tisdag 25 oktober 2016

Bemötande-sketcherna väckte avsky.

I går besökte jag Arlanda Gymnasiet i Märsta, som ligger cirka fyra mil utanför Stockholm.
Eleverna på Vård- och Omsorgsprogrammet fick tips och råd på vad de ska tänka på när de senare arbetar som personlig assistent eller inom vården. Efter lunchen inspirerade jag de på Handelsprogrammet till att våga att våga. Våga att verkligen sträva efter sina livsmål.
I bägge föredragen pratade jag om bemötande. Hur viktigt det är att ge varandra ett bra bemötande. Bland annat visade jag inspelade sketcher, med mig med flera, där man ser hur illa bemött jag har blivit. En flicka i en av grupperna blev så upprörd att hon högt verbalt uttryckte sin avsky över dessa dåliga bemötanden.
Tyvärr händer det fortfarande att jag blir dålig bemött och det på grund av de okontrollerade kroppsrörelser och talsvårigheter som den CP-skada som jag har medför.



Min eminenta crew.
Sonen har frågat mig ofta om han kan få följa med till mitt arbete. I går
passade det bra eftersom Märsta ligger nära Täby där vi bor.






torsdag 20 oktober 2016

"Det ska du veta."

Efter dotterns femårsdag i augusti blev hon väldigt mammig. Från en dag till en annan blev det en märkbar skillnad. Jag och hon leker fortsättningsvis med varandra, men bara om modern är i närheten, vi som förr kunde gå ut till lekparken eller Täby Centrum ensamma. Lämna och hämta från dagis nu, går inte alls. Hon frågar efter mamma när hon ser mig i dörren, ibland till och med darrar underläppen.
Med denna bakgrund blev jag för en tid sedan glatt överraskad när dottern svarade ja på min fråga om hon ville gå till biblioteket. Jag hade hämtat henne från dagiset och vi promenerade i sakta mak hemåt.
I biblioteket är dockskåpet nummer ett för tösen. Det är ett gammalt och rejält dockskåp med tre våningar, ett rum på varje. Rustika möbler med tåliga tygdockor. Här leker hon länge och spelar upp scener med dockorna. Den här gången var det matlagning och sänggående. Jag såg på, sa inget, och njöt. Njöt av att se henne leka. Hon glömde tid och rum. Det fanns bara henne, dockskåpet och dockorna.
Dottern gick efter en stund till ett stort vitt rund bord och satte sig, så även jag. Där fanns det några pussel för barn utlagda, bilderböcker och en docka.
- Ja, vad kan det där vara? frågade hon.
Hon hade sett en grej som låg bakom dockan och gick att hämta den. Det var en liten rund tjock träplatta med tre rör uppåt ställda. De var olika långa, men alla runt en decimeter. På toppen på var och en var det som en liten vit boll. Hon satte sig och fingrade på tingesten. Jag såg att hon funderade. Jag vred på huvudet för att kunna se den i olika vinklar och jag funderade jag med.
- Vet faktiskt inte. Jag har inte sett något liknande förut.
- Det ska du veta. Du är ju pappa, sa tösen och såg på mig allvarligt.

Jag har oftast min assistent med när jag hämtar från dagiset, så ock denna gång. Hen är i bakgrunden för att inte störa dotterns och min stund tillsammans.



Mina två guldbonusar.



lördag 15 oktober 2016

Jag överväger att fortsättningsvis inte resa ensam med taxi utförd av Färdtjänst.

På grund av visa omständigheter reste jag med taxi i går eftermiddag hem från mitt arbete i Hagsätra. Annars brukar jag resa med kollektiva färdmedlen.
Med hjälp av min assistent rullade jag fram till bilen. Chauffören klev ur bilen, Taxi Kurir, och öppnade den främre dörren för mig. Redan vid vår första ögonkontakt såg jag att han var irriterad över något och jag blev då ens en aning nervös för hur han skulle vara mot mig under färden.
Jag satte mig i bilen och chauffören med.
- ´Ska du inte med?´, frågade han med en lätt panikartad röst assistenten när hon höll på att stänga min dörr.
- ´Nej. Johan åker ensam.´
- ´Nej, jag åker inte ensam med honom. Han är ju sjuk.´, sa han med än mer panik.
Sjuk?, tänkte jag. Vadå sjuk?
- ´Det kommer gå bra. Johan brukar göra det.´
- ´Okej okej´. Då får jag åka fort så han kommer hem snabbt. Är det någon som möter honom?´
Han lät irriterad och pratade snabbt.
- ´Ja, hans fru.´
- ´Stäng dörren, så jag får komma i väg.´
Chauffören såg inte på mig när han och assistenten växlade ord.
När bilen rullade ut på vägen sa jag med en nervös röst att det kommer går bra. Han sa inget, gav mig bara en kylig blick. Eller var det med rädsla?
Jag tittade ner på mina händer som vilade på låren och konstaterade att jag hade fått ett bra och säkert grepp om dem, vilket gladde mig. Om jag koncentrerade mig på händerna kommer jag inte släppa taget. Om nu inte ett plötsligt högt ljud skulle höras eller att det skedde en skrämmande incident i trafiken, för då hade jag släppt händerna av skrämsel. Jag hoppades innerligt att det inte skulle hända. De som har varit med om när jag förlorar kontrollen på mina armar, familjen och vänner, vet att det är bäst att hålla sig borta i från mig tills jag har fångat in dem igen. Kontrollen återfår jag snabbt, men med tanke på chaufförens inställning till min "sjukdom" var jag orolig vad han skulle göra om armarna började vifta. Stannat bilen och kontaktat färdtjänstens växel, och bett de skicka en ny bil? Visserligen hade det varit önskvärt. Jag hade då sluppit honom. Eller hade han ringt ambulans?
Bilen svängde in på en gata som ledde till Hagsätra Centrum. Jag förstod att han var på väg att hämta ytterligare en kund. Körningen hade samplanerats.
Kunden hann knappt sätta sig tillrätta i baksätet förrän chauffören bad om hennes färdtjänstkort.
- ´Han är sjuk, så det är bråttom att få hem honom. Jag vill därför lämna honom innan jag kör hem dig. Är det okej?`
Återigen såg han inte på mig. Det kändes att han tyckte att jag var mindre vetande och ansåg därför att han kunde säga vad han ville.
- ´Det går bra.´
Men kvinnan åkte inte med. I sista stund ändrade hon sig och klev ur. Hon hade tydligen mött sin mor utanför den entré som hon hade kommit ut i från. De hade inte setts under en lång tid.

Under hela färden mot Täby tittade jag framåt. Jag ville inte se chauffören i ögonen. Han sa inget. Jag sa inget. Samtidigt som jag koncentrerade mig att händerna skulle vara stilla, kände jag mig trampad på. En besvikelse tog form i mitt inre, besvikelse över att en människa kan bemöta en annan så felaktigt, så kränkande. För mig var det helt oförståeligt.
Plötsligt ringde min mobiltelefon. Jag hoppade till av signalen. Som tur var släppte jag inte taget om händerna. När jag inte gjorde en ansats att ta fram telefonen, för jag kunde inte göra det där den låg i fickan på jackärmen, först då visade chauffören medmänsklighet.
- ´Ska jag ta fram telefonen?´, frågade han.
- ´Ja.´ svarade jag nervöst.
- ´Var är den?´
Jag sa var den låg. Han fick fram telefon, men försent för att trycka på lur-knappen. Personen som hade ringt, som visades vara min fru, hade hunnit tryckt av. Han frågade om jag ville ringa upp. Ja sa ja, men det var då upptaget. Kort tid därefter ringde telefonen igen och chauffören tryckte åter på lur-knappen. Det var min fru som ville veta när jag skulle komma hem.
Chauffören stannade bilen utanför vår port. När jag såg min fru, min älskade, pustade jag ut. Jag var i trygghet.

Jag funderade efteråt om chauffören tyckte att jag var sjuk för att jag har ett handikapp eller är det mina spasmer som gjorde att han tyckte det? En del har nämligen den märkliga uppfattningen att jag är sjuk. När jag är sjuk ligger jag i sängen och kurerar mig, inte far jag runt.


´Varför sa du inget, Johan?´ `Varför visade du ingen ilska?´, är det förmodligen många av er som undrar. Det gör ni med rätta. Förklaringen är att jag är feg. Det skriver jag, fast jag utan nervositet håller föredrag inför stora mängder med människor. Jag skäms för min feghet. Konflikträdd har jag alltid varit, speciellt med de som jag inte känner.
Till mitt försvar, som kanske är ihåligt, att jag inte vågade säga till chauffören vad jag tyckte om hans bemötande och uppförande, är att jag var i hans våld. Jag var rädd att han skulle göra något dumt eller elakt mot mig. Jag visste inte vad han var kapabel till.

Detta bemötande som jag har berättat om här, är bland de värsta som jag har upplevt som färdtjänstkund. Oftast bemöter chaufförerna mig bra, men då och då kommer det chaufförer som jag inte förstår att de får arbeta som chaufförer. Jag får då lust att säga:
- ´Vet du om att du har ett serviceyrke?´

Jag har allt som oftast varit orolig när jag väntar på taxi och den oron växer nu efter gårdagens bemötande. Ska jag som resenär verkligen behöva vara orolig?



torsdag 6 oktober 2016

Likgiltighet inför CP-dagen.

I går var det visst den internationella CP-dagen. En kompis till mig sa, ´Grattis på CP-dagen.´, annars hade jag inte uppmärksammat det.
I Sverige har vi en hel del dagar som är tillägnad, ja det verkar vara till vad som helst efter att ha ögnat genom listan. Verkar som endast fantasin sätter gränsen. Från sett CP-dagen finns det bland annat Kanelbullens dag, Äpplemustens dag, Silikonbröstens dag, FN:s dag för offentliga tjänster, Internationella surfdagen (Är det surfing på vågorna eller på Internet?), Världsdagen för bekämpning av ökenutbredning och torka, Långsamhetens dag, Internationella dagen mot barnarbete, chaufförens dag, Internationella blodgivardagen och Internationella picknickdagen.
Jag kan tycka att det känns onödigt att det finns dessa dagar plus de andra dagar som har tema. Om vi tycker att ett speciellt tema är viktigt att uppmärksammas, gör det när önskan att göra det faller in. Vilken dag som helst.

För ett antal år sedan visste jag om att det var den internationella CP-dagen när jag vaknade den dagen, men inte kände jag något annorlunda för det. Stolthet? Nej. Glädje? Nej. Sorg*? Nej. Vemod*? Likgiltighet? Ja.

* att jag har en CP-skada.