig ner för ett stup. Jag visste inte vad som skulle ske, men det jag visste att det skulle dyka upp möjligheter att få nya kunskaper och träffa nya bekantskaper.
Det blev en rolig och minnesvärd tid på Åsa 2004/05.



lördag 22 februari 2014

Blöjpaket i famnen.

Det händer att jag på väg hem från arbetet går in på Hemköp och handlar ett paket blöjor åt vår tösabit. 
Att se assistenten skjutsa mig i rullstolen när jag har ett blöjpaket i famnen, väcker funderingar hos en del som ser oss. Som kvinnan i torsdags med den undrande blicken. Kanske konstaterade hon:
´Jaha, han behöver också ha blöjor´.
Eller frågade hon sig själv, ´Är de inte för små för honom?´.






torsdag 20 februari 2014

- Det är jag som är far till barnet.

Apropå bemötande människor emellan.
En dag för sju år sedan.

Min höggravida fru och jag tog en taxi till stan. När vi satte oss i bilen satt det redan en äldre kvinna i baksätet. Resan hade blivit samplanerad.*
Kvinnorna småpratade med varandra under resan. Väl framme där vi skulle gå av, klev chauffören och min fru ur för att hämta min rullstol. Jag kände då kvinnans hand på min axel, samtidigt som hon sa vänligt.
- Jag ser att du kommer att få en ny assistent. Hon ska föda snart.
Jag vände mig om.
- Det är jag som är far till barnet.
Kvinnan blev mållös och såg ut som en fågelholk i ansiktet.


En del får sin bild av mig krossad när jag berättar att jag har barn. Vissa reagerar med tystnad, kanske är det på grund av chocken?
Andra reagerar som de ser Jesus, King Kong och Martin Luther King gå hand i hand i Kungsträdgården.


*En samplanerad resa blir det när två färdtjänstskunder vill resa vid samma tidpunkt och ska till närintill liggande adresser.


onsdag 19 februari 2014

Föredraget på GIH.

Det gick bra i dag. Kul att hålla ett föredrag som är nyskrivet. Bemötande pratar jag om i varje föredrag, men inte så här mycket som denna gång. Fyra upplevda situationer där jag blev dåligt bemött, fick de studerande lyssna på. Skratt hördes i lokalen, viket var meningen. Jag hoppas att några av de även fick en liten tankeställare på hur bemötandet ska gå till.
De flesta av nervositetens plågoandar hade tydligen sovmorgon, för jag var inte lika nervös som jag har varit inför tidigare föredrag. Ett fall framåt med andra ord, vilket glädjer mig.



Nu har jag varit på kort tid både på Bosön och GIH.
Är det möjligen så att jag har tagit ett steg ytterligare
till att bli en eftertraktad föredragshållare?

tisdag 18 februari 2014

Föredrag i morgon på GIH.

Förhoppningsvis sover nervositetens plågoandar i morgon innan föredraget. De brukar nämligen plåga mig rejält timmarna innan jag ställer mig på scen. Ibland även dagen före.
Jag är lugn under föredragen, och kan till och med njuta, men innan slår hjärtat som en hammare på betong. Jag blir trött av det. Det är en helt onödig nervositet, för jag vet att jag kommer att genomföra föredraget bra. Varför då vara nervös så till den grad att jag inte kan äta? Jag är knäpp. Det vore bättre att lägga den energi som nervositeten tar av mig på mitt prat under föredragen. Förhoppningsvis lär jag mig det i sinom tid.



fredag 14 februari 2014

Beröm är guld att få.

Av en arbetskamrat fick jag i dag beröm hur jag skriver här på bloggen. Det gjorde mig glad och kände att jag gjorde rätt när jag valde att satsa på det skrivna ordet. Sög i mig berömmet som en tvättsvamp. Slurp.

Vi berömmer varandra alldeles för sällan. Det krävs lite att berömma, men det betyder så mycket att få. När vi får beröm ökar självförtroendet, och med det vågar vi fortsätta med vi gör. Med ökat självförtroende vågar vi även att prova på nya aktiviteter.

Så sn uppmaning: Beröm era nära och kära mer.




torsdag 13 februari 2014

Ett spaståg och ett sevståg.

Det finns namn på tågen som trafikerar Roslagsbanan som endast stannar på vissa stationer. Snabbtåg heter dessa. De andra tågen som stannar på samtliga stationer bör följaktligen heta "långsamtåg", men det gör de inte. De heter endast tåg. Märkligt.
Jag förstår varför snabbtågen heter som de gör. Dessa tåg tar sig fram på kortare tid till de stationer som de stannar vid än "långsamtågen". Det är endast det som är skillnaden, att de tar sig fram snabbare, även om hastigheten är densamma.

Jag har tänkt på att det bör finnas bättre namn än snabbtåg. I går kom jag på det och det är sevståg. Det är en förkortning av stannar-endast-vid-vissa-stationer. V:et i ordet ´vid´ tar jag bort i ´sevståg´, för två enkel-v:n efter varandra är inget vidare att ha.
För "långsamtågen" finns det också ett bättre namn. Det är spaståg, en förkortning av stannar-på-alla-stationer.



onsdag 12 februari 2014

Under vattnet eller under vattenytan?

Hur ska vi säga så det blir rätt?
När vi simmar under vattenytan, säger vi att vi simmar under vattnet. Egentligen betyder det då att vi simmar med kroppslig kontakt med botten, och har följaktligen vattnet ovanför oss. Så är det ju inte, vi simmar någonstans mellan botten och vattenytan.
Det korrekta som vi bör säga är att vi simmar under vattenytan när vi kommer under densamma med huvudet.
När jag och sonen är i simhallen uppmanar jag honom att dyka ner under ytan.

Jag vet att jag lite väl noggrann med hur vi använder orden, men jag finner det roande.



tisdag 11 februari 2014

Viktigt att rösten tränas.

Just nu knåpar jag på föredraget som jag håller på GIH den 19:e denna månad. Det ska vara intressant, roligt och inte bli för långt. Det sistnämnda är svårt, men det klarar jag av.

Det är inte endast ett nytt föredrag som ska skapas. Även rösten ska tränas, och det gör jag genom att läsa högt ur en bok. Jag märker, vilket i ju för sig är självklart, att när jag har pratat en halvtimme pratar jag bättre än vad jag gjorde i början, vilket innebär att det blir lättare att förstå mig. Precis som vid en tävling, värma upp. Så nu blir det en stunds högläsning dagligen från och med i dag.

Jag vill göra det jag kan för att bli en eftertraktad föredragshållare.



söndag 9 februari 2014

Ett bra bemötande på Maximteatern.

Eftersom det var trappa med tio steg ner till salongen, var jag tvungen att få hjälp. Det fick jag av killen som stod i biljettkassan och en annan anställd.
Han i biljettkassan gav mig ett trevligt bemötande. Han pratade till mig, inte till mitt sällskap. Tyvärr händer det att personer pratar eller frågar mitt sällskap fast det egentligen är riktat till mig. Prata över huvudet på mig alltså, men det gjorde inte han.
Jag mailade honom dagen efter för att tacka för det trevliga bemötande. Han svarade och tackade, och skrev bland annat "Förstår att det kan kännas helt galet att mindre värderad bara för ditt handikapp och ser situationerna framför mig som kan uppstå i ditt läge.. ".
Den andra personen som hjälpte mig var fåordig, så jag har ingen åsikt kring hans bemötande.

Det är sällan jag kontaktar personer efteråt och tackar för det trevliga bemötande som de har givit mig, för då skulle jag inte hinna med att göra något annat. Men detta bemötande var det något speciellt med. Vad som gjorde det, det vet jag inte.



fredag 7 februari 2014

En kväll med Jonas Gardell med en överraskande avslutning.

I går var jag och en kamrat på Maximteatern, och njöt av föreställningen ´Mitt enda liv´ med Jonas Gardell.
Mycket bra var det. En hel del med sång och musik varvad med att Jonas "stand upade". Han sjöng egna texter, som är vackra och väcker en i sitt alldagliga slumrande. Kören utgjordes av tre kvinnor. De gjorde även var sitt solonummer, eller vad det flera? Strunt samma, de sjöng i alla fall bedårande med sina vackra röster.
I en del av föreställningen berättade Jonas om sina böcker i serien ´Torka aldrig tårar utan plasthandskar´, och om hur han och Mark (Jonas man) blev bemötta för tjugo trettio år sedan av människor som var negativt inställda mot de som var homosexuella. Även om jag tycker att det är viktigt att Jonas pratar om detta så att vi i dag inte glömmer bort hur det var förr, och jag förstår hans sorg över att ha förlorat vänner och kära i AIDS, var det tradigt att lyssna på. I ett flertal intervjuer har Jonas sagt samma sak.
En hejdundrande avslutning med en gospelkör, transor och kören som tillsammans med Jonas sjöng ´Mitt enda liv´. Inte spara på krutet där inte.

Med fyllda energidepåer lämnade jag teatern.
Vår taxi kom och vi började gå mot den. Då hörde jag framför mig (jag sparkar mig fram baklänges sittande i rullstol) en stark stämma säga:
- Johan, ska du åka utan att hälsa?
Jag tittade upp och såg en man komma gående mot mig. Jag såg inte vem det var för hans mössa, glasögon och tjocka jacka med uppfälld krage kamouflerad honom väl. Är det en kamrat eller bekant som jag inte har sett på länge, hann fara igenom huvudet. När mannen ställde sig framför mig, såg jag att det var Jonas.
- Nämen hej, sa jag och fick en kram.
Vi småpratade om föreställningen en kort stund, för att senare gå åt var sitt håll.

Jag undrade för mig själv i taxin hem när kommer jag träffa Jonas härnäst. Eller rättare skrivet, om jag kommer träffa honom mer.





torsdag 6 februari 2014

En mysig stund.


Det är skönt att sitta i pappas knä efter en hel dag på
dagis. Dockan ser även den ha tunga ögonlock.
Här är vi på väg hem.

Det är sällan dottern vill sitta i mitt knä, men i går kom
hon och försökte klättra upp. När det händer släpper jag
det jag gör eller tänker på, och ber antingen min käresta eller
assistenten att hjälpa henne. Tyvärr kan jag inte göra det själv.
Jag önskar att jag kunde stoppa tiden ett tag när tösen sitter
i knät. Att få känna värmen och doften från det lilla livet är en
mysig stund.

onsdag 5 februari 2014

Min iver att röra på mig i barndomen. (Avsnitt 1)

- Kom igen nu Johan. Det är bara tio meter kvar, säger pappa.
Jag kryper på vår tomt i Viggbyholm. Lårmusklerna värker. Huden på knäna börjar svida, trots skydden. Andfådd. Jag tänker att det är den sista, och sedan får jag vila. Kom igen nu.
Pappa ser på mitt tidtagarur, som jag hade fått i födelsedagspresent av mamma och pappa året innan.
- Fem meter. Det blir rekord om du snabbar dig.
Kroppen vill falla ihop på gräset och ta igen sig, men inte jag. Efter fyra såna här femtiometerslopp förstår jag att kroppen säger ifrån, men jag vill slå rekordet. Det har givit mig den på.
Den sista metern trycker jag extra till med benen och fäller jag överkroppen fram. Jag hamnar raklång på gräset med bröstkorgen efter pappas och min tänkta mållinje. På TV hade jag sett när löparna, framförallt i sprintloppen, som endast har två tre meter kvar till målet att de fäller fram överkroppen för att snabbare korsa mållinjen. Och så klart vill jag göra som de gör.
Grässtråna toppar sticks på kinden och den nakna överkroppen där jag ligger, men jag tänker inte på det. Jag blundar och flämtar. En svettdroppe rinner från halsen. Hjärtat slår hårt, likt en smed slår sin hammare på städet.
Pappa sätter sig på huk intill mig och sträcker fram tidtagaruret för att jag ska kunna se de två visarna utan att behöva lyfta på huvudet.
- Johan, se tiden.
Av rösten att döma är det något speciellt med tiden. Rekord?, tänker jag.
Jag öppnar ögonen och ser det stora silverfärgade runda uret med två kraftiga tryckknappar på ovansidan, en för sätta igång tiden och stoppa. Den andra för att nollställa. Uret är skimrande vackert. Jag är stolt över det.
Visst är det rekord. Jag tjuter till av glädje. 2.42,1 minuter, 2,8 sekunder under det gamla.
- Bra Johan, säger pappa och kramar om mig.
- Det trodde jag aldrig.
Jag sätter mig upp på knä och ler stort.
Köksdörren öppnas och ut går mamma hållandes i en stor blå bricka med dagens lunch på. Det var filmjölk, mammas hembakade bröd, smör, messmör, ost och drottningsylt, som vi har i filen, plus tallrikar, skedar och farfars egentillverkade plattor i trä. På dessa har vi våra smörgåsar.
- Lunch, ropar hon.
- Mamma mamma. Jag har slagit rekord, säger jag ivrigt samtidigt som pappa tar upp mig i sin famn.
Mina småbröder springer förbi och sätter fart mot hammocken med de brunvitrandiga dynorna och bordet, där vi äter vår lunch på sommaren.
- Nämen. Med hur mycket? säger mamma förvånad.
- 2,8 sekunder.
- Bra gjort, älskling.
Hon ger mig en puss på kinden, och vi tre går till "sommarlunchbordet".


Det är sommarlov. Jag är tio år. Solen skiner på den välanvända gräsmattan som omger vår villa. Mellan björken och den stora gröna busken, som jag inte minns namnet på, är det ett område med avskavt gräs. Där sitter jag på knä och är målvakt när vi bröder spelar fotboll. De är två respektive fem år yngre än mig.
Jag kryper när jag förflyttar mig hemma. "kryper", ja, det är inte den traditionella kryptekniken ni tänker på, med bägge händerna på marken. Bättre med att beskriva att jag går på knäna, och då och då tar jag stöd med armarna.
Rullstol använder jag när vi ska ut till Täby Centrum, Skansen eller till stranden, eller vart vi nu ska. Den är en så kallat transportrullstol med fyra lika stora hjul och fotstöd.


Avsnitt 2 den 5/3 2014

måndag 3 februari 2014

Föredrag på GIH i Stockholm.

Den 19:e februari är de studerande på Gymnastik- och idrottshögskolan som ska få lyssna på föredraget.
Denna gång blir det inriktat på bemötandet människor emellan efter önskemål från skolan, men idrotten får även den utrymme om än i en avskalad version.
Jag har upplevt situationer där jag har blivit dålig bemött som gjort mig stött och förvånad. Med förvånad menar jag att jag aldrig hade kunnat tänka mig att jag skulle bli så dåligt bemött som jag blev. Med distans blir vissa av situationerna dråpliga och kan skrattas åt, så jag hoppas att mina historier från det verkliga livet får åhörarna att använda sina skrattmuskler.

Det föds säkert en speciell känsla inom mig när jag kommer till GIH. Där började nämligen min friidrottskarriär, närmare bestämt den 12:e november 1981. Sådana datum som förändrar ens liv, etsar sig fast i minnet.