måndag 29 februari 2016

Vi använder ord som vi inte reflekterar om de är det rätta.

- "Här har vi handikapptoan."
En del säger så när jag besöker för mig nya lokaler och blir visad runt.
En "handikapptoa´, undrar vad har den för begränsningar jämfört med den toalett som har full funktionalitet? Har spolfunktionen slutat att helt fungera? Fungerar den när vi besökare ger den tid den behöver? Det kan hända att du är den första på lång tid som använder toaletten och behöver därför samla sig för att fungera. Har toaletten tappat sin förmåga att spola ner kiss och bajs samtidigt? Jag har suttit på toaletter där det inte tillåts att spola ner det papper som används för torkning på grund av att det finns risk att det fastnar i avloppsrören, så jag blir föga överraskad om det även finns restriktioner i när kisset och bajset ska lämna kroppen. Var för sig, men inte samtidigt.



söndag 28 februari 2016

Jag värjer mig med alla knep utom vaccination.

Skräcken att få influensan en gång till gjorde att jag gav mig själv både i går och i dag ett förbud att vara hemma i lägenheten. Det är så här att vår äldste dotter, barn från min frus tidigare förhållande, insjuknade i onsdags i vad vi befarar är influensan.
Jag vill absolut inte få influensan. Gör allt i min makt för dess bakterier ska missa mig och flyga förbi. Åtgärden var jag var ute i sju timmar bägge dagarna, gick inte ens in för att äta lunch utan frun tog ut den till barnens lekplats utanför där vi bor. Tur att det var uppehållsväder, sol från en klarblå himmel. Dock nådde inte solens värme fram, så det var kalla dagar. Tömma blåsan gjorde även jag ute.
För femton år sedan, om jag nu minns rätt, fick jag influensan första gången. Det var bland det ruggigaste jag har varit med om. Snacka om nära-döden-upplevelsen. Helt däckat i två veckor och en vecka ytterligare där jag successivt kravlade med mycket möda från kanten till dödsriket. När det var som värst fick en hålla fast mina armar när jag åt samtidigt som en som brukligt hjälpte mig med maten. Influensan hade tydligen satts sig på hjärnans rörelsecentra, för jag fick nu ännu sämre koordinationsförmåga. Armarna flaxade ännu mer än vanligt, så om jag skulle överhuvudtaget få i mig något var det som måste göras. Inte bara detta. allt det jag kunde själv som exempelvis gå på toaletten, ta på vissa klädesplagg och duscha var jag tvungen att få hjälp med. Det var frustrerande. Oroligt för armarnas ideliga flaxande och benens konstanta sparkande skulle få mig att tappa balansen och falla ner på golvet, bad jag att bägge armarna skulle bli fastbundna i fåtöljens bägge armstöd för att jag skulle överhuvudtaget sitta kvar när jag såg på TV.
De dagar som influensan hade sitt bästa och kraftigaste grepp om mig var jag rädd när jag var på väg att somna om kvällarna, rädd att jag aldrig skulle mer vakna. Jag hade dödsångest. Tänkte att nu mister mina förälder sin äldsta son och mina bröder sitt syskon.
Efter mer än två veckor kunde jag för första gången gå ut och sitta utanför porten och andas in frisk luft. Se att världen trots allt fanns kvar, en vy som både kändes gammal och ny.

Jag har inte låtit mig bli vaccinerat mot säsongens influensa. Med tanke på hur jobbigt jag hade, är det klart som korvspad att jag skulle göra det, tycker ni förmodligen. Jag har gjort det en gång och de biverkningar som då följde fick mig att konstatera att aldrig mer vaccination mot flunsan. Nästan som att få den, låg i sängen i halva dagar i dagarna tre och kände mig risig. Tungt att andas och värk i musklerna vid vänster bröstparti som jag jämförde med en enorm träningsvärk.



fredag 26 februari 2016

Tråkigt, men det görs för barnens skull.

Spadgrävandets krisch krisch . . . krisch krisch . . . krisch krisch. Hammarslagens bong . . bong . . bong . . bong. Ett virtuellt landskap syns med sjöar och skog, odlingar och hus av stenblock och timmerstockar. Krisch krisch. En brand uppbyggd av miljoner pixlar uppstår. Egendomliga skumma varelser dyker plötsligt upp. De måste förgöras, så upp med svärdet. Blodet stänker, De faller till marken och sekunden efter upplöses kropparna och försvinner. Byggandet av ett hus fortsätter. Stenblock travas upp och bildar en vägg. Facklor sätts upp. Ett lugnande sken sprids.
Jag tillbringade en timme efter jag hade kommit i går från arbetet i Webhallen i Täby Centrum med sonen där han stod framför en dator och spelade Minecraft.
Jag spelar inte datorspel och tycker det är tråkigt att se på när andra gör det, men jag höll god min. Försökte även på med glada tillrop som ´Bra gjort!´, ´Se upp bakom!´, ´Härligt grabben!´.
Vi föräldrar ska engagera och intressera sig för barnens intressen. Det är vår skyldighet, även om jag tycker att det har blivit alltför mycket spelande på dator den senaste tiden. Jag kunde ha tagit upp boken som jag nu läser och sjunka in i berättelsen och främja mig från omvärlden, för jag har ingen som helst behållning att se på.
Mitt idrottsintresse, både att se på och utöva, har jag dessvärre inte lyckats föra över till sonen än så länge. Hans nionde födelsedag är i mars, så det kanske kommer senare. I ungdomen eller i vuxen ålder. Vem vet, intresset ligger i dvala och väcks upp när något händer i hans omgivning eller någon gör eller säger något.



onsdag 24 februari 2016

Fynda och läs.

Årets bokrea har nu hållit på ett par timmar, ett paradis för oss bokälskare.
Jag är inte fullt så entusiastisk som jag var vid fjolårets. även om intresset för böcker fortfarande är stort.
Jag har ingen aning vilka titlar som är på rea, men säkert finns det något intressant att finna. Jag lyssnade på Hedi Fried när hon sommarpratade i P1 och jag blev helt betagen av denna intelligenta kvinnas berättelse. Med målande beskrivning fick vi lyssnare veta hur det var i koncentrationslägren i Auschwitz under andra världskriget. Hedi Fried har skrivit några böcker om detta fasansfulla och förhoppningsvis finns en eller flera av dessa på rean.



tisdag 23 februari 2016

Få ut allt när det verkligen gäller.

De elitidrottare som får ut all sin kapacitet när det verkligen gäller har jag full beundran för. Att just den dagen få ut all den muskelstyrka som har byggs upp är så imponerande. Att just i det klockslaget kunna använda hela det mentala som har tränats upp är så storslaget. Att kunna lägga åt sidan den nervositet som hämmar prestationen, och plocka istället fram glädjen och fightingen är storvulet.
Jag har lyckats med det konststycket vid ett fåtal av mina lopp. Det kändes som jag flög fram på löparbanan. Ingen trötthet utan endast överfylld av energi och kraft. Jag befann mig i eufori.



söndag 21 februari 2016

Jag är fortfarande på banan.

Jag har inte rest på semester, fast jag vill. Fly bort från vintern som inte är någon vinter. Ena veckan är det tio femton minus och har skidduglig snömängd, men veckan därpå är det plusgrader, vår i luften och jag slirar i gruset när jag sparkar mig fram baklänges. Jag har inte insjuknat i influensan. Aj, det skulle jag inte ha skrivit för då får jag väl den innan jag hinner sätta punkt på den här meningen. Skrivkrampen har inte slagit till. Datorn har inte stulits utan står på kontoret och är mig behjälplig i alla lägen.
Saken är den att jag skriver på ett manus till föredraget på Högskolan Väst i Trollhättan, som gör att tid nu inte finns för bloggen. Jag ska dit om några veckor. Samtidigt som jag gör det skriver jag på en novell vars berättelsen ställer sig frågan, ´Är det moraliskt att mot betalning få kramar, pussar och smek?´.
Huvudpersonen är en man som har två stora funktionshinder, förutom CP-skadan. Det är hans blyghet, som med åren har vuxit till anomali, och tafatthet. Han vågar nästan inte ta kontakt med de kvinnor som han fattar tycke för, för han förstår inte hur han för samtalet så de förstår att han inte endast vill prata. Han vill att öppningsrepliken leder vidare till en dialog som leder till en fika på stan veckan efter som leder till ett umgänge under en tid som leder till att dessa kvinnor antingen öppnar dörren helt och hållet till deras liv för honom och säger "Välkommen in." eller stänger igen den och låser med dubbla lås. Mannen blir paralyserad av skräck de få gånger han tar sig i kragen och försöker, som endast resulterade i en fika ett par dagar senare.
Mannen har givit upp tanken att finna kärleken efter idel motgångar och rejäla käftsmällar. Även sexet finns bara i hans drömmar. Visserligen skulle han kunna köpa sex, men vill inte. Dels för det olagligt och dels för det är en smutsig värld - våld, droger och annan kriminalitet förekommer -, en bild som han har fått av massmedia som han inte har någon anledning att misstro.
Mannens hudhunger och värmen från en kvinna som han har trängtat efter så mycket har vuxit till en ohållbar längtan, och nu som fyrtiotvå-åring måste finna en lösning på.

Novellen blir färdig om tre fyra månader och kommer att finnas att läsas på bloggen.



torsdag 18 februari 2016

Hinder är till för att övervinnas. När de . . .

. . .  övervinns stärks vårt självförtroende och därmed blir vi stärkta när vi går vidare genom livet. Fortsättningsvis ses de hinder, som vi sågs som svåra eller ogenomträngliga tidigare, lätta att hantera eller forcera om vi ställs åter framför de.
Trappor med breda steg är numera inget hinder för mig. Se här.



tisdag 16 februari 2016

Skryt på, mina vänner. Gläds när andra lyckas.

En del tycker det är ofint när andra talar eller skriver om vad de har gjort, vad de gör och vad de ska göra, hur duktiga de är, snygga, vackra, beresta, belästa, kunniga. De flesta av oss menar att det är att skryta.
Ordet ´skryta´ har alltid haft så länge jag kan minnas en negativ klang. Det är fult skryta och det är något vi inte ska göra. Jag däremot tycker inte det är fult.
Jag har funderat på varför det uppfattas som fult och kommit fram till att det bottnar i avundsjuka och Jantelagen ´Du ska inte tro att du är något.´.
Avundsjuka av att inte själva mäkta med det vad det nu kan vara, trots att försök har gjorts. Eller har de inte de förutsättningar som krävs nå ända fram. Jantelagens budskap,´För att du gjort det, ska du inte tro att du är förmer än oss andra.´, tänker de som känner sig underlägsna personer som lyckas.
Minns en kompis i klassen som oftast sa ´Skryt inte, Johan.´ när jag berättade vad jag hade gjort eller skulle göra. En dag berättade jag att på sommarlovet skulle jag och familjen resa till Danmark och besöka Legoland. Jag sa endast det, varken förskönade eller förstärkte. Ändå fick jag tillbaka, ´Skryt inte, Johan.´. Jag skröt inte. Jag sa endast fakta, att vi reser till Legoland. Det är inte att skryta. Ju tiden gick lärde jag mig att inte berätta något om mig eller mina göromål för honom. Det hände på mellanstadiet, men även i dag när jag helt oförhappandes träffar honom drar jag mig för att berätta om mig själv. För en tid sedan slant min tunga. Han frågade mig ´Jaha Johan, vad ska du göra i sommar?´. Svarade att jag ska till New York och tävla i VM. Visserligen sa han inte ´Skryt inte, Johan.´, men jag såg på honom att han ansåg att det var fel svar. Att jag hade rätt bevisades att han rätt så omgående försökte byta ämne och jag lät honom lyckas med det.

Jag tycker att det inte är fult att skryta. Tvärtom, det är bra att skryta, både för dig som gör det och de som lyssnar. Dessvärre är det alldeles för få som gör det i dag. Hur gör vi för att få bort den negativa klangen som ordet ´skryta´ har med sig?
När du berättar som hur bra du är, vad du ska göra på semestern och hur roligt du ska ha det, att träningen går som planerad och du är i fin form, att du är en fena på att göra en god skomakarlåda, att på den senaste tentan var du lysande, att du har fått ett ärofylld uppdrag av din chef som du har kämpat hårt och länge för att få, smittar din optimism och framåtanda till andra i din omgivning.
Det blir en vin-vin-situation. Du berättar hur duktig och bra du är, vilket stärker ditt goda självförtroende, samtidigt som de som du berättar för inser att ´Om du kan, kan jag.´ vilket kan leda till att de ger sig den på att klara det, vad det nu kan vara.

Skryt på, mina vänner. Gläds när andra lyckas.



onsdag 10 februari 2016

´Vi återkommer vid mån om tid.´

På vissa områden undrar jag om utvecklingen har stannat upp. Inte bara det, utvecklingen har förbytts till ´nerveckling´. Bemötande är ett sådant.
Det finns en hel del exempel på det. Ett är expeditionen på Plusgymnasiet i Göteborg. När den är obemannad sätts en telefonsvarare på. Den inspelade rösten meddelar bland annat expeditionens öppettider och föreslår att vi lämnar telefonnummer så de kan ringa tillbaka. Avslutningsvis säger rösten, "Vi återkommer vid mån om tid.".
Jag tycker att det är ett dåligt bemötande, "återkommer vid mån om tid.". Det känns som jag läggs i ett dammigt hörn och tas fram, det vill säga de ringer upp mig när det finns tid över. Det känns som jag stör deras ordning. Tänk om det inte finns tid över, betyder det då att de inte hör av sig? Ponera att du handlar mat och när du lägger upp varorna på rullbandet får du syn på en skylt uppställd på kassaapparaten som förkunnar ´Vi återkommer vid mån om tid.´. Jag hade rivit bonuskortet och börjat handlat i en annan affär.
Jag har ett förslag till ändring som gör att det känns välkomnade trots att det inte finns någon som som svarar: ´Vi kan dessvärre inte ta emot ditt samtal nu, men om du lämnar ditt namn och telefonnummer ringer vi upp dig. Önskar dig en fortsättningsvis trevlig dag.´



måndag 8 februari 2016

Föredrag i Fellingsbro.

Den 13/4 bär det av till Fellingsbro folkhögskola. Närmast större stad heter Arboga, vilket jag inte visste innan jag blev kontaktat av skolan. Örebro trodde jag låg närmast.
Varje onsdag har skolan Kulturstund för eleverna och till den har de bjudit in mig till. Inspiration och skratt är önskan och det ska de få så det står härliga till. Därefter direkt till klassen som studerar på kursen Personlig Assistent och ge de en inblick i yrket.



lördag 6 februari 2016

Jag hoppas inte.

Jag förlitar inte mig alls på hoppet, inte ens en gnutta. Istället tror jag på mig att jag kommer att lyckas med det jag har föresatt att göra.



torsdag 4 februari 2016

Min hudhunger har tillfredsställts.

Jag såg i dag att Katerina Janouchs senaste utgivna bok har namnet ´Hudhunger´. I tre noveller om kvinnlig sexualitet öppnar författaren dörren till lusten, begäret och passionen.
Titeln får mig att tänka på min hunger efter hud. Från ungefär arton nittonårsålder fram till trettionio år, då jag mötte min blivande fru, gjorde hungern att jag befann mig i ett kallt fuktigt mörkt gigantiskt stort hål. Fuktigheten naglade sig fast på den skrovliga stenväggen, som slutade tvärt vid många meters djup. Där utvidgade sig hålet än mer. Fuktigheten lämnade stenväggen i form av droppar. De föll. De föll. Plopp ... plopp ... plopp ... plopp hördes det långt därnere. Längtan efter att känna en kvinnas hud mot min var obeskrivlig stor. Hoppet fanns att jag kommer en dag bli smekt. Ju längre tiden flöt i väg, månader blev till år, lyste hoppet svagare och svagare.
Jag avundades de killar och tjejer, män och kvinnor som kunde leva ut sin lust. När de ville, fick det de ville ha. Jag stod vid sidan av och såg på, försökte få det motsatta könet att förstå att jag också kan kramas, kyssas och smekas.



tisdag 2 februari 2016

Det här är ingen recension.

I går började på SvT andra omgången av ´30 grader i februari´ med tio avsnitt. Jag tog denna svenska dramaserie till mitt hjärta när första omgången sändes för ett antal år sedan.
Det är några svenskar som reser till Thailand med olika drömmar var för sig. En del drömmar går i krasch, med andra uppfylls.
´30 grader i februari´ är bra. En av de bättre dramaserier som har visats på SvT. Ibland, nej faktiskt ofta, är den otäck. Människor är onda mot varandra. Jag finner den är jobbig att se på. Känner den metalliska smaken av en vass kniv i många scener.
Jag rekommenderar er att se detta magnifika konstverk. Om ni är beredda att bli till mods och angripen av ångest.