Äntligen en joggingtur.

Efter ha varit hindrat i två månader av mycket snö och extrem kyla för oss Täbybor, var jag ute i dag i en och en halvtimme och joggade sittande i rullstolen. Det var så härligt och friskt i solskenet trots den kalla blåsten.
Tekniken var miserabel. Svårt att få benen samspela i början efter så långt uppehåll, men efter trettio minuter blev det allt bättre. Efter ännu ett tag rörde sig benen per automatik. Inte som i fornstora dagar, men tillfredsställande.
Så här på kvällen är jag skön trött och mosig som vi alla blir efter att ha varit ute en kall dag och tränat. Skönt att då sjunka ner i soffan när barnen har somnat och se på TV. Förhoppningsvis finns det något bra eller intressant att vila ögonen på, vilket det sällan är nu när ´Stjärnorna på slottet´ är slut för denna säsong och årets upplaga av ´Mästarnas mästare´ inte börjat än.
När jag tänker efter, blir alla trötta och mosiga efter utomhusträning en kall dag eller är det för att jag är otränad och sitter instängt på kontor hela dagarna som jag blir det?

Slitgörat är gjort för denna gång.

Nej, nu får det räcka. Nu vill jag umgås med mina vänner bokstäverna.
Som jag skrev skulle jag ägna mig denna vecka enbart åt att maila och ringa till skolor vars elever kan vara intresserad av att jag kommer och föreläser, och det har jag gjort. Tio skolor blev kontaktade och tredubbla samtal gjordes. Kanhända att det låter lite för er och faktum gör det även för mig, men för tillfället är detta mitt tempo.
Jag använder mig av rader som bildar stommen till de utsända mailen. Det blir endast smärre ändringar i stommen beroende på vilka klasser som jag vill föreläsa för, som exempelvis: När det finns ett Barn- och Fritidsprogrammet på skolan, skriver jag att jag vill föreläsa för elever på just det programmet.
Jag skriver även skolans namn i mailen. Tror nämligen att när mailen är skrivna direkt riktad just till den aktuella skolan känns det bättre för hen eller de som läser. ´Avsändaren har lagt ner extra tid på texten´, hade jag tänkt och blivit mer nyfiken på innehållet.
Tänk vilken lång tid det hade tagit om jag hade varit tvungen att skriva varje mail från noll. Tack och lov för att vi har dator.
Känner av en trötthet i vänster ben som jag inte brukar få när fredagen kommer. Anledningen är den att det har blivit extra mycket rullande på musen nu när jag intensifierade sökandet efter skolor och företag på nätet. Musen som jag manövrerar med foten ligger på golvet.

Det blir rätt tråkigt och enahanda att söka möjliga intressenter och därefter maila. Men det är ett slitgöra som behövs göras. Det är inte på långt håll lika kreativt tänkande som det är att skriva, som gör att hjärnan arbetar på ett sätt som främjar intellektet.

Vänner med stort V.

Bokstäverna är mina vänner. De blir till ord och sedan meningar.
De tillåter mig att leka med dem. Laborera med dem. Bolla med dem.
Samtidigt som de är stelbenta är de rörliga. Även snabba, de ställer in sig när jag kallar på dem.

Prioritering i arbetet.

Framöver behöver jag ägna den mesta av tiden att kontakta möjliga intressenter till föredraget, arbeta fram manus till två av vårens föredrag som har åhörare som har nya önskemål på innehållet än vad jag är van vid (utmanande och kul) och skriva färdigt en novell som ska publiceras här på bloggen. Det innebär att det blir inga inlägg, möjligtvis ett, nästa vecka. Jag vill att ni ska veta detta för att undanröja eventuella undringar om varför jag inte skriver.
Eftersom jag gör allting själv, hinns inte allt med. Vissa perioder på året måste jag prioritera en del i arbetet som så här i början på året är det bra att ta kontakt, maila och ringa, med företag och vissa skolor innan deras budget läggs.
I november började jag skriva på novellen som förmodligen föder för eller mot, moraliskt eller omoraliskt, rätt eller fel bland er läsare. Jag tänker mig att den är färdig i slutet av februari och läggs upp då.


Stirra dig inte blind på dina motgångar. Tänk på framgångarna och gläd dig över dessa i strävan efter nya.

Kramas på!

I dag är det den internationella Kramdagen. Så sätt i gång att kramas.
Jag vet inte varför det finns Kramdagen. Är det för att det ska finnas dagar för allting? I så fall är det löjligt. Kan det vara att en eller flera tycker att vi kramas för lite och på sätt uppmärksamma kramens positiva effekter? Utmärkt.
Jo, vi kramas för lite gemene man. På tok för lite.
Visste du att kroppen utsöndrar oxytocin när vi kramas? Oxytocinet är en belöningshormon som får känna oss mindre stressande och gör oss gladare, friskare och piggare. Hormonet medför även att vi blir mer positiv inställda till andra människor. För att få oxytocinet att utsöndra maximalt bör kramen vara i upp emot tio sekunder.
Kramen är inte endast mysigt att få och ge utan den är nyttig. Kom ihåg det när du kramas. Du gör nytta.

Oxytocin till flera!

Ångesten smyger sig på.

Börjar alltmer tänka på att jag närmar mig min femtionde födelsedag. I sommar infaller den. Ångest. ´Det är bara en siffra,´ säger en del. Visst det kanske är så, men faktum kvarstår. Jag blir 50. Huvaligen.

Min roman ledde till ett föredrag.

Det finns flera anledningar till att jag blir tillfrågad att komma att föreläsa. En del är nyfikna på min idrott och vill höra hur jag gjorde för att komma till Paralympics och vinna mästerskap medan andra är intresserad av att lära sig mer om bemötande.
Att min roman ´Mitt nakna jag´ har lett till att jag har blivit anlitat att hålla föredrag, det har aldrig hänt. Inte vad jag vet i alla fall. Inte förrän nu. Jag ska berätta.
En kvinna hade tid att slå ihjäl - usch vad det låter makabert och blodigt. Bättre med, hade tid över. Alltså, en kvinna hade tid över, så hon gick till biblioteket i skolan där hon befann sig i. När hon gick runt för att finna något läsbart, föll blicken på min roman. Kvinnan tog ut den från hyllan och började läsa. Hon fastnade för min berättelse, så pass att hon efter ha tagit upp det för sina arbetskollegor hörde av sig till mig.
Det hon hade fastnat för är huvudpersonen Maxs sökande efter kärlek och sex. Hur gör vi när vi vill träffa någon, när det är svårt att få till det? De vill att jag ska berätta om hur det var för mig i mitt sökande.

Vill vinna tid.

Jag har märkt att det är svårt att få tid på kvällarna att skriva en ny roman. Barnen ska lekas med och nattas, vilket jag inte alls vill avstå i från. Det är en ynnest att vara med. När de har somnat och min käraste och jag har fått vår tid tillsammans har tiden närmast blivit halv tio, då först med gott samvete kan jag sätta mig framför datorn och skriva. Två timmar blir det föresatt att jag inte är alltför trött eller oinspirerad. Jag skriver dagligen på arbetet. Om inte det är inlägg på bloggen är det manus till föredragen som ska skrivas. Även mail till skolor och företag ska författas. Inspiration är en nödvändighet. Annars vill jag inte skriva, för det blir bara blaha blaha då.
Önskar att några hundratusen kronor helt oförhappandes kommer in på kontot. Jag skulle då kunna ta tjänstledigt från arbetet ett år och skriva den nya romanen. Med all säkerhet är den då inte färdigskriven, men manuset långt framskriden. Så långt att endast lite skrivande återstår. Efter det blir finjustering och korrigering av manuset. Allt som allt kan det ta ett och ett halvt år till att romanen ligger i mina händer.
Några pengar lär inte dyka upp, realistiskt tänkt, så kanske, om inte orken och lusten sviker mig, tar det tre fyra år.

Frysa eller svettas ihjäl?

Fy vad det är kallt i Stockholm. I morse vid sju åtta-tiden var det arton minus. Det är alldeles för lite för att jag ska känna mig behaglig och njuta. En kvart räcker sedan in i värmen.
Ibland får jag tvångstankar, obehagliga sådana. Det finns väl inga behagliga tvångstankar när jag tänker efter? En sådan är att frysa ihjäl, vara ute i femton tjugo minus dålig klädd, eller svettas ihjäl, befinna mig utomhus i fyrtio plus eller mer iklädd endast shorts eller inget alls. Vad väljer jag om jag blir tvungen att välja? Det är som att välja mellan pest och kolera, men jag är säker på att jag väljer att svettas ihjäl. Även om man känner värme vid en viss kroppstemperatur vid nedkylning, vill jag ha varmt omkring mig trots det blir olidligt. Bland det värsta jag vet är nämligen att frysa.

Föredrag på en ungdomsmottagning.

Personalen på en ungdomsmottagning i Västmanland har fastnat för min berättelse. De har bjudit in mig till deras träff i vår. Det blir barnmorskor, kuratorer, läkare och administrativ personal som jag ska prata till.
De som träffar eller arbetar med ungdomar har flera viktiga saker att förmedla till dem. Ett är att få de som inte redan gör det, att gå in med positiva tankar i allt de gör. Det andra, bemöt andra så som du tror att de vill bli bemötta. Detta pratar jag om och det glädjer mig att göra det speciellt på en ungdomsmottagning för där kommer mina tankar göra skillnad, till det positiva.
En ny publik, därmed ett nytt föredrag. Det blir en utmaning och det gillar jag,

Nattning av våra barn.

Läser ni sagor för barnen när de ska somna för natten? Ligger ni och småpratar med de små om hur deras dag har varit på dagis/skolan? Somnar de in till barnvisor ni sjunger? Mysigt.
I tider av mobiltelefoner och Ipads är det lätt hänt för stressade föräldrar, eller föräldrar som inte vill eller kan slita sig från sin mobiltelefon att de sätter Ipads i händerna på de små och går i väg till sitt. Andra föräldrar lägger sig bredvid och i väntan på att barnet somnar spelar, smsar eller pratar de med kompisar.
En artificiell röst från Ipad som sjunger ´Trollmors vaggsång´ kan inte ersätta en mor eller en far som sitter på sängkanten och sjunger för sitt älskande lilla barn.
Jag tycker det är förfärande att mobilanvändandet används vid nattningen av barnen, de som vi älskar över allt annat på jorden.

Kylan tränger in och omfamnar.

De senaste dagarna har termometern visat tio minusgrader. Vara ute i en halvtimme räcker för att jag ska känna mig kall. Jag har på mig långärmade tröjor och en tjock dunjacka, och på benen långkalsonger, varma träningsoverallsbyxor och överdragsbyxor. På fötterna varma sockor och rejäla vinterskor, och självklart vantar med härligt ludd i och mössa med öronlappar som knyts under hakan. Trots allt detta blir jag kall. Händer och fötter kan användas som is i fredagsgroggen.
Ser ut som en storvuxen baby där jag sitter i rullstolen. Det fattas bara nappen i munnen.
Varför ger jag mig då ut när kölden ger mig obehaglig smärta när jag inte måste? Jag älskar vara ute. Härligt att känna den kyliga luften mot kinderna och dra in den klara friska luften i lungorna. Se skogar och åkrar i vinterskrud. Se fåglar picka i sig frö från fågelborden vid villor och vila ögonen på en isbelagd sjö. Jag får verkligen lägga band på lusten och längtan att gå ut på den inbjudande, skinnande vackra isen. Viljan att leva är starkare än att ta risken att gå igenom. Stanna och lyssna på tystnaden. Tystnaden som bara ett vinterlandskap med åkrar och skogar ger, den kompakta, den rofyllda, gränsar nästan till den kusliga.
Efter halvtimmen övergår den paradisiska upplevelsen till en alltmer smärtfull uppenbarelse. Kylan börjar tränga in sig under plaggen och kramar mig. Först blir armarna och benen omfamnade och därefter kinderna smekta. I sökandet efter värmen ser jag inte det fina jag såg innan utan det har tappat sin glans, sitt lyster.

Skrivarflow.

Just nu är det så roligt att skriva. Extra roligt. Jag är inne i ett flow, orden porlar fram likt en fjällbäck på vårkanten. Hinner inte med att skriva ner alla bra ord och formuleringar som dyker upp. de som hade berikat än mer mina texter. Oftast minns jag inte heller, så jag kan skriva de efter det jag håller på med för tillfället. och det grämer mig.

Jag vet.

Våra barn tycker om att åka skridsko. Sonen har åkt tre fyra år, så han åker relativt bra. Allting är ju relativt. Nej, han åker bra. Det är bara några gånger det ser något ostadigt ut. Dottern har nyss börjat. Åker är lite att överdriva, hon går skridsko är den rätta beskrivningen.
På jullovet har barnen åkt ett par gånger i Skanskahallen, en inomhusrink i Täby. Första gången ville hon inte, det var nog för stort och för många som var på isen samtidigt. Lugnare var det på den lilla konstfrysta isen på Tibblevallen.
En dag ville den fyraåriga tösen göra som brodern. Med händerna krampaktigt om sargkanten, steg hon med stor försiktighet ut på den hala stora isen. Hon provade med små steg, men fann att det blev tryggare att hålla mammas händer. De försvann snart ur min synvinkel. Istället riktade jag uppmärksamheten till sonen. Efter en stund fick jag överraskande syn på mor och dotter på andra sidan om isen. Hon hade släppt mors händer och endast då och då stödde sig mot sargen.
På vägen hem sa jag till dottern där hon gick bredvid mig att hon är så duktig att åka skridsko. Hon vände sig och sa självsäkert.
- Jag vet.
Hon sa det på ett sådant sätt att det var onödigt att jag sa det för det visste hon redan. ´Kom med något nytt, farsan,´ kanske tösen ville säga, men hennes nuvarande vokabulär räcker inte till.

Jag undrar vem tösabiten brås på.

Visualisering och prioritering.

Ta för dig av 2016. Det gör ingen annan åt dig.


Har du gått en tid och funderat om du verkligen ska lägga veckor, månader eller år på dit du vill nå? "Jag skulle bli så glad, men framförallt nöjd och stolt att lyckas med det jag helst vill göra/uppnå i livet". Tänker du så? Det är då dags att göra det nu. Låt inte dina medmänniskors tvivel få dig tappa tron på det du har föresatt dig att nå. Lyssna inte på belackarna. Släpp tagit om sargkanten och skrinna i väg på osäkra skär, men med tiden blir de allt mer säkrare. Nu. Gasen i botten. Nu när endast några timmar av 2016 passerat. Ett ypperligt tillfälle.
Hur gör du för att skapa möjligheter att nå ända fram till ditt drömmars mål? Det finns massor att göra. Det viktigaste är att när det är möjligt, dag som natt, vart du än befinner dig, vad du än gör, tänker att du kommer att lyckas. Istället för att du går och nynnar på favoritlåten, upprepar du orden ´Jag kan´ samtidigt som du visualiserar i ditt inre just i det ögonblick du lyckas.
Det andra viktigaste är prioritering. När du vill lyckas, behövs det tid. Att träna, rekognosera, planera, studera, skriva, repetera, det tar tid i anspråk. Att få den tiden finns det bara ett sätt att göra det på, för dygnet har tjugofyra timmar, varken mer eller mindre. Minska tittandet på TV och dator, dra ner umgänget med kompisar, ja allt som du kan och känner att du kan vara utan den tid det tar för dig att nå dit du vill. Prioritera din vilja att lyckas.