Mycket nu.

En stressig period är det nu. Nu när rektorer och lärare planerar för fullt det kommande läsåret, är det en bra tid att maila och ringa runt och sälja in mitt föredrag. Som jag gör det, tangenterna smattrar likt en kulspruta på tangentbordet, mobilen hettar och bluetoothen har bytt färg från svart till röd.
Jag har fått en hel del uppdrag redan nu till hösten, men jag orkar med fler. Jag brinner för att inspirera och entusiasmera så många som det går att alla vi har möjligheter att nå dit vi vill, men det föresatt att vi tänker positivt. Varför ska vi INTE göra det, tänka positivt?
Jag ger er även den dystra, tunga och långa tiden av mitt liv, tiden utan kärlek från kvinnor. Inte heller sex, inget hångel, inget smek fick jag. Ett föredrag som är mörk och naket. Det speglar frustrationen som en ensam människa kan känna.

Jag går bättre än krattor.

Vad jag är dålig på att gå!
Ja, men du har skäl till det, tänker kanske du. Har jag?!
Jag minns när jag bodde med far och mor, och brorsorna, gick jag inomhus
en hel del. Nu går jag väldigt sällan och det märks klart och tydligt.
Jag går som en kratta i jämförelse. Nej, så dåligt är det inte. Krattor
går ju inte, men jag går som synes.
Här är en kompis till mig som stöttar mig på livets väg. Med den hastighet
som jag uppnår gör att jag inte kommer att hinna förverkliga mina mål,
så det är bäst att jag sitter. Men visst, det är en suverän träning för mig.

Ett stort grattis!

I går fyllde vår prinsessa fem år.

Jag hämtade prinsessan från dagis.
Fröknarna och barnen hade firat henne ordentligt.

När det fylls år får barnen välja vilken mat de vill äta.
Jag var inställd på att det skulle bli McDonalds. Istället
blev det Dunkin Donuts. Det blev en mysig stund.
- Pappa, nu vill jag ha en klänning, sa hon när vi hade ätit.
. Ja visst, sa jag och tänkte på de fem klänningar som redan
hängde i garderoben. Var ska vi gå?
- Jag ska visa dig, pappa. Följ mig, sa hon kavat och stegade på.

Dottern visste precis var klänningen hängde i butiken. Inga
tveksamheter där inte.

Jag älskar dig.

Lycka.

Några av er kanske inte förstår denna enorma glädje och stolthet jag känner när jag tillsammans med barnen gör någon utflykt. Det kan vara till en lekpark, skogen eller stranden. Vart som helst, även till Hemköp och köpa två liter mjölk gör mig euforisk. Ingen hjärtevän eller assistent följer med, endast barnen och jag. Ni föräldrar som utan svårigheter eller har det men är så små att de inte är värda att nämna tycker förmodligen också att det är trevligt och kul att umgås med ert barn/era barn utanför era vardagliga göromål, men eftersom ni gör det ofta blir det lätt slentrianmässigt efter en tid. Det är inget sällsynt för er.
För mig är det en fantastisk känsla av glädje och upprymdhet jag upplever var gång jag är med barnen på egen hand. Anledningen till att det ha blivit sällan är att jag kunde inte hjälpa dem när de var yngre när exempelvis de behövde bli torkad efter att de har varit på en offentlig toalett, kunde inte hålla de i handen när vi gick över gatan eller när det var mycket folk där vi befann oss. kunde inte knäppa deras jackor när det blev kyligt.
Nu har barnen ingått den åldern, grabben nio och tösabiten fem, att de kan en del själv och vet hur man uppför sig, i vart fall sonen. Då kan jag verkligen träda in i papparollen, en roll som jag har längtat efter.

I lördags tog grabben och jag Roslagsbanan in till Stockholms Östra, därefter tunnelbanan till T-Centralen. Vi skulle lyssna på en bekant till mig som sjöng på Sergels torg. För att underlätta både för honom och mig tog jag permobilen.
En timme varade den lilla spelningen, en blandning mellan reggae och hiphop. Efter det blev grabben kissnödig. Tur som det var var vi nära en toalett, men där var det en avgift på tio kronor. Inga kontanter på mig, gick vi till en bankomat och tog ut hundra kronor. Tillbaka till toaletten växlade sonen till sig till den tiokronan som behövdes för att komma in. Med blåsan tömt kände både han och jag att våra magar också var tomma. Vi gick således ner mot Kungsträdgården, sonen tätt intill mig, och köpte en French Dog som vi delade på. Sedan bar det hemåt.
Mina händer och armar lyder inte mig så pass att jag kan ta ut pengar från bankomaten, hålla en korv och en läsk. Den nioårige sonen hjälpte mig.
Vi var hemifrån i fem timmar.

Det blev en härlig dag tillsammans.

Magiskt.

Jag ser ingen anledning att ta mig utanför Sveriges gränser på sommaren när detta kan ses.