Språklådan.

Vid behov av hjälp frågar jag "Kan du hjälpa mig att . . .?". I alla år har jag tyckt att frågan är rätt ställd, men nu tänker jag om det verkligen är så.
Vid ett jakande svar på frågan betyder det att vederbörande kan hjälpa mig, men frågan är egentligen ställd så att det inte betyder att jag vill att hen ska hjälpa mig utan jag frågar endast om hen kan. När jag har detta i åtanke, blir det lätt löjeväckande att fråga "Kan du hjälpa mig att ställa in mjölken i kylen?". En enkel handling som alla klarar av att utföra, om man nu inte har ett funktionshinder som hindrar. Däremot är denna fråga korrekt ställd, "Kan du hjälpa mig att byta vinterdäck på min bil?". Alla kan nämligen inte byta, för de har inte kunskap och/eller kraft.
Jag formulerar om frågan till "Vill du hjälpa mig att . . .?". Blir det bättre? Nej, för den frågar endast om hen vill eller inte, och inte en önskan att handlingen ska utföras.

Jag har inte kommit på en bra formulering, dock är denna hyfsad: "Är du snäll att nu hjälpa mig att . . .?". Ordet ´nu´gör att tonen kan uppfattas som aningen hård och det blir då ett negativt bemötande.
Om vi tar bort ´nu´, utförs handlingen om vederbörande är snäll och det får vi förutsätta att hen är, men när den ska göras, det framkommer inte.

Är det Jantelagen som spökar?

Barnen har ett starkt självförtroende. De tror att de klarar allt och kommer alltid att göra det, vilken är en underbar inställning. Men vad händer sedan när de når tonåren? Jag vet inte vad, men något är det för det goda självförtroendet är som bortblåst hos en del. Kan det vara Jantelagen som spökar, "Du ska inte tro att du är något.".
För att det goda självförtroendet ska bibehållas längre upp i åldrarna, behöver föräldrar i uppfostran och lärare under skolgången arbeta med det.


Här är två enkla tips, men ack så viktiga:

• Beröm barnen när de har gjort något bra.
• När de försöker, men misslyckas, beröm först barnen att de har försökt. Berätta därefter hur de ska göra för att lyckas.

Vart ska jag sitta på bussen?

I måndags i bussen (Länstrafiken) från Vetlanda tågstation till Ädelfors Folkhögskola var dessa skyltar uppsatta. I ett tidigare inlägg (18/4) undrade jag vart jag ska sitta, för jag har även sett en liknande skylt i en buss i Stockholm. Det vore praktiskt att även jag hade tillåtelse att befinna mig på detta utrymme, inte endast min rullstol.

Gårdagens uppdrag.

Det är inte jag som ska uttala mig om gårdagens föredrag på Ädelfors folkhögskola var bra genomfört eller inte, och om det var tillräckligt intressant. Jag hoppas i alla fall att elever, lärare och rektor är nöjda.
Nu har jag inga fler uppdrag innan sommaren, men till hösten ska jag ut igen i landet.

En resande inspiratör.

Föredrag i Holsbybrunn.

I morgon tidig förmiddag sätter jag mig på tåget för färd mot Ädelfors folkhögskola i Holsybrunn utanför Vetlanda. Jag ska prata inför eleverna och det blir som brukligt: Bemötande människor emellan och vikten av att du själv tror att du kan.
Jag är taggad. Det ska bli så kul.

Barnen vill bli sedda. De har de rätt till.

Tillhör ni de föräldrar som koncentrerar sig på att skriva sms och/eller spela på er Ipad eller mobil medan era barn leker i sandlådan, gungar eller åker rutschkana? Det är beklämmande att se.
För mig är det otänkbart att göra så. Jag har inte ens tänkt tanken att spela på mobilen när jag är på lekplatsen med mina härliga barn. För mig är det en gåva att få vara med i barnens lek. Jag älskar att leka med dem. Om en tid vill de inte att pappsen ska vara med, så jag får nu passa på.
Hur tänker barnen och hur reagerar när de ser sina älskade mammor och pappor ser ner i Ipads och mobiler istället för att leka med eller säga berömmande ord när de gör något som de tycker är bra gjort? Det är en omöjligt att få veta det nu, eftersom "sandlådebarnen" är för små för att sätta ord på sina känslor, men jag är säker på att det är negativt.

Barnen vill bli sedda. De har de rätt till.

Ett av livets höjdpunkter.

Det är en fröjd att leka med barnen,
Efter jag har hämtat dottern från dagis, brukar vi gå till
denna lekplats. Här rattar hon bussen som ska ta oss till Leos Lekland.
Fast jag har köpt biljett, som hon har klippt, fick jag sitta
på flaket. Det var väldigt obekvämt, därav mitt
ansträngda ansiktsuttryck.

En längtan.

En segdragen vår har vi med låga temperaturer, regn och rusk. Solen har onekligen
inte värmt oss frusna själar. Nu får det vara nog. Kom, lilla värme.
Jag längtar verkligen till att slänga kläderna och låta solens strålar omfamna mig.
Känna gräset småstickas där jag ligger på en äng med blomster. Vattnet sluter
mjukt om mig vid dopet i det blå.
På Ågestabadet får jag vara det helst jag vill vara, naken. Prova själv, det är fint
och härligt att vara ett med naturen. Tänk bara det att slippa våta badkläder som
klistrar sig fast på kroppen efter simturen.
Jag gillar att vandra i skogen där, dra in den uppfriskande doften, lyssna på fåglars
kvitter, dra händerna mot trädens bark, se solstrålarna bryta fram genom lövverken.
Vad skönt det vore att kunna lämna permobilen och gå. Saknar att känna att inte
ha något bakom mig (nu har jag ryggstödet), och markens mjuka och hårda
variationer under fötterna.

Se bakåt och du stärker ditt självförtroende.

Rubrikens budskap låter kanske märklig för en del av er. Jag som alltid tycker att vi ska blicka framåt, sträva framåt, skriver nu att se bakåt. Nej, jag har inte ramlat och slagit i huvudet. Jag har endast tänkt efter.
Det händer att det inte går som du vill, även om en del av oss tror att de är supermänniskor som klarar av allt. När det har gått en tid och bitterheten över att inte nådde ända fram sjunkit, försök då att se bakåt på det du har gjort för att nå dit. Det är få om ens någon som kan det i nederlagets timme. Det har jag förståelse för, det kan inte jag heller. Vill bara försvinna från jordens yta, ett tag i alla fall, eller dra något gammalt över mig.
Varför se bakåt? Trots att du inte nådde ända fram, har du på vägen tagit över dig hinder som har möjliggjort dit du kom. Gläd dig åt det du har gjort och känn stolthet. På det sättet går du in med ännu starkare självförtroende när du ska försöka på nytt att nå ända fram.

- "Allt väl?"

.De som har ställt frågan "Allt väl?" till mig förväntas få ett positivt svar som "Tack, det är bra." Jag märker det för när jag svarar "Nej, det är det inte.", blir reaktionen förvåning eller oro i frågan som följer, "Vad har hänt, Johan?"
Det finns ytterst få dagar i våra liv som vi upplever som är helt fria på problem och oro över något framöver. Nästan alltid är det något som mer eller mindre tynger ner oss, exempelvis favoritlaget förlorade, missade tåget och kom följaktligen försent till tandläkaren, den stora kärleken lyser alltjämt med sin frånvaro, upptäckte på morgonen att kaffet var slut och insåg att det inte hinns med att köpa innan det var dags att fara till universitetet, hann inte träna det som var planerat för det var överraskande många på gymmet som valde maskinerna.
Jag är säker på att de som frågar "Allt väl?" inte menar vad det egentligen betyder. "Allt väl?" jämförs av gemene man med "Hur mår du?", "Hur är det?" och "Hur står det till?".

Ord att ta med sig på livets väg.

Inget är svårt när du kan det, så det finns egentligen inget som är svårt. För det du inte kan, kan en annan.

Både negativt och positivt förvånad.

Efter en tid av ringande till möjliga intressenter såsom skolor med utbildningar inom vård och omsorg, och idrottsinriktade program för mitt föredrag, har jag märkt att lärarna och rektorerna ger mig tid att berätta vad jag vill. Det gör mig positivt förvånad. Ett år sedan hann jag knappt prata fem sekunder innan jag blev avbruten. Med all säkerhet för de förstådd inte mitt tal och inte ville eller hade tid att lyssna på mig ytterligare en gång.
"Ursäkta, men jag hör inte vad du säger. Vi får avsluta samtalet nu." och jag trycktes bort. "Du har ringt fel." och klick i örat. Detta har jag fått höra, men inte nu. Ja okej, det kan hända, men det är sällan.
Jag undrar vad det beror på att nu går det bra. Främsta anledningen är att jag endast lite nervös numera och det gör att talet blir förståeligt. Det kanske endast är en förhoppning, men jag vill tro att skolorna i dag tar upp mer bemötande än vad de gjorde förr, och därför när jag ringer eller andra med talsvårigheter ger lärarna och rektorerna sig tid att lyssna.

En annan sak som gör mig förvånad, men då negativt. Vissa lärare är totalt ointresserad av de två saker som föredraget handlar om; bemötande människor emellan och vikten av att tänka positivt i allt vi gör. Eller kan det vara att när de hör mig prata, tror de att föredraget inte ger något?
Ointresset vore förståeligt om föredraget handlar om den negativa utvecklingen på biokemiska området i Sudan kontra Nigeria på 1900-talet, men nu pratar jag om något som lägger grunden till att människor ska än mer tänka positivt och att bemöta olika människor på ett bra sätt. Detta bör alla ämneslärare och rektorer vara intresserad av att deras elever ska få ta del av.

En grupp blivande journalister kontaktade mig.

Det händer då och då att personer kontaktar mig med anledning av att de har ett grupparbete i sin utbildning eller projekt som handlar om sex och funktionshinder, fortfarande tio år efter släppet av min roman ´Mitt nakna jag´. I berättelsen tar jag upp problematiken med att inte få kroppskontakt och sex sett från en mans perspektiv med ett funktionshinder och den frustration som då uppstår.
Nu är det en grupp från en journalisthögskola som vill intervjua mig för deras arbete om funktionsnedsattas rätt till sexualitet. Självklart ska de få det.
Jag känner en stolthet att det fortfarande finns intresse att få veta vad jag tänker och tycker om detta, trots att jag endast utgår från mig själv.

Förhoppningsvis kan jag få de att ändra namnet på arbetet. Alla vi människor har flera funktionsnedsättningar: En del kan inte byta däck på sin bil på grund av bristande kunskap och en del kan inte skriva en text utan grammatiska fel, och så vidare.
Jag kommer att föreslå ´Personer med diagnostiserad funktionsnedsättning: Deras rätt till sexualitet.´. ´diagnostiserad´ är nog överdrivet, men men.

Scenen är min.

Nu längtar jag innerligt att stå på scen och prata och agera. Det är mitt liv det säg!

Skriva manus prioriteras.

Veckan som kommer kan det bli få inlägg skrivna. Orsaken till det är att jag ska skriva manus till föredraget som jag ska hålla senare i maj på Ädelfors folkhögskola. Eftersom jag arbetar långsamt men effektivt hinner jag inte både med manusskrivande och blogga.
Den uppmärksamma uppmärksammade ordet ´kan´ i första meningen. Om jag får en Lidnersk knäpp som gör att min skrivhastighet ökar med femtio procent, vilket inte verkar särskild troligt, blir det samma ström med texter som vanligt.

Visste ni detta?

Anledningen till valborgsmässoelden är enligt en gammal folktro att det var onda krafter i rörelser under valborgsmässoafton då vinterhalvåret övergick i sommar. Eldar tändes då för att skrämma bort allt trollpack.

Inte visste jag det.