torsdag 29 september 2016

Att få ett bra bemötande som restauranggäst är lika viktigt som att maten är god.

Att ge ett bra bemötande till restaurang- och hotellgäster är viktigt. Miljön i lokalen och bemötandet från personalen ska få de känna sig välkomna. Efter matbiten eller hotellnatten ska de känna att det var en upplevelse, både för smaklökar och kropp. En stund att minnas.
Jag är säker på att lärarna på programmen Hotell och turism, och Restaurang och livsmedel pratar mycket om hur ett bra bemötande är för eleverna och att dem tar till sig det. Men har de mött i undervisningssyfte gäster som på grund av sina talsvårigheter och andra funktionshinder blivit dåligt bemötta av servitriser/servitörer och hotellreceptionister?
Jag har erfarenhet av att få dåligt bemötande från dessa yrkesgrupper och det på grund av den CP-skada jag har. Jag ger inte ut pekpinnar under mina föredrag utan istället ger jag tips och råd hur exempelvis servitrisen ska agera när gästen är svår, tillsynes omöjlig, att förstå på grund av sina talsvårigheter ska beställa mat på en restaurang.




tisdag 27 september 2016

Detta tar jag upp.

På höger sida här finns det nu skrivet vad jag bland annat pratar om i mitt föredrag ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´.



fredag 23 september 2016

Positiv feedback.

Jag fick dessa rader via Facebook från en person som hade lyssnat på föredraget, det som jag höll i onsdags på June folkhögskola:
"Intressant. Du var en jätterolig människa! Du lyckades och du ska alltid lyckas."







torsdag 22 september 2016

Uppdrag i Jönköping.

På June folkhögskola i Jönköping föreläste jag i går onsdag. Denna gång var upplägget annorlunda jämfört med åren dessförinnan jag besökt skolan. Nytt för i år var att jag föreläste för alla elever (såg att det fanns även lärare med i åhörarskaran), därefter blev det endast för de på Assistentutbildningen.
Skolans önskan var att jag pratade om bemötande människor emellan för alla elever. Ett kul och intressant uppdrag, för bemötande ligger mig varmt om hjärtat. Endast bemötande har jag inte tagit upp innan. Jag brukar blanda upp det med andra ämnen, men inte denna gång. Att skriva manus till det, det blev en utmaning. Tydligen lyckades jag döma av de positiva kommentarerna direkt efter föredraget.
Därefter till "assistenternas" klassrum och gav min syn på vad de ska tänka på när de är hos kunder och arbetar. Tipsa och råda. Bland annat sa jag att assistenterna ska använda sina mobiltelefoner endast i nödfall, inte smsa och chatta till vänner, inte surfa in på Facebook eller andra siter. Assistenterna är till för kunderna och inte tvärtom.



söndag 4 september 2016

Karl-Johan i korg.





Dagens skörd. Inte jag som har plockat svamp utan min fru och det
bara på en timme. Hon har näsa för svamp.

fredag 2 september 2016

Ställ frågor med finess vars svar antyds hur det förhåller sig.

Min nioårige son och jag väntade i lördags på tunnelbanan vid Högdalen, en av Stockholms förorter. Vi var på väg hem efter ha firat en son till en av mina kompisar. Han fyllde fem och vi firade honom som brukligt är på barnkalas med korv med bröd och tårta. Med stinna magar och trötta efter all lek och prat, gick vi till en bänk. Sonen med sin kulspruta i högsta hugg beredd på att trycka ut i fall att zoombies skulle dyka upp och jag bredvid åkande i permobilen. Han var just på väg att sätta ner rumpan när en man vände sig mot honom. Mannen satt på en bänk som var placerad bakom med ryggstödet vänd mot oss.
- ´Är det här din pappa?´
Han pekade mot mig lite slött.
- ´Ja.´, sa sonen.
Mannen verkade nöjd med det svaret för han återupptog läsande i sin tidning. Jag sa inget, men situationen födde funderingar inom mig.

Jag undrar hur tankarna går i sonens huvud när han möts av sådana frågor om jag är hans far och av de reaktioner som då och då förekommer när han svarar jakande. Reaktioner som ett överraskande ´Jaha!´, underförstått ´Är det verkligen din pappa?´, eller som i lördags ingen verbal reaktion utan ett neutralt ansiktsuttryck och ett återupptagande av hens göromål. Sonen förstår inte vad reaktionerna som blir betyder, om han nu märker dem, vilket jag är rätt säker han gör. För honom är jag hans far och det tycker inte han att det är något konstigt med. För honom är det naturligt att jag är hans far, lika naturligt som att natten följs av morgonen.
Om jag hade kommit gående med min son där i lördags, hade mannen inte frågat. Han hade förmodligen inte ens lagt märke till oss. Vad är det som gör att en del vuxna, det kanske är väldigt många, vad vet jag, tycker att det är legitimt att fråga oss med funktionshinder som har barn gående bredvid oss eller har barn som sitter hos en i knäet i rullstolen, om det är vi som är föräldrarna? Jag förmodar nämligen att det inte är endast jag som får frågor. Är de så nyfikna på hur det förhåller sig att de inte tänker på vilka tankar och funderingar som väcks hos barnen? Jag själv har aldrig haft tanken på att fråga en vuxen som har barn med sig om hen är förälder till dem. För mig är det ointressant att veta.
"Om du inte frågar får du inget veta.", sa ofta min mor. Hon hade rätt, men frågor som rör barnen när de är med ska inte vara så raka. Jag svarar gärna på frågor och funderingar, men ställ dem med finess. Ställ frågor vars svar antyds hur det förhåller sig.
Om barn och unga ungdomar reagerar med ett förvånande ´Är det här din pappa?´, när våra barn berättar att jag är det, förstår jag dem. De har inte hunnit bekanta sig med livet än. De har inte fullt vetskap om att människor är olika. Vi ser olika ut, har olika förutsättningar, kan olika saker och är bra på olika områden. Bara för att jag förstår deras förvåning, betyder det inte att jag inte funderar på vilka tankar och frågeställningar våra barn får.
Vuxna däremot tycker jag att jag kan kräva att de inte ställer till barnen den raka frågan ´Är det här din pappa?´. De har tillräckligt med erfarenhet av livet att veta människor är olika och olikheterna behöver inte medföra att man inte kan bli förälder.

Jag hoppas att våra barn, om de undrar varför en del reagerar med förvåning eller ställer frågor som de tycker är märkliga om mig när de berättar att jag är deras pappa, frågar mig eller min fru om anledningen.