måndag 28 november 2016

Oöverstigliga och ohanterbara hinder, finns de?

Det är vi människor som sätter gränser till vad vi inte kan göra och lyckas med. Vad är anledningen till det? Undrar om det är för att vi ska skyddas mot de besvikelser som vi får om vi inte når fram? Undrar om det är för att vi ska skyddas mot de eventuella faror som vi utsätts för när vi strävar dit vi vill nå? Kan det vara så att vi människor misstror vår egen förmåga?
Människor som endast vet lite om mig sätter själv upp gränser på vad jag klarar. Jag märker att deras tro på vad jag mäktar med är inte lagda vid horisonten som de har när de gäller människor utan funktionsnedsättning utan tron finns endast på två armlängders avstånd i från mig. Finner jag det märkligt? Nej, det gör jag i ju för sig inte. Den CP-skada jag har är grav anser de som vet, det vill säga läkarna som har stor kunskap kring handikappet. Så även en del som ser mig. Eller anser alla det? Jag kanske har det, en grav CP-skada. Själv tycker jag inte det.
När jag gör eller klarar av saker, kan de som för mig är obekanta säga eller tänka att jag är duktig. Några säger med ett tonfall som säger att det som jag gjorde är inte bara bra utan HELT OTROLIGT. Oftast är det som jag har gjort är vardagsmat för mig, som att sparka mig fram baklänges till Täby Centrum från där vi bor, en asfalterad bilfri sträcka på två hundra meter. Det är varken fysiskt eller psykiskt tröttsamt och dessutom har jag gått sträckan 2000 gånger. Lika vanligt som för er att köra bil till arbetet eller gå till affären och köpa mat. Inte alls märkvärdigt.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till eventuella beröm när jag gjort något som är enkelt för mig. Ska jag säga ´Tack.´ och sedan gå vidare i livet? Eller säger jag ´Tack, men det här har gjort många gånger så det är lätt för mig.´
När jag säger endast ´Tack.´, tror de, i vart fall är det lätt hänt, att det är toppen av min förmåga, att jag inte mäktar med något mer, och det vill jag inte. Jag vill att de ska förstå att jag kan mycket mer än att gå två hundra meter; jag arbetar, håller föredrag och så vidare. Men om jag säger ´Tack, men det här har gjort många gånger så det är lätt för mig.´, tänker jag att de kan tycka att jag är otacksam och det vill jag inte heller.
Vad har ni för funderingar kring mitt tänk? Vad tycker ni att jag ska säga?

Att vinna VM-guldet, att skriva romanen som blev utgiven på ett förlag och simma 1.500 meter under två timmar med simring, det var duktigt gjort av mig. Inte bara duktigt utan det var enorma prestationer. De beröm jag fick då när jag hade gjort dessa bravader tog jag emot med öppen famn. Det gör jag även i dag.




Att rulla uppför en trappa är strongt gjort av mig.




tisdag 15 november 2016

Gårdagens uppdrag på Byängsskolan.

Det var kul att prata inför sonens klasskamrater i går. Jag var dock smått orolig innan hur de skulle reagera när de hörde mig prata. På grund av den CP-skada jag har, pratar jag "konstigt" enligt en del barn och det kan leda till både fniss och skratt. Oron var helt obefogad. Barnen var exemplariska. De satt stilla och lyssnade intresserade. De vågade ställa frågor och det blev många. Det blev även dialog mellan barnen och mig.
Det blev lyckat. Det tyckte även läraren och en personal från fritids som var med. Den enda plumpen var att sonen drabbades av, vilket jag förmodar var, magsjuka på förmiddagen. Således var han tvungen gå hem och missade alltsammans. Som grabben hade sett fram emot gårdagen. Hans far skulle prata med sina klasskamrater och dessutom visa hans medaljer. Tråkigt för honom, men också för mig.

Byängsskolan från ovan.





söndag 13 november 2016

Kommentarer från . . .

. . . min artistsida på Facebook angående mitt besök på Byängsskolan i morgon måndag. Läs fredagens blogginlägg om anledningen till besöket.


Härligt! Hoppas de får en lektion av dig som de sent glömmer och skriv gärna efteråt hur reaktionerna blev i klassen. Lycka till!

Bra där!


fredag 11 november 2016

Uppdrag på Byängsskolan i Täby.

Ungefär två månader sedan var jag på föräldramöte i sonens klass, en 3:a. Det var ett ordinärt möte, så tillvida att läraren informerade oss bland annat om undervisningen. Men så kom hon till en punkt där hon sa att hon efter sommarlovet upplevde att en del elever på skolan använder ord som barn i låg- och mellanstadiet inte ska säga till varandra (och inte heller för den delen längre upp i åldrarna, min egen kommentar). Bland annat svordomar, och "Du är en jävla CP-unge." och "Du är CP.". Innan sommaren var det inte så. Det har blivit en hårdare jargong.
Efter mötet pratade jag med läraren. Jag sa att jag pratar gärna med klassen om hur vi ska tänka när vi möter en person som vi inte har sett tidigare, det vill säga en enkel lektion i bemötande. Jag förmodar att de vet det redan, men det kan glömmas bort i vissa situationer när de är arga eller besvikna och då är det bra med en liten repetition. Att det kommer då från en för barnen ny person, och inte deras egna lärare, kan också vara bra. Jag vet inte.
Läraren tyckte att det lät bra, så nu på måndag den 14:e träffar jag klassen. Förutom bemötande människor emellan ska jag berätta vad en CP-skada är för något och hur den uppkommer, och om vikten av att tänka positivt när vi vill ta oss fram mot våra mål. Självklart ska jag visa mina medaljer, vilket sonen tycker är det viktigaste av hela mitt besök.



torsdag 10 november 2016

Stockholm inbäddad i snö.





Jag kan inte säga något annat än att vi har fått ett vackert landskap här i Stockholm. Snön borde
dock ha kommit en månad senare, för jag kan inte tro att den ligger kvar fram till jul. Det är
Stockholm och inte i Kiruna som jag bor.
Vackert med snö är det i all ära, men rullstol och det vita är en kombination som fungerar illa.
En slags hatkärlek har jag till det som barnen jublar när de får se.





tisdag 8 november 2016

Storslagen bild.

Så här ser det ut där vi bor. Visst är det vackert med de lampor som är tända i lägenheterna i kontrast med himmelens ljus- och mörkblåa nyanserna?
Fotografen Hassan Nadjafi har tagit denna fina bild.



Skymning i Storstugan.




torsdag 3 november 2016

En stor idrottsman har lämnat oss.

Förra veckan avled Lars ´Lövis´ Löfström. Med bland annat tolv VM-guld var ´Lövis´ en av Sveriges största idrottsmän och en riktig stor profil. Han var med i fyra olika landslag, friidrott, basket, segling och bänkpress, men för mig var han friidrottare.
När jag för tre veckor sedan hörde av en gemensam bekant att ´Lövis´ var allvarlig sjuk och hade kort tid kvar, skrev jag dessa rader till honom.


I många år var du min idol. Minns du när du var tränare på ett läger i Furuboda 1980 och jag var en av deltagarna? När jag hörde att du skulle en kort tid därefter tävla i Paralympics i Arnhem, blev du min idol. Några år tidigare hade jag sett Bernt Johansson cykla hem OS-guldet i linjeloppet i Montreal 1976 och efter det drömde jag om att själv vinna OS. Min idoldyrkan ökade självfallet när du vann i Arnhem några månader senare. ´Om du kan vinna 100m i Paralympics, kan jag också göra det.´, tänkte jag när jag hörde segerintervjun med dig på radion. Minns att du sa att du skulle fira segern med en yoghurt.
Nu vann jag inget Paralympics, men väl andra internationella stora tävlingar och bland annat är det din förtjänst. Du banade vägen för mig, att det går att lyckas.
Nu har jag ingen idol. Behöver inte det. Jag tror på mig, det räcker för att riva murar. Murar som byggs upp av de flesta människor, men som egentligen inte finns.

Jag tänker på dig.
Johan

Lars Löfström.
Du var och kommer alltid vara ett föredöme. Ditt lugn är en av
dina egenskaper som jag minns speciellt.