Imponerades av mig.

En vän till en bekant till familjen lyssnade på mig i onsdags på GIH. Hon sa till honom att hon var mycket imponerad av min insats och min föreläsning.
Från GIH sägs det att många uppskattade föreläsningen enormt.

Jag säger i föredragen att det är viktigt att få bekräftelse när vi har gjort eller gör något bra. När vi får det stärks självförtroendet, så mitt har ytterligare stärkts i dag.

Föredrag på Hälso- och Idrottskonventet.

Det blev lyckat i går, föredraget som jag höll på GIH:s Hälso- och Idrottskonvent.
Denna gång hade jag med mig Alexander Floberg som sjöng och spelade gitarr några låtar i föredraget. Han brukar vara med när föredragen är i Stockholm. Det blir då en skön blandning med prat och musik.

Dessvärre kom inte 250 personer. Det flesta hade valt att resa hem, de hade väl lång väg. Jag var nämligen den sista punkten på detta tre-dagars konvent. Fyrtio femtio bänkade sig i alla fall.


Nu på måndag sätter jag mig på tåget för färd mot Mora. Dagen efter blir det två föredrag på Mora Gymnasium.

Prat och musik, en härlig mix.

Jag kickar bort nervositeten.

Jag är sne på mig själv att jag är nervös inför föredragen. Det är helt onödigt att vara det, för jag vet vad jag ska prata om och när. Vet också att mitt framförande är bra, och det är omtyckt och intressant. Så varför nervös?
En del säger att nervositeten gör att vi blir mer skärpta och inte är nonchalanta inför uppgiften. Så kanske det är, men för mig går det åt mycket energi när jag är nervös. Den energin lägger jag hellre på mitt tal och agerande på scenen.

På onsdag kan det bli uppemot 250 personer som lyssnar på mig på Hälso- och Idrottskonventet på GIH i Stockholm. Det är bra att det är många. Tycker att det är jobbigt när det endast är ett fåtal i en lokal som rymmer etthundra personer, för då ser jag bara på dem. När det är många fler kan min blick sväva och möta hela tiden nya ansikten.

En kick från min artistsida på Facebook.

Angående gårdagens besök på Stockholms idrottsgymnasium:

Bra Johan att du kom till min skola. Jag är en i en grupp som driver skolan framåt. Det var otroligt roligt att höra att du var där och gav lite perspektiv på idrott och vad framåtanda verkligen innebär. En tanke till Ray Clark som visade dig vägen baklänges men framåt. /Karsten Inde

Inspiration och kickar.

Cirka etthundra elever och några lärare från Stockholms idrottsgymnasium bänkade sig i förmiddags i föreläsningssalen Oskar Klein vid Stockholms Universitet.
Med tanke på deras engagemang och ivriga lyssnande samt den spontana applåd som de gav mig vid visning av vunna mästerskapsmedaljer, kan jag med säkerhet säga att de var nöjda med föredraget. Några gick fram efteråt och sa att det var ett riktigt bra. Inspirerande. En av de frågade hur han ska göra för att nå sitt mål. Jag sa att en viktig sak är att prioritera träning och tävling framför exempelvis umgänge med kompisar.
Även jag fick en kick.

Utanför den väldiga byggnaden.

Mitt fyrtionde uppdrag.

I morgon blir eleverna på Stockholms idrottsgymnasium än mer inspirerade och får en ögonöppnare. Jag kan inte vara säker på det, men det är min förhoppning efter de har lyssnat på mig.

Så ska det vara.

På väg till arbetet passade jag på att hoppa av vid Centralen och köpte biljetter till Mora. Ska dit om två veckor på jobb.
Vilket trevligt bemötande jag fick av kvinnan som expedierade mig. Glad och tillmötesgående, pratade bara med mig, såg inte ens på assistenten. Det var som jag var där ensam, bara hon och jag. Det kändes bra.

Det är mycket nu.

Nu skriver jag på två föredrag. Den ena håller jag nästa vecka och den andra veckan därpå. Bloggandet får därför stå åt sidan ett tag.
Ledsen att jag inte är någon snabbskrivande person. Jag är en av dem som inte belönades med att få alla goda förutsättningar som finns.

Det kliar i fingrarna.

Ungefär en veckan har passerat då jag bestämde att göra ett helhjärtat försök att skriva ytterligare en roman. Det var som att idéer och uppslag hade väntat på försöket för det bara vällde in och gör det än. Jag har fullt sjå att komma ihåg tills jag skriver ner dem. Tvunget att göra det för annars slinker de ner mellan springorna till Glömskan. Märker ju mer år läggs bakom mig blir de allt bredare.
Storyn har jag klart för mig, upplägget likaså. Nu är det bara att sätta igång. Det riktigt kliar i fingrarna. På måndag skriver jag det första ordet och efter tre år räknar jag med att det sista präntas in.

Uppdrag på Stockholms Idrottsgymnasium.

Jag fick en förfrågan i går om ett uppdrag till. Det var rektorn på Stockholms Idrottsgymnasium som vill att jag håller föredrag inför eleverna under deras projektvecka.
Det blir den 21/10.

Mankell har lämnat jordelivet.

Under natten till måndagen avled Henning Mankell. Han har blivit en av mina få favoritförfattare.
Mankell lämnar ett stort tomrum efter sig i den svenska litteraturen, men hans alster lever vidare.
Jag tänder ett ljus.

En efterföljare till ´Mitt nakna jag´?

Jag ska göra ett helhjärtat försök att skriva ytterligare en roman, en efterföljare till ´Mitt nakna jag´.
Att se författare med sina romaner, en del pratade om dem och efteråt signering på Bokmässan, fick mig vilja att än en gång känna den eufori och stolthet som omslöt mig för tio år sedan när jag stod i Debutantförlagets monter (förlaget som gav ut romanen) och 2013 i en egen monter. Dock var det den enda gången för två år sedan som jag kunde visa upp ´Mitt nakna jag´ på mässan, för romanen hade inte hunnit släppas då för tio år sedan. Den såg livets ljus först två månader senare, november.
Det kanske är vansinnigt att börja igen den mödosamma resan det är att skriva en roman. Kanske ger jag upp efter halva vägen? Kanske inser jag det finns andra saker som är mer roligt och mer intressant än att skriva? Jag ska i alla fall göra ett helhjärtat försök, för jag vet hur härligt det är att hålla i sin egen nya roman. Jag vill få uppleva det ännu en gång.

Prestigemötet.

Med två rullstolar är det upplagd för ett race och visa som är bäst i familjen. Jag har alltid påpekat att jag är nummer ett, och det var lätt säga det när det fanns endast en rullstol att tillgå. I och med jag att fick en ny rullstol, en Panthera, hade vi i en veckas tid två stycken, kunde jag inte komma undan. Sonen var på mig i några dagar.
- Pappa pappa, nu vill jag tävla mot dig, sa han ivrigt.

Den stora utmaningen.
Vem kom att besitta Kungatronen efter Loppens lopp? Kom min mångåriga
erfarenhet och bländade teknik eller sonens ungdomliga entusiasm och oerhörda
hunger efter framgångar, efter ha varit borta länge från rampljuset på grund av
efterhängsna skador, att fälla avgörandet?
De som hade privilegiet att vara på plats denna magiska eftermiddag upplevde
en förväntan, elektrisk sådan.

Startskottet har just gått.
Sonen som ni ser fick en till synes perfekt start, medan jag längtade efter
spikskor och mondobanor. Svårt att få grepp på den våta asfalten.
Sonen seglade iväg. Försöken att komma ikapp misslyckades, och lika glad
som en som just insett att han kommer vinna över sin far i faderns forna
paradgren rullade sonen över sandsträngen som utgjorde mållinjen.
Ett stort stort grattis, min son. Jag älskar dig.

lll