lördag 29 mars 2014

Bit av hjärnan borttappat.

En härlig vårdag har det varit i dag. Lek och stoj i vår lekpark hela dagen med avbrott för bowling.
En av sonens klasskamrater kom förbi. Efter att de hade lekt en stund, frågade han:
- Varför kan inte din pappa gå?
Sonen svarade självsäkert:
- Det är för att han har tappat en bit av hjärnan.



Dotter och son.



fredag 28 mars 2014

Min iver att röra på mig i barndomen. (Avsnitt 3)


Avsnitt 2 den 5/2 2014.


När ´Gymnastik´ stod på skolschemat i början på 1970-talet var det vanligt att vi med funktionshinder fick stå över. En del lärare konstaterade att "Pelle" inte dök upp på deras lektioner - "Pelle är ju handikappad." - och tänkte inte mer på det. De brydde sig inte ens att försöka anpassa lektionerna, så att vi kunde vara med. Vi fick göra annat som att ha extra stöd i ett ämne med en lärare eller ta en promenad medan kompisarna spelade boll eller hoppade studsmatta och hade kul.

1973 var jag en sjuårig lintott och var som alla andra i den åldern orädd och ville göra allt som verkade kul och spännande. Jag tyckte även om att röra på mig; ta ut allt ur den smala kroppen och kippa efter luft liggande på marken efter att ha krupit snabbt, eller sitta på knä i mål när vi bröder spelade fotboll på gräsmattan hemma, så gymnastiken i skolan såg jag mycket fram emot.
Jag var glad i hågen där jag satt i min rullstol på väg till gymnastiksalen tillsammans med klasskompisarna. Min kvinnliga assistent skjutsade mig. Längst fram gick fröken.
Jag var med på det jag kunde. När kompisarna klättrade i repen, stod på händerna, hoppade fram på ett ben eller något annat som jag inte klarade av, spelade jag fotboll med assistenten eller gjorde hinderbanor med det som fanns, som låga plintar och nedsänkta bommar att krypa över, mjuka mattor att göra situps på och krypa slalom mellan uppställda koner.
Det roligaste var när vi spelade innebandy och kräftfotboll, för då fick jag ställa mig i mål och då givetvis på knä. Vad roligt det var. Jag älskade det. Visst hände det att bollen träffade ansiktet, men det gick onda snabbt över. En liten andhämtning och så in igen i hetluften. Med åren blev jag en rätt så duktig målvakt.

Stafett över bockar och plintar var det en dag. Mitt lag hette Lejonet och det andra Tigern. Två lag men tre banor, vi barn förstod inte varför.
- Banan med de låga hindren är för dig, Johan, sa fröken.
Hon hade gjort en efter mina förutsättningar för att jag skulle kunna vara med.
Efter att ha blivit ivägskickat med en handklapp av Karin, kröp jag i full fart mot första hindret ivrigt påhejad av lagkompisarna.

Jag var inte medveten, när jag ålade mig fram svettig under en låg uppsatt bom, om att jag då gjorde något ovanligt - att vara med på gymnastiken. Jag tyckte att det var självklart.




Fortsättning följer.

onsdag 26 mars 2014

I arla morgonstund.




Bästa tiden att filosofera är på muggen
i arla morgonstund. Minnet är då utvilad
efter en natts sömn.  Det finns inget som
blockerar de fina texter och de underfundiga
tankar som flödar in i mitt medvetande.


tisdag 25 mars 2014

En föga bekant med på semestern.

Vad skulle ni tycka om att det följer med en person som är föga bekant för dig, din fru och era barn på er årliga och enda semester? För oss kan det dessvärre bli verklighet, när vi i sommar ska semestra i Thailand.
Vad skulle ni som har assistans, tycka om att det följer med en assistent som är föga bekant för dig, din fru och era barn på er årliga och enda semester? För oss kan det dessvärre bli verklighet, när vi i sommar ska semestra i Thailand.

Målet med LSS-lagen* ska vara att personer med funktionshinder ska få möjlighet att leva som andra som inte har ett funktionshinder. När jag inte ges möjlighet att umgås på ett sätt som är självklart för er utan funktionshinder strider det mot lagen.


*LSS är lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.


söndag 23 mars 2014

En intervjuförfråga.

I veckan som lider nu mot sitt slut har jag blivit kontaktad av en grupp studerande på en socionomlinje på en högskola. Gruppen skriver på en B-uppsats om funktionshinder och sexhjälp genom assistans eller prostitution, och vill intervjua mig om detta. Anledningen att jag blev tillfrågad (säkert inte bara jag) är att jag skrev delar om ämnet i min roman ´Mitt nakna jag´.
Trots att romanen gavs ut så länge som för nio år sedan, 2005, blir jag kontaktad än i dag av människor som är nyfikna på funktionshinder och sexhjälp.

Jag tycker att det är märkligt att det skrivs uppsatser i detta ämne på högskolor och säkerligen även på andra skolor med samma nivå och högre. Är sex och funktionshinder så intressant? Skrivs det också uppsatser om lesbisk sex och pensionärsex? Jag har svårt att tro det, men jag har haft fel förr.



lördag 22 mars 2014

Inspelning av bemötandescenerna.

(Fräscha upp minnet om vad min tanke är gällande scener som speglar dåligt bemötande. Läs inlägget 5/6 2013.)


I dag var det så dags att spela in scenerna som visar på exempel hur det kan gå till när jag får dåligt bemötande av folk i vardagen.
De två erfarna och kunniga skådespelarna Anna Ploby och Nicke Wagemyr, och jag gjorde tre scener. En var i en biofoajé (läs inlägget 4/10 2013) och en var på en restaurang där servitören frågade min flickvän vad jag ska äta och dricka. Den tredje får ni se plus de andra två när ni kommer och lyssnar på mitt föredrag `Sikta mot stjärnorna och nå dit´.

Kul och intressant i dag, för jag gillar skådespeleriet.



torsdag 20 mars 2014

Två läsvärda romaner.

Vilka givande romaner Anna Fredriksson har skrivit. Jag har nyss läst ut ´Sommarhuset´ och i somras njöt jag av ´Lyckostigen´. Båda romanerna berättar om det vardagliga i livet hos "vanliga familjer", som föräldrar som arbetar och barnen går på dagis eller i skolan, hinna hämta de efter arbetet innan stängningsdags, laga middag, gosa med barnen framför tevens barnprogram innan tandborstningen, kvällsdiska med Rapports nyheter i bakgrunden, möta mannen som hon är skild ifrån i kvarterets mataffär och som är far till deras barn, ringa till sin åttioåttaåriga mor och berätta vad som har hänt under dagen.
Anna skildrar vardagens tristess till glädjestunder på ett suveränt sätt. Läsaren känner sig närvarande i berättelsen, som att sitta på personernas axlar och se på det som händer och sker.

Läs romanerna ´Sommarhuset´ och ´Lyckostigen´ om ni har tröttnat på spännings- och kriminalromaner, och vill läsa om människors relationer till varandra. Det kanske låter tråkigt, men eftersom Anna formulerar sig på det sätt som hon gör blir det aldrig det. Det blir en fröjd att läsa.



tisdag 18 mars 2014

Två år på arbetet.

Tiden går snabbt när det vi gör är kul.
I dagarna är det två år sedan jag började här på Omsorgsfamiljen. Jag har svårt att tro att det har gått den tiden. Ingen tristess här på kontoret. Jag är i ett positivt flöde mot nya föredragsuppdrag och att möta nya bekantskaper.
Ni är många som följer bloggen och det glädjer mig mycket. När ni undrar över något eller bara vill säga ett hej, gör det. Do it! Frågor som kan tyckas vara jobbiga för mig att svara på, ställ de. Jag är en openminded person.



Inspirerad och med lagom nervositet är jag på väg till ännu
 ett föredragsuppdrag någonstans i Sverige.



måndag 17 mars 2014

En eftermiddag i ett regnigt Gamla Stan.

Gamla Stans kullerstens belagda gator har sin charm. När jag gick Österlånggatan fram mot slottet och koncentrerade mig hörde jag 1800-talets ljud och lukter. Klapprande av hästhovar och ljudet från kärrornas hjul, en kvinna lutar sig ut från ett fönster på andra våningen och tömmer en hink med avskräde ner på gatan, pojkar leker tafatt i Pelikansgränd.
Charmen överväger svårigheterna att ta sig fram med rullstol, och sedan är det ett bra träningstillfälle att med lagom motstånd som kullerstenarna ger, sparka mig fram baklänges på gator och in i gränder.

En dag i förra veckan var jag på jakt efter en australiensk cowboyhatt och affären som kunde ha en ligger på Österlånggatan. Jag har ägt en, men den flög bort när den låg på permobilens pakethållare en sommardag då jag var på väg någonstans. Jag saknar hatten så.


Västerlånggatan fram iförd assistentens hatt.

När jag ser mig här på kortet och de rörliga bilderna från dagen som finns
på https://www.facebook.com/jnordansjo förstår jag, om än motvilligt, att
de som har skapat en norm hur en person ska röra sig ser mig, får en övertygelse
att jag även har ett nedsatt förstånd.
Som tur är finns det de som inte har någon norm hur personer ska röra sig,
och för den delen vara, som inser att mina kroppsrörelser har inget samband
att göra med min intelligens.


Blev det någon cowboyhatt? Nej, det fanns inte modellen som jag ville ha. Säkert jämförde jag alla med den borttappade.

fredag 14 mars 2014

Min skrivarlya tills vidare.



Här sätter jag ord på mina tankar. Ord som jag använder vid mina föredrag och plitar ner på bloggen.
En skrivarlya för mig är ett litet krypin med anor från förra seklets början med trägolv och kakelugn i
ett av rummets hörn. På golvet ligger det en lång randig trasmatta som leder till det vita rustika
skrivbordet. Ovanför är det ett fönster med hakar på. Utanför ses Söders takåsar.
 Det  enda som ses som modernt i lyan är laptopen.
En dag ska min lya bli verklighet.

torsdag 13 mars 2014

´Sjukgymnast´, ett besynnerligt namn på yrket.

Hur arbetade tankeverksamheten hos den eller de personer som gav yrket sjukgymnast namnet ´sjukgymnast´?
En sjukgymnast är en person som gymnastiserar i ett sjukt tillstånd. Jaså inte! Jag tycker att det framgår klart och tydligt att det är en som förbiser faran att gymnastisera med virus i kroppen.
En del kunder som går till sjukgymnast har fått en muskelskada genom en olycka, vid monotona rörelser som har givit upphov till förslitning eller för hård belastning vid träning. Kunderna är inte sjuka, och inte heller deras muskler är det. Det som är är skadade muskler.

Det som föranleder ett besök hos sjukgymnast är oftast en händelse som har lett till en negativ utgång, som att ha åkt slalom, och vips ramlar man och ligger i snön skadad. Vem vill då komma till en som har ´sjuk´ i sin yrkestitel? Modet sänks ännu mer. Ja, det vill säga om det finns något mod kvar efter olyckan. Visserligen får man ovärderlig hjälp hos sjukgymnaster, och bara det gör att ljuset kan anas i den mörka tunneln, men visst vore det bättre med ett namn som ger den skadade positiva tankar och känslor?

Jag har grunnat varför yrket sjukgymnast har fått det namnet. Kan det vara som så att förr i tiden ansåg samhället att de människor som hade fysiska eller psykiska skador var sjuka, och för att hjälpa de med träning, tips och råd utbildades personer som fick namnet sjukgymnaster?

Det som sjukgymnasten försöker göra och lyckas oftast med, det är att få tillbaka kundens rörlighet och styrka som denne hade före skadan. Andra kunder är de som har funktionshinder, och de vill också få bättre rörlighet och styrka.
Jag föreslår ett namnbyte på yrket sjukgymnast. Pesmir är förslaget, som är en förkortning av ´Person som gör mig rörligare´.


tisdag 11 mars 2014

Bokstäver döljer.

Att mejla och sms:a kan vara två sätt att bakom bokstäverna dölja sina känslor och sin ton på rösten för mottagaren.



måndag 10 mars 2014

Föredragsuppdrag hos ett habiliteringscenter.

I slutet av förra veckan blev jag kontaktad av en kvinna som arbetar på ett habiliteringscenter för barn i Stockholmsområdet. Hon ville att jag kommer att föreläsa för de barn som de har och för barnens föräldrar.
Jag blev extra glad för denna förfrågan, för jag vet av egen erfarenhet att hur mycket det betydde att möta en person som hade liknande funktionshinder eller hinder som mig själv när jag var barn. Alla behöver träffa en som sprider inspiration för att själv bli inspirerad att göra det som de inte trodde vara möjlig.
I slutet av april är föredraget.

Personer som får hjälp från ett habiliteringscenter har varaktiga funktionshinder som rörelsenedsättning, utvecklingsstörning och autism. De kan bland annat få sjukgymnastik, träna talet hos en logoped, förskrivning av hjälpmedel, och få råd och stöd till den övriga familjen.



söndag 9 mars 2014

Vårtecken i Täby.

I helgen gav våren sina första tecken i Täby. Solen strålar värmde gott på oss frusna själar. Vinden var dock kall, så vinterjackan fick vi sätta på oss.
Både lördag och söndag var vi ute flera timmar. Ena dagen var vi på skateboardrampen. Sonen ville dit och köra med sin sparkcykel. När han gjorde det, plockade vår tös på två och ett halvår och jag småstenar och la de i en plastpåse stående vid en bänk. Vi lekte nog affär för hon räknade ett två tre fyra fem sex sju åtta nio tio samtidigt som hon pekade på var och en av stenarna.
På vägen hem passerade vi ishockeyhallen och där fanns det en stor hög med isskrap. Skrapet bildas när ismaskinen spolar isen. Sonen ville stanna där och leka. Bara på med överdragsbyxorna, och klättra upp och gräva gångar. Tänk vad kul det är. I en timme var han fullt koncentrerad.
Min kärasta och dottern hade inte stannat utan hade fortsatt hem till gungorna, för det vad det tösen ville göra - gunga.
När sonen sittande på permobilens pakethållare och jag kom till lekparken fick vi varsin kokt korv med bröd som frun hade fixat till. Årets första picknick under värmande vårsolen.

Under träningsrundan hördes fåglarna vårkvittra och doften av vår anades. Fast gruset på vägen gjorde att jag hade svårt att få fäste med skorna, blev jag inte sur. Jag vet då att sommaren nalkas inom kort.
I dag var det lekparken som gällde. Baka sandkaka, gräva grop, gunga och leka krig under en något varmare sol än gårdagens. Ja, solen hade inte blivit varmare under den korta tiden utan det var vinden som hade mojnat.



fredag 7 mars 2014

I dag invigdes Paralympics i Sotji.

SvT kommer sända mellan sextio och sjuttio timmar från Sotji. På även SvT Play sänds tävlingar och matcher. Dessutom blir det ett magasin varje kväll som ger oss sammandrag från dagen.
Det är något annat än TV-bevakningen av Paralympics 1988 i Seoul. Medaljörernas namn lästes upp i det dagliga Sportnytt och en tid efter tävlingarna sändes en timmes sammandrag på SvT, där för övrigt visades min förberedelse inför finalen på 200 meter och en del av loppet.

Jag gläds åt att bevakningen har ökat, och att inslagen och reportagen fokuserar på det idrottsliga och inte som förr på hur funktionshindret har uppkommit hos atleten.


Grabbar och tjejer, nu vill vi se guld!





torsdag 6 mars 2014

En positiv respons.


Tack Johan för ett givande möte på GIH, framförallt för våra studenter.

Rudi Zangerl
Högskoleadjunkt på GIH i Stockholm


Ett tyckande jag fick i dag på min artistsida på Facebook om föredraget som jag höll den 19/2 2014.




onsdag 5 mars 2014

Min iver att röra på mig i barndomen. (Avsnitt 2)


Avsnitt 1 den 5/2 2014.

Om jag minns rätt var jag tio tolv år när jag fick låna hem en motionscykel från hjälpmedelscentralen. Sjukgymnasten som jag då hade tyckte att det vore bra om jag började cykla för att bättra på benens rörelse och koordination. Far och mor instämde. Jag blev glad och förväntansfull.
Det blev en ömmande rumpa och en del skavsår på insidan av låren till en början, som gjorde att jag inte fick cykla så mycket som jag ville. Mor sa att skavsåren behöver läkas något innan jag fick sätta mig upp på sadeln igen, för då kunde jag få plåster som skydd. Pest att vänta, men jag fick skylla mig själv. Jag borde ha slutat när det började svida i huden under remmarna som höll fast händerna i styret, men jag slog bort det. Inte ville jag ta en paus då jag befann mig i flytet i ett tjugokilometers tempo, svetten började att droppa från pannan alltmer, pulsen slog snabbt, och det var endast tre minuter kvar tills jag fick vila.
Om vi kan få valkar på rumpan fick jag det efter en tid och så på händerna. Jag cyklade kanske två tre gånger i veckan. När jag inte skavde sadeln, gjorde bröderna det.

Det fanns en stor karta över Sverige fasttejpat på dörren till sovrummet som jag delade med min två år yngre bror. Jag tyckte det var spännande med kartor. Brukade sitta på knä framför och läsa städernas namn. Följde vägarna med blicken. Vilken var det den kortaste vägen från en stad till en annan? Intresset för kartor var säkert en följd av att jag fann det spännande med geografi i skolan.
Motionscykeln stod nära dörren med kartan. Det hände jag såg på den medan jag trampade. En dag efter några år kom jag på den originella tanken att cykla Sverige runt på motionscykeln. Jag bad mor att ta ner vägatlasen från bokhyllan och lägga den på bordet bredvid min skrivmaskin med det förstorad tangentbordet. Jag skrev "Stockholm-" och därefter följde ortsnamn på ortsnamn på ortsnamn tills jag kom tillbaka till Stockholm. Söderut till Malmö, därefter norrut till Kiruna och hem igen. Min rutt gick ut med kusterna och följde så gott det gick gränsen mot Norge och Finland. Ingen tanke på att ta någon genväg här inte. När jag hade passerat Värmland skulle jag cykla med motstånd därifrån och norröver för där började det bli mer terräng enligt atlasen.
Jag började cykla med entusiasm. Oftast blev det två mil, ibland tre per gång. Det gick bra och det kändes fint. Jag njöt av att svetten rann, benmusklerna arbetade, hjärtat slog snabbt, bli andfådd. Njöt när mjölksyran spred sig alltmer i kroppen, i synnerhet till benen, och jag blev tvungen att ta i det jag hade kvar för att få pedalerna röra sig ännu ett tiotal varv.
Efter en tid kom jag till Norrköping, och där tog Sverigeresan på motionscykel slut. Vet inte riktigt anledningen, men troligen sinnade motivationen. Andra saker lockade i mitt trettonåriga liv.


Fortsättning följer den 28/3 2014.

måndag 3 mars 2014

Att läsa och hantera en e-bok.

I inlägget den 28:e januari skrev jag att jag just hade laddat ner en e-bok till datorn.
´Ensam i Berlin´ heter romanen och är skriven av Hans Fallada. Historien är fängslande, för det är intressant att få läsa om människoöden, i synnerhet den första hälft av 1900-talet och tidigare. Men tyvärr kommer jag inte läsa ut romanen som e-bok, för det är tröttsamt för ögonen att göra det på en skärm. De började även svida.
Synd att ögonen reagerade negativt, för det är praktisk att hantera e-boken för mig och så klart även för er andra. Genom ett klick med musen i vänstra hörnet på skärmen, öppnas boken på sidan där jag senast slutade att läsa. Vid bladvändning placerar jag muspekaren på högra delen av uppslaget och klickar. Enkelt och jag behöver inte tillnärmelsevis använda den energin som jag nyttjar vid läsning av pappersboken. Även om det är lättare betyder det inte alltid det känns bättre eller roligare, och det gör det inte och därför återgår jag till pappersboken. Ta i boken, bladens svaga trädoft och ibland förnimmelsen av trycksvärta gör att pappersboken känns levande, och därmed blir det trevligare att läsa.

´Ensam i Berlin´ lånar jag i sinom tid på biblioteket. Jag hoppas att den finns som inbunden.
Nu läser jag Mikael Niemis kriminalroman ´Mannen som dog som en lax´. En man bragts om livet i sitt hem i nutidens Tornedalen. Som i alla kriminalromaner ska mördaren hittas. Jag har läst många sådana romaner där brottslingar ska hittas och få de inom lås och bom. Det blir slentrian att läsa även om tillvägagångssättet kan skilja sig markant från en historia till en annan.
Ingen mer deckare på lång tid framöver. ´Mannen som dog som en lax´, som är helt okej, läser jag för att jag inte hade någon annan bok till hands. För några dagar sedan blev jag intresserad av en roman som far pratade gott om. Han tog ner från bokhyllan romanen ´Giganternas fall´ skriven av Ken Follet. Det är en skildring av fem olika familjer - från USA, Tyskland, Ryssland, England och Wales -  och hur deras dramatiska livsöden länkas samman det tidiga 1900-talets omvälvande händelser som första världskriget och ryska revolutionen. Det låter som jag kan tycka att den är intressant. Tur att jag inte lät mitt tyckande om omslaget avgöra om romanen var bra eller dålig. Det är nämligen tre soldater ute på fält beväpnade med gevär. Läsa om krig, det är tråkigt.
Antingen köper jag ´Giganternas fall´ eller lånar den på biblioteket. Far har romanen i pocketversion, men som ni vet är pocketböcker nästan ohanterbara för mig.



söndag 2 mars 2014

Sju ljus på tårtan.




"Bäst att ta i så jag blåser ut alla ljusen. Jag vill ju önska mig ännu mer.", kanske
sonen tänker. Syrran ser ut att vilja hjälpa till.