tisdag 30 december 2014

Skräckslagen att ringa obekanta.

Mitt tal kan vara svår att förstå för en del. När jag var barn var det ännu fler som fick anstränga sig för att uppfatta vad var jag sa på grund av att talet var då sämre. Ibland gick det inte alls, som den dagen när jag satt i skolans matsal och väntade på att den vikarierande assistenten skulle hämta mat till mig.
- "Johan, vi får ta det sen. Det blir nog bättre då, om nu inte det är viktigt," hade hon sagt och gick raskt bort till bespisningen utan att invänta mitt svar. Detta var en alltför vanlig harang när folk inte förstådd mig.
Viktigt och viktigt, tänkte jag, den åttaårige pojken. Lingonsylt funkar också bra, men helst vill jag ha blåbärssylt till pannkakorna.
Efter en stund kom hon med fyra pannkakor med, ja vad tror ni? Mm, lingonsylt. Brydde mig inte om det utan jag öppnade munnen för första tuggan.

Några år senare skulle jag ringa till pappa som var på sitt arbete. Mamma höll luren åt mig och slog numret. Lite spänd var jag för jag skulle inte komma direkt till pappa utan företagets växel. Mamma hade innan sagt vad jag skulle säga.
- "Hej, jag heter Johan. Jag vill prata med (och då pappas namn)."
Vi hade övat ett par gånger. Hade sagt efter mamma och ansträngde mig att tala tydligt. Minns inte om jag tyckte mig höra en bättring.
- "Bra Johan. Det här går bra. Ska du ringa?".
Jag nickade allvarsamt. Nu ska jag prata med en tant som jag inte känner och hon vet inte vem jag är. Vad händer om hon inte förstår att jag vill prata med pappa? Lägger tanten på då? Klumpen i magen växte.
Signalerna kom. Tut ... tut ... Kände mig svettig ...tut. Det knastrade till i luren och sedan en vänlig röst.
- "Välkommen till Skogsarbeten. Vad kan hjälpa er med?"
Jag sa det jag hade övat på.
- "Förlåt mig, jag hörde inte vad du sa."
Kvinnan pratade nu med ett röstläge som många lägger sig till med när de pratar med barn.
Upprepade det jag hade sagt. Blev än mer svettig. Såg på mamma med en stel blick.
- "Jag är ledsen att jag inte hör. Vill du prata med din mamma eller pappa?"
Jag började gråta. Puttade bort luren med handen och sprang sittandes i gåstolen till vardagsrummet, medan mamma förklarade för växeltelefonisten vem jag var och vem jag ville prata med. När pappa var i luren, ville jag inte prata.
- "Men Johan, pappa vill prata med dig," sa hon vänligt.
Jag stod ryggen vänd mot mamma och hulkade.
- "Pappa vill veta om du hade roligt på friluftsdagen."
Tittade ut mot grannens tomt. Om det var att jag skämdes eller fann det pinsamt att jag inte hade blivit förstådd, det minns inte jag. Kanske bådadera.

Efter denna hemska upplevelse ringde jag endast till mormor och morfar, aldrig till någon annan. Mormor och morfar umgicks jag och bröderna ofta med, så de hade lätt att höra vad jag sa.
Det skulle ta sex år innan jag tog modet att ringa, men fortfarande var jag skräckslagen. Anledningen var att jag blev så högt upp över öronen kär i en tjej i gymnasiet, och att låta henne ringa efter taxi åt mig när jag skulle hem från henne efter diverse grupparbete som skolan hade givit oss var fullständigt otänkbart. Vad hade hon tänkt om mig om jag inte hade vågat ringa och beställa själv?


I dag ringer jag till likväl bekanta som obekanta, och det med ytterst lite nervositet.
Tänk vad en attraktion till en tjej kan föra med så mycket gott.




tisdag 23 december 2014

Det blir ingen jul utan ´Ave Maria´ sjungen av Barbara Hendricks.

Jag har låtit tända två vita blockljus här på kontoret. Lågorna rör sig fridfullt. Från datorn hörs Barbara Hendricks sjunga ´Ave Maria´ av Schubert. Hendricks röst är så fin.
Hemma står granen klädd, och klapparna ligger under och väntar på att bli öppna av ivriga barnahänder. Att de får ligga där orörda förvånar mig.
När jag kommer hem ska barnen och jag baka pepparkakor. Dottern tycker att det är väldigt kul. Om hon får bestämma hade hon bakat dagligen. Att kavla är det som är roligast. I dag ska jag se till att det inte blir brända gubbar, hjärtan och grisar som förra gången. Sätter mig framför ugnen och ha stenkoll på gräddningsprocessen.
Lukten av nygräddade pepparkakor sprids efter några minuter i lägenheten och vi sätter oss vid köksbordet med varsin varm pepparkaka och ett glas med kall mjölk. I fönster lyser den sjuarmade elektriska ljusstaken.

Många av oss har en del måsten som julen ska innehålla för att den riktiga stämningen ska infinna sig. För mig är det, förutom att lyssna på Barbara Hendricks, en Aladdinchokladask, och då en röd sådan. Jag föredrar visserligen ljus choklad och då skulle jag hellre välja den gula som innehåller endast det, men mixen tilltalar mig i den röda. Pralinen med körsbär i likör stoppas i min mun sekunden efter asken har öppnats. Min absoluta favorit.

I år har jag blivit rejält biten av läshungern. Tio romaner har jag läst ut bara i år, vilket är långt över mitt normala.
För mig hör jul och läsning ihop. Att sitta och läsa en tjock roman i stearinljusens sken vid köksbordet iklädd i bomullspyjamasen när den övriga familjeskaran ligger och sover, med ´Helga natt´ sjungen av Jussi Björling i bakgrunden och mörkret har lagt sig utanför, är så rogivande. Jag kan längta efter denna stund när det är sommar.

Vi vuxna, far och en av mina bröder, brukar ge varandra en bok på julafton. Det är istället för att slippa fundera vad vi ska köpa, vi som har det som behövs.
Jag vet vilken bok som jag får. Har nämligen blivit ombedd att själv inhandla den. Det finns en rad titlar som jag vill läsa, så det var knepigt att välja. Till slut valde jag ´Etthundra mil´, skriven av Jojo Moyes.



måndag 22 december 2014

Kabelbrott i Ordsund.

Jag försöker få fram ord till ett nytt fräscht inlägg, men hur jag än gör svävar inga fram. Sådana dagar finns, men de är sällsynta.

Jag lutar mig bakåt i stolen och blundar. Tänker inte på något för att låta ord och idéer komma. Det blir som en blockering av nya infallsvinklar när jag försöker att aktivt gräva fram. Det känns så. Låter kanske knäppt. När min hjärna är avslappnad, är "dörren" på vid gavel. Inget som hindrar.
Ett annat knep som jag brukar ta till är att göra något helt annat, som att lämna datorn och kanske gå och kissa, slänga ut några ord till en passerande arbetskollega och förhoppningsvis får jag då ord tillbaka som gör att det blir en en-minuts-konversation eller äta min lunch, om nu det är tid för den. Då får nämligen hjärnan något annat att göra. Jag distraherar den. Det fungerar allt som oftast.
Jag ser på tiden nere vid högra hörnet på datorskärmen. Klockan är 13.19. Perfekt, lunchdags.

Är tillbaka från havregrynsgröt och smörgås. Nu ska jag känna efter om orden svävar fram utan jag behöver anstränga mig. ... Jadå, orden är på väg. De har för en kort stund sedan lämnat centralenheten av världens fantasibyrå och poppar upp en efter en i hjärnans system där omvandling sker till meningar. Orsaken till detta ordstopp var troligtvis, tänker jag mig, dålig täckning på grund av kabelbrottet som skedde natten till i dag i Ordsund.





torsdag 18 december 2014

Jag finns under lucka 18.

På Eva Karlssons blogg www.riktigare.com finns det att läsa en intervju med mig i dag.
Fiffigt att komma på att göra en julkalender där en författare presenteras var dag.
Jag är i gott sällskap. Anna Fredriksson, vars böcker är helt underbara, och Magnus Utvik är några av författarna.

Jag blev stolt när jag tillfrågades. Än mer stolt är jag i dag.




måndag 15 december 2014

Strövade i Gamla Stan.

Julen är en härlig och mysig högtid. Tända ljus hemma på köksbordet och julgranen med kulörta kulor är en fin kontrast mot det vintermörker som nu råder.
Jag tog ledigt i dag och strövade i Gamla stan. Att uppleva julstämningen i denna del av Stockholm slår det mesta. Det som höjer stämningen är det när det snöar eller om den vita varan ligger på marken. men det gjorde det inte. Det regnade.
Jag köpte vildsvinskorv som pålägg, en kryddstark grovkornig senap med smak av konjak och till barnen en varsin strut med polkagrisbitar på julmarknaden på Stortorget. En jul är ingen jul om det fattas smakrik korv och kryddstark senap.



Att sitta på ett konditori och läsa en bok med
en fängslande historia, och låta tiden flyta iväg
fritt utan kontroll, det är ett av livets goda.
Med en apfelstrudel med vaniljsås och två glas
med krämig varm choklad spetsad med Karin Alvtegens
välskrivna roman ´Fjärilseffekten´, på Café Sundbergs
Konditori på Järntorget i Gamla Stan fick denna
eftermiddag en guldkant.

söndag 14 december 2014

Ett fungerande internet är viktigt att det finns.

Det är kusligt hur beroende vi är av ett fungerande internet. Hur lamslaget många arbetsplatser blir när signalerna inte når fram till servar och datorer. Jag anar att bara efter endast fåtal timmar får det en negativ effekt på vårt samhälle. Egentligen är det icke försvarbart att vi litar så mycket som vi gör på internet. Finns det ett alternativ till internet om det slås ut? Om det finns, vilken tid tar det i så fall att få det i gång i full fart?
Tankegången väcktes i går i och med att vårt internetuppkoppling på kontoret slutade att fungera. Jag började mixtra med min dator i hopp om att finna lösningen på problemet i tron att det var bara min som felade, men med tanke på min magra kompetens jag besitter om datorernas inre var det märkligt att jag ens försökte. Föga överraskande kunde jag inte åtgärda problemet efter en stunds sökande och grubblerier.
Strax därpå hörde jag hur kollegorna frågade varandra om möjligheten att komma ut på nätet, men det visades att det kunde ingen. Efter ett samtal till vår internetleverantör fick vi veta att det hade blivit ett kabelbrott någonstans. En anledning kunde vara att en kabel hade grävts av vid ett bygge.

Utan tillgång till internet blir jag begränsad i mitt arbete, men det blir ta igen det en annan dag.





onsdag 10 december 2014

måndag 8 december 2014

Ordlådan.

- ´Ska vi inte gå ut och äta i kväll?´

Brukar du använda ordet ´inte´ när du föreslår någon att göra något? Det är du inte ensam om. Det gör många, men det är fel.
När vi svarar ´Ja´ på en fråga som har ett ´inte´i sig, bör det bli att vi inte utför handlingen som föreslås. Exempel: ´Ska vi inte gå och simma?´ och svaret blir ett ´Ja´, då, om vi följer det vi egentligen svarar på, ska vi inte gå och simma. Ställ istället frågan ´Ska vi gå och simma?´, en korrekt formulering.

Det är besynnerligt att använda i en fråga ett negativt ord som ´inte´ är.



fredag 5 december 2014

Ut och söka uppdrag.

Nu i eftermiddag ska jag till ett företag inom personlig assistans här i Stockholm. Jag ska presentera mitt föredrag för ledningen, som visar intresse för det.

Ha nu en helg som du själv vill ha den.



torsdag 4 december 2014

Självklart ville jag få ett arbete efter gymnasiet.

Det var härligt att ta studenten. Året var 1985.
Vi sprang ut med våra vita mössor på. Pojkarna hade ljusa kostymer och flickorna ljusa klänningar. Det skrålades och sjöngs "Vi har tagit studenten, vi har tagit studenten, vi har tagit studenten. Fy fan vad vi är bra." om vartannat. Vi möttes av föräldrar, syskon, släktingar och vänner som trängdes med varandra för att se "sin student". Överallt såg jag egenhändiga gjorda plakat sticka upp ovanför deras huvuden med kort på en son eller dotter.
Rektorn hade sagt till oss innan att vi inte skulle leta upp våra föräldrar direkt när vi kom ut utan först springa upp för den branta backen till Tibblehallen. Vi gjorde som rektorn sa till oss, men så här efteråt frågar jag mig varför.
Alla var glada. Champagne eller pommac i champagneliknade flaskor korkades upp när vi hade funnit våra nära och kära i myllret av människor. En del föräldrar hade med sig champagneglas att dricka ur, medan andra fina plastglas.
Jag hade gått treårig samhällsvetenskaplig linje, och nu stod jag här med far, mor och bröder på parkeringen. I knät låg det ett vitt kuvert, betygen. Jag var nöjd, 3,6 i medel. På den här tiden var det en femgradig skala. Tre långa jobbiga år var över. Trots att jag hade pluggat mycket, trivdes jag. Jag tillhörde de elever som behövde ägna lång tid åt läxorna för att de skulle sitta. Fester med klasskompisar, mysiga tekvällar med "gänget" och utgångar på disco gjorde att jag såg tillbaka på tiden på Tibbleskolan med glädje. Nu stod jag här med tryggheten bakom mig och framför låg livet. Det verkliga livet. Nu var det slut med det skyddade livet som skolan var. Nu väntade vuxenlivet med att skaffa ett arbete och ett eget krypin.

Precis som mina kompisar ville jag ha ett arbete efter gymnasiet. Lusten att studera vidare hade jag inte.
Med tanke på CP-skadan som jag hade, var det lätt hänt att de som inte kände mig tyckte att jag inte ens skulle söka arbete. Några blev överraskade när jag berättade jag ville arbeta.
- "Med ditt handikapp kan du väl bli förtidspensionär?", frågade en. "Det hade jag blivit om jag fick möjlighet.".
För mig var det inte alls konstigt att jag sökte arbete. Det var naturligt. ´Om jag nu kan arbeta, varför ska jag då bli pensionär?´, tänkte jag och kontaktade Arbetsförmedlingen.

Mina okontrollerade rörelser och mitt något svårförståeliga tal gjorde att jag hade ett begränsad urval av arbeten att välja mellan. Som tur var jag duktigt att skriva på skrivmaskin och uttrycka mig i skrift, så något kontorsarbete skulle passa mig.
Mitt första anställning blev på föreningen Rekryteringsgruppen, där jag blev en av skribenterna på deras tidning Kick. Tidningen kom ut fyra nummer per år. Det passade mig för då hade jag inte press på mig att skriva snabbt. Artiklarna handlade mest om träning och vardag för personer med ryggmärgsskada.
Efter två år på Kick slutade jag och hoppade på en ett-årig ADB-utbildning. I slutet av utbildningen var det fem veckors praktik. Sex år innan hade jag blivit en stor fan av Täby Basket. Jag såg alla hemmamatcher som herrlaget spelade, även de bortamatcher som var i Stockholmsområdet. Det var så lämpat att chefen för företaget som hade utbildningen, kände Täby Baskets dåvarande ordförande. Chefen hade inte kunnat undgå förstå att jag var fan, för jag pratade mycket om laget som då var bland de fyra bästa i elitserien. Tack vare att de kände varandra, fick jag praktisera på klubbens kansli i Tibblehallen.
Att sitta och göra diverse kontorsgöromål på en klubbs kansli vars herrspelare var mina idoler, det var en magiskt känsla.
Efter avslutad praktik, fick jag ett erbjudande om en fast anställning. "Ja.", sa jag utan att tveka. Jag hade stormtrivts, inte bara med mina uppgifter som bland annat hjälpreda för medlemsregistret och skriva korta artiklar i klubbtidningen Vikingen utan med de två andra personerna på kansliet. Vi hade mycket skoj ihop under den tiden jag var kvar i klubben. Förutom den goda stämning mellan oss när vi arbetade, hände det att vi umgicks med varandra även på fritiden och då tillsammans med andra kanslifolk i Tibblehallen.
Efter fjorton år sa upp mig för jag ville förkovra mig i skrivandet. Sedan följde en skrivarkurs på ett år som jag har tidigare skrivit om här på bloggen.

Före nuvarande anställningen på Omsorgsfamiljen, som jag har haft i snart tre år, har jag arbetat på Studiefrämjandet och Curo.
Jag har även varit arbetssökande i två år. Det var jobbigt mentalt. När jag visste att jag kan arbeta, men får inget, det var så frustrerande. Jag drog mig för att gå ut på vardagarna. Jag var rätt så säker på att folk som såg mig förstod att jag inte hade något arbete att gå till och det skämdes jag för.


Minns ni backen som jag berättade om att vi studenter hade blivit ombedda av rektorn att springa uppför efter utsläppet?  Nu har jag kommit på anledningen, tror det i alla fall. Rektorn ville symbolisera backen med livet som vi studenter hade framför oss: Den första tiden efter gymnasiet blir livet tufft och jobbigt.





onsdag 3 december 2014

Att lönebidrag finns är en välsignelse.

Vet ni vad lönebidrag är för något och vad det innebär att få det?
För att få ut så många människor, som har en psykisk och/eller fysisk funktionsnedsättning, i arbetslivet som möjligt kan arbetsgivare som anställer dessa personer få lönebidrag från Arbetsförmedlingen. Lönebidraget finns för att locka arbetsgivare anställa oss som inte kan arbeta med samma kapacitet som de som inte har funktionshinder. Med andra ord, en kompensation för förlorad arbetsförmåga.
I mitt fall får min arbetsgivare ett bidrag på 90% av min lön. Det resterande på 10% står denne själv för.

Om lönebidrag inte hade funnits hade jag haft mycket svårt att få en anställning. När jag tänker efter hade jag rättare skrivet inte alls fått något erbjudande om ett arbete. Vilken arbetsgivare, som erbjuder en anställning som innebär näst intill endast skrivuppgifter, skulle anställa en som mäktar med tio nedslag i minuten, som jag gör?
Fast jag tycker att det är en välsignelse att lönebidraget finns, är det inget jag stoltsera med att jag har varit och är anställd tack vare detta bidrag.
Det är inte min dröm, inte heller mitt mål att få ett arbete utan lönebidrag. Det vore att sikta alltför högt, men om (eller när) det sker vore det fantastiskt. Jag skulle spricka av stolthet.



tisdag 2 december 2014

Inga uppdrag, men arbete finns ändå.

Nu har vi gått in i december, en månad utan uppdrag. Så kan det bli, tråkigt nog.
Inga uppdrag betyder mer tid att lägga på att kontakta möjliga intressenter, och det är alltid bra. För jag vill så klart fylla på med uppdrag med det som redan är inbokat; uppe i Sundsvall hos fotbollsföreningen Sundsvalls FF. Vikten av att tro på sig själv, är min ambition att förmedla för föreningen.
Ett uppdrag som kan bli av är i Linköping på stadens universitet. Sjuksköterskesektionen har uttryckt sitt intresse för mitt föredrag i vart fall. Det blir då fokus på bemötande människor emellan.


måndag 1 december 2014

En ny dag har grytt,

såväl som en ny vecka och en ny månad. Nya, fräscha och orörda finns dagar där för dig och väntar. Fyll de med vad du vill. Fyll de med möjligheter som underlättar din väg att nå dit du vill.