Klassåterträff med blandade känslor.

För en tid sedan hade vi en klassåterträff. Vi som gick i högstadiet strålade samman för första gången efter nian. Tio dök upp av tjugo som vi var, och det är rätt så skapligt med tanke på att det är trettiotre år sedan vi gick ut genom Bergtorpsskolans portar för sista gången. Året var 1982.
Det var med blandade känslor jag gick in på Melanders Fisk i Täby Centrum. Det skulle bli roligt att ses igen efter så många år. Efter högstadiet löstes klassen upp. En del kom in på andra gymnasier än Tibble Gymnasium som jag hade valt och andra kom in på skolor utomlands. Jag hade inte fått så bra kontakt med någon av kompisarna, vilket innebar att när vi slutade nian slutade även mitt umgänge med de. Några har jag sprungit på genom åren. Sagt hej och ställt den urtråkiga fantasilösa standardfrågan ´Vad arbetar du med?´.
Fast det skulle bli trevligt, var jag något nervös att träffa killen, som nu var man och far, som retade mig i sjätte klass. Än i dag känner jag ett visst avståndstagande när jag hör hans namn och ser hans ansikte på Facebook. Du kanske undrar varför jag accepterade hans vänförfrågan. Den frågan ställer jag mig. Kanske för jag trodde att han skulle ge mig en antydan till ånger och möjligtvis ett ´förlåt´. Vi har aldrig kommunicerat med varandra i såväl som på Facebook eller utanför.
Vad gjorde han? Killen började i vår klass i femman, då han med sin familj flyttade till Täby. Till en början gick det fint, men så en tid efter kom det ytterligare en kille. Den nye, som inte var med på vår återträff och som jag i dag antar, var osäker på den nya omgivningen och ville visa att ingen ska sätta sig på honom. Han gav sig på mig, den svage. Det dröjde inte länge tills den första killen hängde på och gjorde saker som jag upplevde som jobbiga. Standardgrejen var kalsonggreppet. Stack ner handen innanför byxorna och tog tag i kalsongerna och drog till. Det smärtade till i pung och rumpa. En dag kom jag hem med trasiga kalsonger och mamma började undra varför.
I syslöjden ställde sig den förste killen till höger om mig och höll fram en skål full av synålar. Han visste mycket väl att jag hade svårt att kontrollera högra armen och kunde slå till skålen, vilket naturligtvis hände. Sekunden efter låg tiotals nålar på mig och på golvet.
- Fröken, titta vad Johan gjorde, utbrast han.
Hon kom fram och fick se nålarna.
- Du vet att Johan har svårt att kontrollera armarna, och ändå ställer du dig nära honom. Nu är det du som plockar upp allesammans.
- Nämen, det var inte jag. Det var Johan.
- Du förorsakade det och du plockar upp, sa hon strängt och gick iväg.

Retningarna slutade. Minns inte hur länge det varade. Det gick inte så långt till att jag inte ville gå till skolan. Jag tyckte om skolan, men när han befann sig i närheten, blev jag orolig och undrade för mig själv vad han hade i kikaren.
När vi hälsade på varandra vid vår träff, blev de urtråkiga fantasilösa standardfrågorna ´Var bor du?¨, ´Vad arbetar du med?´ och ´Har du familj och barn?´. Efter det gick han och satte sig vid andra änden av det bokade bordet.

Författarkväll.

I kväll på Täbys huvudbibliotek pratade författarinnan Katerina Janouch om sitt liv och sitt författarskap. Det blev en trevlig, intressant och fängslande stund.

Mörkt länge, sedan blinkar det till.

Jag undrar när den dagen kommer, för jag vet att den gör det i sinom tid, när skolor och företag kontaktar mig om jag har möjlighet att hålla föredrag inför deras elever och anställda. Nu är det jag som ringer och mailar runt.
Oftast känns det slöseri med tid när jag får ett "Nej tack, vi är inte intresserad." eller "Tyvärr har vi redan planerat terminen." för trettionionde gången under en och samma dag. Så plötsligt hör jag ett "Det låter intressant. Jag ska prata med chefen." Några dagar senare blir jag uppringt och datum fastställs för ett uppdrag hos vederbörande. Jag glömmer då bort de trettionio samtalen, och blir upprymd och än mer taggad att fortsätta att kontakta möjliga intressenter.

Föredraget ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´ ger inspiration, ögonöppnare, skratt och eftertanke.

Det finns många, ung som gammal, som inte tror på att de kan nå dit de vill, till deras drömmars mål. Det är på grund av ett sargat självförtroende.
Med föredraget ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´ vill jag inspirera till att våga sikta högt och berätta att möjligheten finns att nå ända fram om positiva tänket finns tillsammans med en stor portion med envishet. Jag pratar även om bemötande människor emellan med humoristiska inslag.

Det arvode jag tar för detta sjuttio minuter långa föredrag, som även innehåller musik och sång, kan tyckas av en del vara ett högt belopp, men sett på det jag ger är det ett lågt. Att få människor börja tro att de kan, ja då är det mycket vunnit. Både för de själva, men också för samhället i stort.

Att vara kissnödig.

Det är himmelskt att sätta sig på toaletten och kissa när det tränger på. Slappna av muskeln som gör att det inte blir blött i byxorna och låta det bara komma.
Det har funnits gånger jag inte kan kissa för jag sitter inte på toaletten. (Jo, jag sitter när jag kissar. Det är det feministiska i mig som ger uttryck.) Kan och kan, visst kan jag släppa på trycket, men det blir så ofräscht. Blött och illaluktande.
Eftersom jag behöver hjälp med att knäppa upp byxorna och ta ner dem, har det hänt att jag måste hålla mig tills någon kommer. Det går bra när det bara pockar på lite. Jag kan då få tankarna att cirkulera runt på annat än blåsan. Men när tiden går och blåsan fylls på mer och mer, kan jag inte tänka på annat än att inte kissa på mig. Jag börjar röra på mig i rullstolen, för jag märker att när jag gör det minskar trycket. Släpper högra handen om det vänstra armstödet som jag jämt håller i och börjar vifta med bägge armarna samtidigt som jag rullar fram och tillbaka. Det ser ut som jag har ett epileptiskt anfall.
Det är ett hemskt tillstånd att vilja kissa, men det lämpar sig inte där jag befinner mig. Panikkänsla. Prova själv hur vidrig det är. Det är inte kul ska jag säga dig.
Det finns etter värre situation, och det är att komma hem själv och upptäcka att lägenheten är tom. Ingen som knäpper upp byxorna, och jag som är så fruktansvärd kissnödig. Jag som skyndade mig för att gå på toaletten. Ser toalettstolen, locket uppfällt, jag hade bara kunnat sätta mig om byxorna var nerdragna. Förbannad knapp! Träningsbyxor kan jag ta av själv, men jeans. Glöm det. Jag försöker ändå med armbågen pressa knappen genom hålet. Öppnar sig inte hålet lite mer? Trycker hårdare. Nu kommer kisset. Jag upptar mitt rullande fram och tillbaka.
Att vara så nära toaletten, men ändå så långt bort.

Kissa på mig i detta läge? Nej, jag gör allt i min makt att inte göra det.

Det är både underbart och svårt att vara föräldrar.

Vår son älskar att spela på vår Ipad och fruns mobiltelefon, och se XD-Channel på TV. Om han hade fått, skulle han sitta dagarna till ända. Det finns knappt något annat som intresserar.
Jag tycker att det räcker med tvåtimmars tittande och spelande per dag, men den åsikten delar han inte. Frågan är om jag ska låta honom vara, men jag vet att barnläkare (även sonens) säger att barn inte ska se mer än en timme per dag, för det är (eller är det ´kan´?) skadligt för deras outvecklade hjärna.
Det vore annat om grabben hade gått på aktiviteter som gitarrkurs, idrott av något slag, dans, pysselstund några gånger i veckan. Jag hade då sett hans spelande med blida ögon.
För några veckor sedan visade guldklimpen intresse för träning av kroppen. Det gladde mig, inte för jag själv tränade förut, utan att han vill göra något annat än att spela. Han gjorde situps och armhävningar, försökte stå på händer och ovanpå det lite sköna breakdancemoves en kväll framför TV:n. Det har fortsatt, så nu är vardagsrummet lite av en träningslokal ett par kvällar i veckan.
Jag har föreslagit för honom att gå med i en klubb och träna, men det vill han inte. Jag har förstått de senaste åren att han är ängslig att umgås med personer som han inte har träffat tidigare.

Gav mig ut på osäker mark.

Häromdagen tog jag mod till mig och ringde själv upp en skola vars elever skulle kunna vara intresserad av att lyssna på mitt föredrag. I vanliga fall brukar assistenten ringa och sälja in föredraget, och det på grund av mina talsvårigheter. Orsaken är den att folk ofta blir konfunderade när jag berättar att jag arbetar som föredragshållare när de har svårt att höra vad jag säger, och att då sälja in föredraget, ja det är som förgjort. De kan inte veta att jag använder Power Point under föredraget. I Power Point-bilderna har jag skrivit ord eller meningar som leder in till det jag för tillfället ska prata om, vilket blir lättare att förstå vad jag säger.
Just denna dag kände jag mig tuff och talet hade sina bättre dagar, så varför inte. Jag började knappa in numret på mobiltelefonen. Två dagar innan hade jag skrivit ett mail till skolans rektor och berättat vem jag är och varför jag vill komma till dem. Föredragspresentationen och referenser från tidigare uppdrag bifogades. Så här brukar jag göra; maila till möjliga intressenter, och om de inte har hört av sig efter två tre dagar ringer assistenten upp och undrar om mitt mail har lästs.
När jag tryckte in de sista siffrorna, började jag bli nervös. Men samtalet gick bra, det var bara att jag fick säga om tre gånger vem jag var.
Fick jag då napp? Ville hon att jag skulle komma till hennes skola? Får hoppas att hon läser referenserna, för där framgår det att det inte är svårt att förstå vad jag säger.
Hon återkommer nästa vecka och lämnar besked.

Blir knäsvag när jag ser personer som har nått framgång.

Förra veckan satt jag i samma tunnelbanevagn som Christine Gandrup, tidigare Magnusson, vår världsstjärna i badminton för runt tjugofem år sedan. Helgen före passerade jag Jonas Björkman i Täby Centrum. Han kom gående med en flicka som var i femårsåldern. Kände på mig att det var dottern. Helt säker på att det var Jonas är jag dock inte, men mannen var väldig lik den före detta tennisvärldsettan i dubbel.
Även alpine legenden Ingmar Stenmark och hockeystjärnan Börje Salming har jag sett i vårt centrum. Den sistnämnde satt endast tre bord från min fru och jag på Melanders. Oftast när vi ser en kändis är tidsrymden ett fåtal sekunder och sedan är hen borta ur blickfånget. När jag såg Börje var det tvärtom. I en halvtimme kunde jag "studera" honom. Inga människor satt eller gick mellan oss.

Vad är det som gör att jag blir knäsvag, blir varm i kroppen, får fjärilar i magen och tunghäfta, när jag ser eller träffar en person som jag tycker har gjort något över det vanliga? Det har jag alltid blivit. Ibland blir jag så till mig att min högra arm, som jag brukar kunna ha något så när pli på, viftar till. Då är det bara hoppas att ingen står där den viner i luften. Som den gången jag och Tomas Tranströmer passerade varandra på bokmässan i Göteborg 2012, samma år som han tilldelades Nobelpriset i litteratur.
- Johan, de går också på toaletten som vi andra. De kan även få huvudvärk, sa en klasskompis syrligt till mig när vi gick på högstadiet på Bergtorpsskolan i Täby. Jag hade då fått Stenmarks autograf och var så stolt.
Visst, de bajsar och kissar som vi. Det är människor, men det är människor som har gjort något som få klarar. De har gjort något extraordinärt. De besitter något, kan kallar det för en kraft, som är få förunnat.

Maila i snabbare takt.

Efter alla helger som nu har varit på sistone är det i dag första dagen i en helgfri vecka. (Med helg i föregående mening menar jag storhelger.) På sätt och vis känns det skönt. Att komma tillbaka till det normala.
I dag, som jag även ska fortsätta med i några dagar framöver, mailade jag presentationen över föredraget till skolor över hela vårt avlånga land i hopp om att få uppdrag.
Efter alla goda vitsord efter höstens uppdrag förstår jag att föredraget är intressant, inspirerande och humoristiskt. Det gör att jag vågar spänna bågen än mer.

Detta mailade kan ge ett negativt effekt på mitt bloggande under denna vecka. Som jag har berättat är jag en långsam herre i sina bästa år på att skriva. Så om ni ser att inlägget som ni nu läser, ligger kvar överst tre fyra dagar, bli då inte oroliga att jag har gått hädan, insjuknat i influensan eller fastnat med blicken mellan raderna i romanen ´Bedragen´ (skriven av Katerina Janouch) som jag nu läser.

Ensamheten tärde.

- "Snygg dragning", skrattade Kjelle högt och med en lätt vrickning av klubbladet lät han bollen retfullt enkelt rulla in i mål.
Sekunden innan hade Kjelle fintat Gunnar så pass att han tappade balansen och ramlade. Nu satt Gunnar på golvet och det såg ut som han tänkte ´Jag bjuder på det.´.

Vi spelade som brukligt innebandy på fredagseftermiddagarna, en kul avslutning på veckan. Det var jag, mina arbetskamrater på Täby Basket och andra från idrottskanslierna i Tibblehallen, vars lilla hall 1 var tillräcklig för den lilla skara vi var. Jag satt i mål i rullstolen. Som barn satt jag på knä när jag motade bollar, men nu när jag var tjugoåtta var jag alltför stel för att göra det. Dessutom gjorde det ont i knäna även om jag hade knäskydd. För att det skulle bli ens möjligt att göra mål på mig, fick jag två mål att vakta istället för ett som motståndarlaget hade. (Målen var de små och inte de som används på tävlingsnivå.)
Alla vi var tävlingsmänniskor ut till fingerspetsarna, så det kämpades rejält. Ingen gav upp frivilligt. Om det fanns chans, även om den var liten, att ruffa åt sig bollen försökte vi ta den.
Stämningen var god. Två dagars ledighet låg framför oss. Förväntan på vad helgen hade i sitt sköte kunde jag nästa ta på. Tony skulle ge sig ut på en kryssning till Åbo med några kompisar, hörde jag fragment av när han berättade det för Gunnar och Jocke mellan anfallen. Hans tjej skulle med. Rösten sa oss alla Tony var mycket kär i henne och att han såg fram mot att presentera henne för sina kompisar. Rikard skulle börja lördagen med en golfrunda på Ullna, därefter en pubrunda på Söder med tjejen.
- "Vad ska du göra i helgen?", frågade Tove mig när vi hade satt oss i ett av hörnen av hallen och pustade ut efteråt. Hon tog två klunkar ur sin gråa vattenflaskan. Stadium stod det på den.
Framför oss hade sjuåriga pojkar börjat värma inför sin basketträning. Det studsades och studsades. Några kunde hålla sin boll studsande länge medan andra sprang för att hämta bollen som hade rullat iväg efter att nästan omgående ha träffat deras egna fötter.
- "Jag vet inte. Inget bestämt. Kanske går och se den nya Bondfilmen.", log jag.
- "Jag har hört att den ska vara bra."
Vill du följa med? ville jag fråga, men det var inte lönt. Tove hade kille. I ju för sig var det inte något hinder för mig, men jag ville att bio med henne skulle leda till mer än att sitta rakt upp och ner i den röda fåtöljen och se filmen, äta popcorn, efteråt i foajén småsnacka om filmen och andra saker som var oviktiga, och sedan gå hem var och en till sig. Leda till mer umgänge än bara på kansliet, som ta en fika i stan då och då, strosa i Vaxholm, svettas under ett spinningpass, cykla (jag hade då kört permobilen) hemifrån en tidig sommarförmiddag långt ut på vischan med medhavd matsäck och badkläder, och komma tillbaka på kvällskvisten trötta men entusiastiska av de vi hade sett av åkrar, skogar, glittrande insjöar, blomsterängar och oändliga landsvägar. Efter en tid hade jag hoppats att Tove skulle få känslor för mig och inse att jag var mannen för henne.
Av erfarenhet visste jag att det inte var värt att lägga mycket kraft och energi på att fånga en kvinnas hjärta som lever i tvåsamhet, för det hade jag misslyckats jämt med. Så pass mycket visste jag om mig själv att den förmåga hade jag inte. Visst kunde jag ha frågat ändå för Tove var trevlig och såg bra ut, och för att vara nära och umgås med en kvinna i ett par timmar. Men nej, jag ville inte smaka på kakan när jag inte kommer att få äta den.
- "Vad ska du göra?", frågade jag.
- "Först ska jag till Brännkyrkahallen och coacha mina 86:or. På kvällen ska jag och Peter ha det mysigt hemma. Det har varit en hektisk vecka där vi bara har sett varandra tidigt på mornarna och sena kvällar. Och på söndag sovmorgon. Det ska bli såå skönt.", sa Tove och sträcker upp armarna ovanför huvudet likt en segergest.
Jag kände en värmande värkande molande i magen när Tove sa Peter. Hon hade någon, inte jag.
- "Grattis till medaljregnet. Fullträff, eller?", log Rikard och la sin hand på min axel.
Vände mig mot honom.
- "Det är bara förnamnet. Mitt bästa SM någonsin."
Vi pratade om tävlingarna. Väder och vind, underlaget på banan som kunde påverka tiderna både negativt och positivt när man som jag tävlade i rullstolsåkning, mina medtävlande och mina tider.
Efter en stund tog Rikard träningsbagen på axel och sa till oss med ett leende.
- "Sug och svälj. Trevlig helg.", och gick ut genom dörren.
Jag hade aldrig sett karln sur eller ledsen slog det mig.
- "Detsamma.", ropade Kjelle glatt.

Solen värmde när jag gick ut från Tibblehallen. Jag tänkte att det blir en kväll med uppehåll, och såg mot skyn.
Ett ungt par i min ålder stod på bron tätt intill varandra och kysstes. Det molande i magen började på nytt. Jag såg hastigt åt ett annat håll. Långt bort där borta var det en gigantisk affisch uppsatt på en av Täby Centrums fasader. Den gjorde reklam för Bondfilmen. En man passerade med en klirrande systempåse. En bil bromsade in tvärt vid trafikljuset.
Bio får det bli i morgon, är inte på humör för det i dag. Men pizza, det är trots allt fredagskväll, tänkte jag och gick in i min port.
En kvinna ur personalen från servicehuset jag bodde i, följde med mig till centrum. Jag köpte en Calzone som jag åt hemma.
Med liten rest av pizzakanten liggandes kvar på tallriken, full mage och en släng av matkoma ringde jag några kompisar för att höra vad de gjorde medan kvinnan gjorde ordning i köket. En var inte hemma och en låg nerbäddad med fyrtio graders feber, knappt kontaktbar. Den tredje skulle parta i stan och de andra upptagna med sitt.
- "Men nästa helg, ska vi hitta på något då?", frågade Ola.
- "Ja, inget för mig då.", svarade jag hurtigt, men jag var allt annat det.
- "Bra. Jag slår dig en signal på torsdag, så bestämmer vi något.
Jag satte mig vid köksbordet och började läsa dagens Svenska Dagblad. Bredvid stod det en stor kopp med nypressad juice från apelsin och grapefrukt som jag då och då sög i mig med sugrör. Juicen hade kvinnan gjort innan hon gick. Hon hade även, som jag hade bett om, knäppt upp knappen på mina jeans och dragit ner gylfen, så jag kunde gå på toaletten när jag ville utan att behöva påkalla hjälp.
Från radion hördes ´The final countdown´ med Europe. Volymen var så pass att jag kunde prata ut i fall telefonen ringde utan att bli störd.
Jag hade kommit fram till TV-tablån och läste att i kväll var det säsongens första ´Så ska det låta´. Programmet började åtta.
Det hade jag glömt, tänkte jag och såg upp mot väggklockan i köket. Tjugo över sju.
Jag slurpade upp det sista av juicen. Gick och stängde av radion, tryckte med vänster stortå på TV:ns fjärrkontroll, som låg på golvet framför fåtöljen som jag satt i när jag såg på TV. De regionala nyheterna visades i rutan. Jag klädde av mig. Denna gång tog det tjugo minuter. Det var det nya byxorna som sinkade mig, för det var svårt att trä ut fötterna. Till slut gick det och jag kunde sätta mig.
Min ambition var att varje kväll se ett nyhetsprogram, antingen Rapport eller Aktuellt. Viktigt att veta vad som försiggick i världen.
Uppläsaren berättade om oroligheterna i Afghanistan, bedrägeri inom en svensk storbank på chefsnivå hade upptäckts, svartsjukedrama i Vimmerby hade slutat med att mannen i familjen skjutit frun och deras tre söner i åldrarna fem, åtta och tio till döds.
Upplyftande att få det slängt på sig på en fredagskväll, tänkte jag och såg ut genom fönstret.
Signaturmelodin till ´Så ska det låta´ hade just klingat av och jag satt i min favoritställning, då telefonen ringde. Hoppade upp ur fåtöljen, slängde mig upp i rullstolen, lossade på bromsarna och sparkade det snabbaste jag kunde fram till det lilla enkla träbordet där telefonen stod.
Jag var spänd på att höra vem det var. Kanske Ola inte kunde göra det som var tänkt och nu ringer han och frågar om vi ska hitta på något? Eller är det någon av de andra?
- "Johan.", sa jag något andfådd.
Andfåddheten berodde inte på språngmarschen utan av förväntan. Blir det utgång i kväll trots allt?
- "Hej Johan. Det är mamma. Hoppas jag inte ringer och stör?"
Jag vart alldeles tom, som en ballong som sticks hål på. Dessutom kom jag av mig helt, men jag måste säga nåt.
- "Hej mamma.", sa jag svagt och neutralt.
Jag hörde obekanta röster genom högtalartelefonen och dansbandsmusik spelades.
- "Är du och pappa borta på fest?"
- "Har vi inte berättat att vi skulle på Jägmästarklubbens årliga sammankomst i Skinnskatteberg?", frågar mamma lite förvånat.
- "Jo, när du säger det så.
- "Vi kommer hem i morgon. Vad gör du?"
- "Ser på ´Så ska det låta´."
- "Ja, då ska jag inte störa. Vi ringer när vi är hemma."
Jag la på och ställde mig bakom fåtöljen. Nu var det Pernilla Wahlgren som sjöng en låt efter att ha listat ut titeln. Jag mindes inte vad låten hette.
Såg klart programmet. Kände mig ensam.
Det finns så många kvinnor därute. Det måste finnas i alla fall en som kan älska mig. Eller finns det inte det?, tänkte jag och såg ut genom balkongdörren.

Svar på gårdagens gåta.

Gårdagens gåta är kanske svår att svara på eller så brydde sig ingen om den, för det har inte inkommit något svar.
Svaret: Det är de som inte tror innerst inne att de kan nå ända fram till sina mål. Tacka fan för det höll jag att skriva. Det finns naturligtvis undantag, men de är få till antalet.

Kasta inte bort den tid du lägger ner på att nå dit du vill genom att tvivla på din kapacitet. Det gör alltför många.

BLI EN POSITIV TÄNKARE 2015!

DU SOM REDAN ÄR DET, FORTSÄTT MED DET!

En gåta.

Vilka är de som går och går, men som aldrig kommer fram till sina mål hur mycket de än studerar, repeterar, tränar, forskar, målar?

Nyårshälsning.

Min dotter och jag önskar er ett gott nytt år framför vår slitna men glittriga gran.
Vi hoppas era eventuella förväntningar slår in 2015. Det kan vara att ni når
era långsiktiga uppställda mål eller att vägen dit blir avsevärd mycket
kortare jämfört med fjolårets.
Själv ska jag bli bättre far. Det är inte så att jag är en dålig nu, men det finns
vissa områden som jag kan bli bättre inom. Även strävan att bli en efterfrågad
föredragshållare fortsätter. Jag har lång bit kvar för att nå dit, trots att jag har
tagit rejäla kliv i rätt riktning under 2014.