omslagsbild

omslagsbild

onsdag 30 april 2014

Trevlig valborg på er!

I dag hälsas våren in med sång och brasa.
Vädret är nyckfullt. I helgen var det varmt och skönt, bara vinden påminde att sommaren inte var här. Den stod tryckte bakom knuten och inväntade rätt ögonblick att omfamna oss frusna själar. I går var det kyligt, höstligt. Det verkar som vädret inte kan bestämma sig.
Jag minns att jag har upplevt snö på första maj. Detta var på tidigt sjuttiotal, och vi bröder stod i köket och tittade förvånad ut på det tio decimeters tjocka täcke som hade bildats under natten.
"Får vi hämta pulkorna och skidorna? frågade vi entusiastiskt.
De var för länge sedan inpackade i förrådet.
- "Det är ingen idé, för snön är borta redan till kvällen.", sade mamma.
Visst var det den. Lika plötsligt som snön kom, lika plötsligt var den borta.

Jag hoppas att jag får med mig familjen till en brasa i kväll. Påpälsad från topp till tå ska vi nog se till att hålla kylan ifrån oss.


måndag 28 april 2014

Uppdrag i Norrköping.

Föredragsuppdragen är som droppar i ett duggregn, de kommer sällan. Jag får ta väl vara på uppdragen, vårda de ömt, så att de blir så intressanta och komiska att de som lyssnar på mig berättar senare för sina vänner och bekanta om föredraget i positiva ordalag. "Ringar på vattenytan", de är nödvändiga för att min inkomstkälla inte ska sina.

Den 20:e maj lägger jag till ännu ett i raden av föredrag. Jag har inte räknat hur många det har blivit, men på ett ungefär ett trettiotal genom åren. Hålla föredrag började jag med långt innan jag anställdes på Omsorgsfamiljen.
Denna dag bär det av till Norrköping, där vårt andra kontor finns. Som den trogne läsare minns var jag bokad där i höstas, men fick då ställa in på grund av att jag hade dragit på mig en besvärlig hosta. Åhörarna blir de som bor i Norrköping som anlitar sin assistans genom Omsorgsfamiljen och deras assistenter.
Nu är det mer än två månader sedan jag höll föredrag, så jag är verkligen taggad.





fredag 25 april 2014

Ett lästips!

Jojo Moyes ´Livet efter dig´ är en roman som jag hade svårt att lägga i från mig. Den fängslade mig.

Lou Clark och Will Traynor är så olika man kan vara. Lou bor med sina föräldrar, som hon försörjer med lönen från caféet där hon arbetar. Hon har ingen längtan ut i vida världen utan hon nöjer sig med det lilla hon har i den småstad där hon har bott hela sitt liv. Will var en framgångsrik aktiemäklare med toppjobb i London, och levde ett jetsetliv tillsammans sin snygge flickvän. Tills en dag han blev påkörd av motorcykel och allt togs ifrån honom.
När Lou måste sluta från det konkurshotade caféet tar hon jobbet som sällskapsdam till Will som blev nästintill totalförlamad efter olyckan. Jobbet tar hon enbart för att hon hittar inte något annat.
Will har bestämt sig för att hans liv är innehållsfattigt och glädjelöst. Han vill ha ett slut, och han vet exakt hur det ska gå till. Lou bestämmer sig i sin tur att få Will att ändra sig.


Läs denna fina kärlekshistoria som skiljer sig från de traditionella.



Efter arbetet ska jag hämta de romaner som jag har beställt, ´Syskonmakaren´ av Lisa Jewell och ´Augustiresan´ av Anna Fredriksson. Pirr i kroppen av förväntan. Jag tänker ta med de till semestern i Thailand i sommar, men frågan är om jag kan låta bli att öppna dem innan dess. Bemästra sin nyfikenhet är vanskligt.
Det blev inget avkopplande läsning på ett konditori som jag nämnde i onsdags att jag skulle göra. Tiden räckte helt enkelt inte till, ett vanligt förekommande hos barnfamiljer. Men men, jag är snart pensionär. Jag får bida min tid.


Trevlig helg!



torsdag 24 april 2014

Begränsar ditt tänk dig i livet?

CP-skadan innebär att jag har spasticitet (ofrivilliga kroppsrörelser). Spasticiteten yttrar sig på så sätt att jag inte kan göra vissa praktiska saker. Andra saker kan jag göra fast det tar längre tid än vad det gör för er som inte har spasmer.
Mitt positiva tänk har däremot ingen spasticitet. Det har inga som helst begränsningar i hur jag vill att mitt liv ska vara. Jag ser att jag kan forma livet precis som jag önskar, och gör det också. Att leva med den vetskapen är en enorm känsla av frihet.

Ni som inte har något funktionshinder och ofta tänker i negativa banor har inte möjlighet att leva livet fullt ut. Även om ni besitter möjligheten fysisk och psykisk att göra det, tar ni inte den för att ni har fått för er att ni "vet" att ni inte kan. "Så varför ens försöka?", frågar ni er själva. Men hur kommer det sig att ni "vet" det utan att ni ens har gjort ett helhjärtat försök?

Att inte tro på sig själv att man kan, det är också ett funktionshinder. Det hindrar en att leva livet till fullo. De som har det funktionshindret är omedvetna att de har det. Eller?




onsdag 23 april 2014

Vårens pånyttfödelse.

Jag tror att jag har blivit allergisk på äldre dagar. Antingen är det pollen som gör att ögonen svider, rinner från näsan och en dåsighet som gör att jag vill ligga i solstolen och lapa sol eller är det något annat av vårens pånyttfödelse som ger mig detta obehag. Men det är okej att jag känner mig så här, för jag vet att då dröjer det endast veckor tills jag lägger mig i min nakenhet i gräset på Ågestabadet.

I morgon tänker jag sätta mig på ett konditori och läsa ´Minnet av en smutsig ängel´ skriven av Henning Mankell. Som färdkost in i berättelsen blir det blåbärspaj med vaniljsås, och till det varm choklad. Skönt.




måndag 21 april 2014

Utflykt till Rönninge by.

Vilket härligt väder vi har haft i Täby i dag. Jag tror att det även har varit det i stora delar av landet. Solen sken från en nästan molnfri himmel och de vindar som var var ljumma.
Vi packade matsäck och gick till Rönninge by.


Det är populärt att sitta och åka med på permobilen. Även om jag tycker att när man kan gå, ska man göra det. Det är bra för hälsan om inte annat, men jag kan inte neka när barnen frågar. Sedan är det fem kilometer till Rönninge by, en lång sträcka för sjuåringar. Här är sonen som sitter på pakethållaren. Tjejen sittandes i mitt knä är barnbarn till en av våra vänner.



Rönninge by har anor från 1600-talet och ligger vid Rönninge sjön.
Här finns det kor, hästar, grisar, getter, höns, kaniner och en och katt ses stryka runt husknutarna. Detta här fin och kul plats för barnen, som får klappa djuren. Även vi lite äldre, tycker att det är trevligt.
"Täby - stan på landet.´, är kommunens slogan. Jag kan inte annat än att hålla med.



När jag gör saker tillsammans med barnen som de tycker om att göra, känner jag glädje och tillfreds med mig själv.
Hönorna och tupparna får här gräs och maskrosor av sonen. Kanske inte direkt det nyttigaste för dessa fjäderfän, för efter en kvarts givande av naturens egna förråd såg jag en skylt med budskapet ´Mata inte djuren.´. Oooops!



lördag 19 april 2014

Körsbärsblommande prakt i Kungsträdgården.



Trots småkyligt och molnigt var det en njutning att se de enastående vackra körsbärsblommorna. Hela familjen var med och såg denna prakt, som jag vill säga är huvudstadens första egentliga vårtecken.
Bilden är tagen i går fredag. 



Nät jag ändå har er uppmärksamhet, vill jag önska er Glad Påsk.



torsdag 17 april 2014

Inget föredrag på barnhabiliteringscentret.



För att få bakgrunden till detta inlägg, behöver du innan läsa inlägget den 10/3 2014.


Det blir inget föredrag på det barnhabiliteringscenter som jag hade blivit inbjuden till den 25:e denna månad. Orsak: För få anmälda.

Jag är smått överraskad. Att lyssna till någon som mig som bevisligen har gjort både det möjliga och omöjliga trots en relativ grav CP-skada, bör vara intressant för föräldrar med barn med funktionshinder. Dels för att få svar på sina eventuella frågor på hur jag gjorde och hur mina föräldrar tänkte i uppfostran av mig, och dels för att höra att livet för sitt barn kan bli glatt och händelserikt även med ett funktionshinder. Ointresse från föräldrarna tror jag att det inte är, eller tänker jag så för att jag vill inte tro att det finns ett. Kanske var det vanliga hindret hos barnfamiljer, tidsbristen.
Jag utnämner mig inte som profet i läran hur vi ska tänka för att göra våra liv än mer innehållsrika, och därmed roligare. Men jag vet hur livet kan förbättras när vi får veta att andra gör saker som vi själva inte ens ha tänkt på att försöka. "Om hon kan, kanske jag också kan. Måste försöka." En ögonöppnare är alltid bra att få. Det var det jag ville ge de föräldrar som inte hade öppnat ögonen för livets möjligheter.

Det var än viktigare att barnen hade fått träffat mig. Jag minns själv när jag var barn och träffade en kille som var en hel del äldre än mig, och hade ett liknande funktionshinder som jag hade. Nyfiket tittade jag på honom hur han gjorde för att senare prova själv. Det kunde vara exempelvis hur han fick på sig skorna eller jackan. "Om han kan, kanske jag också kan.", tänkte jag. Ibland kunde jag och ibland inte.



onsdag 16 april 2014

Ett ålderstecken.

Besök hos optikern.


Jag skulle skrämma iväg självaste Darth Vader med de här glajjorna.

söndag 13 april 2014

Såpbubblornas magik fascinerar.



Tänk att såpbubblor är så roligt. Barnen kan stå länge och blåsa, eller som här
trycka på en knapp och en liten fläkt startar. Bubblor bildas och de flyger i väg.
Det som verkar vara roligast är inte att blåsa utan stå en bit bort och ta sönder de.



Visst är såpbubblor vackra i sina svaga regnbågsfärger. Ett fint konstverk.
Dessvärre varar det endast i ett par sekunder.


Ibland får jag nypa mig i armen för att få mig inse att dessa två är m i n a barn. För er som känner mig väl vet hur jobbigt det har varit på vägen fram till den dagen jag kunde med stolthet titulera mig pappa.



fredag 11 april 2014

Leaking Piano




Så här fin konst har vi i Täby Centrum.
Jag kan verkligen se hur flygeln smälter och känner värmen när den rinner trögflytande ut på golvet.
Verket heter ´Leaking Piano´ och är skapad av den danska konstnärinnan Nina Saunders.
Nina Saunders är känd för att göra vardagliga föremål ovanliga.


onsdag 9 april 2014

Intervjuad.

I eftermiddags gjordes intervjun, den som jag skrev om i inlägget den 23/3 2014.
Det var frågor som handlade om sex och funktionshinder. Jag tyckte att det var lätta att svara på.
Även om det är många som har moraliska aspekter om sex, och i synnerhet när det kommer till sex och funktionshinder, är sex till syvende och sist ett behov som de flesta har. Ett begär som vi inte bör blunda för.



tisdag 8 april 2014

Knåpar på två föredrag.

Jag håller nu på med att skriva på två föredrag som jag ska hålla den 25:e april. Eftersom det blir föredrag med mycket nytt material, blir det lite tid över till bloggandet. Jag är som män i allmänhet - kan inte göra flera saker samtidigt. Om det inte vore nog, skriver jag extremt långsamt. Femton nedslag i minuten.

Det är till ett habiliteringscenter i Stockholmsområdet som jag har blivit inbjuden till. Det ena föredraget är för föräldrar som har barn med funktionshinder, och säkerligen lyssnar även centrets anställda som sjukgymnaster och logopeder.
Det andra föredraget håller jag för barnen.


lördag 5 april 2014

Orden kändes som ett kraftigt dolkhugg mellan skulderbladen.

Barn kan säga saker till varandra som sårar, det är vida känt. Sedan är det olika hur barnen tar det. En del står på sig och svarar med samma salva, en del blir ledsna och går undan, och berättar inte vad som har hänt för någon.

I söndags, när sonen tog sitt kvällsbad, hände det som varje föräldrar förfasar sig över.
Han och jag småpratade med varandra medan han lekte med sina legogubbar bland badskummet i det varma vattnet, när han plötsligt frågade:
- Pappa, kommer du aldrig kunna gå?
Sonen släppte leken och såg upp på mig.
För några månader sedan hade han börjat ställa den frågan. I den åldern som han befinner sig i, är det vanligt med frågor om allt möjligt.
Han är väl nyfiken och ville veta ännu en gång varför jag använder rullstol.´, tänkte jag.
- Nej, jag kommer aldrig kunna det.
Han tittade ner och fingrade på Darth Vader-gubben med en sorgsen blick. Sade inget.
- Tycker du att det är jobbigt att jag inte kan det?
- Du kan ju inte spela fotboll eller tennis.
- Vill du att jag ska göra det med dig?
Sonen nickade utan att ta blicken från Darth Vader.
- Men du kan ju inte, sade han lågt.
Innan jag blev pappa minns jag att det har varit ytterst få gånger jag har känt att det var tråkigt att inte kunna göra det som mina vänner utan funktionshinder gjorde. Jag gjorde de saker som jag kunde och var nöjd med det. Visst vore det kul att åka vattenskidor eller slalom, men jag accepterade att jag inte klarade det. Nu har jag son och dotter, och när jag inte kan hjälpa dem med det de vill göra, känns det fruktansvärt ledsamt: Bygga ihop en motorcykel av lego tillsammans med grabben och lyfta upp tösabiten i gungan när hon säger, "Gunga pappa gunga.".
- Du har rätt, gubben. Fotboll kan jag spela på mitt sätt, men inte på det sättet du vill, sade jag mjukt.
- Mm.
- Vet du vad?
Jag la handen på hans hjässa.
- Du och jag kan gå till en fotbollsträning, och jag kan vara med ute på plan hela tiden.
- Inte samma sak. . . . Alla andra pappor kan, men inte du, mumlade han.
Jag bet mig i läppen för att hindra gråten. Att inte vara tillräcklig för ens barn, ja det finns inga ord som beskriver hur det känns. Jag ville bara skrika ut sorgen och smärtan.
Darth Vader hade hamnat i en häftig eldstrid med en polis. När kulorna träffade vattenytan, sade sonen ´pisch pisch´ ´pisch pisch´ och sprätte med fingrarna på vattenytan, så det småstänkte. ´Pisch pisch´. Ett litet plums hördes när polisen föll ner i vattnet efter att ha blivit träffat, allt medan jag funderade på vad jag skulle säga.
- Hur är det i skolan?
När sonen gick på dagis hände det ett par gånger att någon av kompisarna sade, "Din pappa kan ingenting. Han kan ju inte gå.". Kanske hade det hänt igen.
- Bra, svarade han.
- Inga som är dumma mot dig?
Sonen fortsatte att titta på sina gubbar, men leken hade upphört.
- Jo, det är två pojkar, sade han lågt. De säger dumma saker för att du inte kan gå.
Orden kändes som ett kraftigt hugg med en dolk mellan skulderbladen.
- Vad säger dom?
- Det vill jag inte berätta.
- Går pojkarna i din klass?
- Jag vill inte berätta, sade han högt och irriterad.
Han steg upp. Tog ett badlakan och gick ut till vardagsrummet där min käresta tillika sonens mor satt på golvet och vikte tvätt.
Jag gick och skrev ett mail till en av sonens lärare, för jag var säker på att de ´dumma saker´ som sades till vår första guldklimp inte var oskyldiga.
Eftermiddagen därpå fick jag svar. Läraren skrev att han och sonen hade pratat med varandra, och då hade sonen pekat ut pojkarna. Ena pojken och sonen hade för länge sedan tjafsat om ´Beyblade´ (ett spel). De hade blivit osams, men det löste sig sedan. Vid andra händelsen, som hände nyligen, blev sonen osams med andra pojken. Pojken sade då:
- "Din pappa är knasig, för han kan inte prata och inte gå."

Inte nog med att sonen inte får tillräckligt hjälp av mig och även inte får mitt umgänge i de flesta aktiviteter han vill göra på grund av den CP-skada jag har. Han får också höra att jag, hans pappa, är knasig för att jag inte kan prata och inte gå.
Vår redan nu lite knaggliga far-och-son-relation blir inte bättre av det här.


torsdag 3 april 2014

Nyckeln till Livet.



Nyckeln till Livet

Har du funnit nyckeln till det liv du vill leva?
Jag har funnit nyckeln till det liv jag vill leva.

Så uppenbarar det sig ett annat liv på vägen
Nyfikenheten slår rot

Leta efter nyckeln till det nya
eller vara glad åt det du har




tisdag 1 april 2014

Mitt första-aprilskämt som barn.

Mitt stående första-aprilskämt var som barn, ´Nämen, du har en prick på hakan!´. Det påstod jag för de flesta som jag trodde skulle gå på det. När de tog sig för hakan för att känna efter, sa jag:
- "April april, din dumma sill."
Jag hade tänkt även säga ´Jag kan lura dig vart jag vill.´, men munnen mäktade inte uttala orden för jag började skratta¨innan.

Nu har jag inget stående första-aprilskämt. Jag ska fundera ut något kul på vägen hem att säga till våra barn vid middagsbordet.