måndag 27 februari 2017

Fråga är det enklaste sättet att lära oss, under förutsättning att vi får svar.

En del föräldrar vill inte att sina barn går fram till oss som använder rullstol och ställer frågor om den och/eller det handikapp vi har. Föräldrarna är oroliga att vi då blir arga/ledsna. Jag kan omöjligt veta hur alla av oss tänker, men när jag utgår från mig själv vill jag att barnen frågar. Det är bra att de gör det, för det betyder att de är vetgiriga och det ska vi vuxna uppmuntra.
Jag har varit med om att barn, små som stora, kommer fram till mig och frågar snällt ´Varför kan du inte gå?´, ´Har du ont i benen?´ eller ´Varför pratar du konstigt?´. Jag svarar gladeligen. Ibland hinner jag dessvärre inte svara förrän föräldern eller bägge rusar fram och sliter barnet till sig och går i väg efter ha ursäktat sig för att hen har stört mig. Dessa föräldrar vet inte om det, men de gör då ett allvarlig misstag. Genom detta tilltag signalerar de att vi med funktionshinder inte är som alla andra och därav ska man vidta försiktigthetsåtgärder när man ser oss. Dessa försiktigthetsåtgärder kan sitta i länge, kanske till och med hela deras liv, vilka med stor risk leder till att de ger oss dåliga bemötanden.
Barn får fråga, så även vuxna. Det är det enklaste sättet att lära oss, under förutsättning att vi får svar.

Jag är med i en grupp på Facebook där övervägande använder rullstol. För en tid sedan publicerades där ett inlägg från en kvinna som ingav än mer förhoppningar att synen på rullstolen kommer att i framtiden ändras till det positiva för gemene man.
Så här stod det:


Jag är en förälder utan stol, uppväxt i en familj där ingen har stol eller behov av en. För oss är det väldigt viktigt att minoriteter inte är små för vårt barn. Med det menar jag att även om barnet kanske bara känner EN person med brun hy eller INGEN som har rullstol ska det ändå vara självklart för barnet att alla har olika förutsättningar och utseende och det är ingenting som är konstigt eller ögonbrynshöjande.
Vi jobbar hårt i vår familj med att hjälpas åt att utvärdera hur vi uttrycker oss och vad vi kan förbättra i vårt språk och beteende för att vara inkluderande snarare än exkluderande. Vi har just nu fastnat lite. Vi klarar inte av att ta ett rättvist beslut i en fråga kring vårt barn som har dykt upp och jag hoppas verkligen att några av er ska vilja hjälpa mig att resonera kring detta.
Barn kör runt varandra i kundvagnar, lära-gå-vagnar och andra sorters vagnar som inte alls är gjorda för att användas på det sättet. Jag skulle därför gärna vilja bygga en rullstol till mitt barn. Jag tänker att det även skulle "normalisera" användandet av stol. Om en rullstol hemma hos oss är lika vardaglig som barnvagnen tänker jag att minoriteten inte känns så liten.
Eftersom jag inte har tolkningsföreträde eller nära relation till någon i stol har jag svårt att avgöra huruvida det skulle vara kränkande/sårande/upprörande för någon i stol om mitt barn i en lek låtsades sitta i rullstol. Jag menar, självklart är er rullstol ingen leksak!
Vad säger ni? Skulle ni tycka att det kändes okej om jag gav mitt barn en rullstol istället för dockvagn?


Jag svarade:
Självklart, ge ditt barn en rullstol. Jag vill att fler föräldrar tänker som du. Våra barn, nio och fem år, tycker om att sitta i min rullstol och rulla runt. Rullstolen är skrämmande tycker en del såväl barn som vuxna. Verkar som en del vuxna inte vill gå nära en rullstol för de vill inte riskera själva att hamna i rullstol och den "rädslan" smittas av på barn. Så ge ditt barn en rullstol, och du och din familj hjälper till att avdramatisera rullstolen. Den är ett hjälpmedel och idrottsredskap, inget skrämmande.

måndag 20 februari 2017

´Det är dags att tänka på outrot.´

Som ni kanske har märkt har jag uppmärksammat uttryck i det svenska språket som jag finner underliga bildmässigt.
När morfar och mormor var hemma hos oss, minns jag att han oftast sa ´Det är dags att tänka på refrängen.´ till henne när han tyckte att det var dags för de att åka hem. Jag var då fem år. Förstådd det var dags att åka.
Jag har inte reflekterat över uttrycket tidigare, men gjorde det för några dagar sedan. Varför säger en del ´Det är dags att tänka på refrängen.´ när det exempelvis är tid för att lägga sig? Dra sig tillbaka eller sluta med något betyder det i folkmun. Egentligen är det fel att använda uttrycket i sammanhanget för delen av en låt som heter refräng finns mitt i. Det kan förekomma i slutet, men det är sällan.
Outro heter låtens slut, så det korrekta ska vara ´Det är dags att tänka på outrot.´.



onsdag 15 februari 2017

Fortfarande vandrar jag på livets väg.

Jag överlevde gårdagens tandläkarbesök. Ångesten att bli sövd gjorde mig orolig, men det gick bra. Bortsett från att jag finns, inte bara i folks minnen, blev jag inte illamående vilket gladde mig. Idag är jag endast trött. Det enda som fattas nu är en tand. Den var så trasig att den inte gick att laga. Inget att gråta över, nu kan jag äta utan att det känns som en istapp trycks in i munnen. Det har varit ett fruktansvärt illande.



måndag 13 februari 2017

Huvva!

I morgon har en händelse i sitt sköte som jag helst vill slippa uppleva. Det är att vakna upp efter att ha blivit sövd. Huvva!
En lagning av en tand lossnade för tre fyra månader sedan. Tandläkaren satte då dit en provisorisk lagning och det för att jag kunde inte gapa så länge som det behövdes för en rotfyllning eller vad det var som var tvunget att göras för det skulle bli bra.
Det är alltid problem när tandläkaren undersöker mina tänder. Se efter om det finns hål går skapligt, men ta röntgenbilder och göra ordentliga lagningar går inte. Mina okontrollerade kroppsrörelser omfattar även käkmuskulaturen, vilket innebär att käken slås ihop vare sig jag vill eller inte efter en kort tidsrymd. På fem till tio sekunder är en omöjlighet att rotfylla en tand. Det som även försvårar är mina tydliga kräkreflexer.
Det enda lösningen är att jag blir sövd med narkos. Det har jag blivit nio tio gånger. Att sova är okej, även om jag upplever när jag vaknar att det har varit en dålig sömn. Någon pigghet, som känns efter en god natts sömn, är det rakt inte. Det som jag verkligen fasar över och har ångest för är det illamående som uppstår vid uppvaknandet. Vidrigt att känna sig illamående. Huvva!! Att kräkas är hemskt i sig, men det känns än värre att vara illamående.
Mitt medvetande blev jag för några veckor sedan påhälsad av ångesten att jag inte kommer vakna upp efter behandlingen. Den ångesten har jag inte känt förr innan de tidigare sövningar. Jag antar att det beror på att jag nu har familj.



torsdag 9 februari 2017

Det lugnar mig och andra föräldrar som har barn i skolan.

(En fortsättning från tisdagens inlägg.)

Eftersom jag fann det märkligt att Göteborgs lärarförbund anser att ge eleverna redskap till hur ett bra bemötande går till och stärka deras självförtroende inte ingår i lärarnas och skolledarnas yrkesprofession, tog jag kontakt med Lärarnas Riksförbund och frågade om även de anser det. 
En man från förbundsstyrelsen svarade.

Alla som arbetar i skolan har ett ansvar att stödja elevernas utveckling till självständiga demokratiska medborgare.
I den yrkesetik som lärarorganisationerna gemensamt utarbetat står som första punkter: 
"Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning
- ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att 
utveckla kritiskt tänkande 
- alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier"

För LR är det därmed självklart att det du beskriver ligger inom vårt yrkes profession och i vårt uppdrag. 


Mitt svar:
Tack för ditt svar. Det lugnar mig och andra föräldrar som har barn i skolan.
Beträffande åsikten från Göteborgs lärarförbund är det förhoppningsvis ett misstag. Hen kanske inte förstådd vad hen egentligen svarade på.



tisdag 7 februari 2017

Göteborgs lärarförbunds åsikt skrämmer mig.

Skolan har till sin uppgift att lära ut. Lära för livet som det heter, men det bör inte endast vara matematik, svenska, engelska, idrott, religionskunskap och de andra ämnena utan läran för livet innefattar även grundstenen hur vi bemöter människor på ett bra sätt. Vad ska vi tänka på när vi möter för oss nya människor? Ska vi möta dem med ett oskrivet blad, det vill säga ha inga fördomar och tankar utan skapa oss en egen bild?
Ytterligare en viktig grundsten att skapa i läran för livet är att bygga upp elevernas självförtroende. Få eleverna själva tro på att de kan, inspirerar eleverna till prova på nya aktiviteter och entusiasmera de att försöka på nytt om de misslyckas.
Lärarna och skolledarna lär ut hur bemötande ska ske och stärker elevens självförtroende, men frågan är om det är tillräckligt. Med den erfarenhet jag besitter tycker jag det inte är tillräckligt. Givetvis har föräldrarna även ett ansvar att lära hur ett bra bemötande går till och att ge sina barn ett gott självförtroende, ett stort ansvar, men genom att barnen tillbringar den största delen av dagen i skolan faller det en hel del på lärarna. Mot denna bakgrund skrev jag ett mail med dessa öppningsrader till Göteborgs lärarförbund i hopp om att få hålla mitt föredrag för de anställda. I mailet, som jag sände efter nyår, följde en presentation av föredraget med:

Jag föreläser om bemötande människor emellan och vikten av att du själv tror att du kan. Dessa två ämnen är grundläggande för varje elevs utveckling både på det kunskapsmässiga och personliga planet. Det är önskvärt att skolledare och lärare fokuserar än mer på detta i undervisningen.
Mitt föredrag ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´ lämpar sig väl när Göteborgs lärarförbund har en sammankomst.

Detta svar fick jag tillbaka:
Den målgrupp vi arbetar med är förbundets medlemmar; dvs lärare och skolledare. De tema vi är intresserad av är direkt knutna till yrkesprofessionen. Vad jag kan se är din målgrupp i första hand elever och det är då skolorna direkt du behöver kontakta.


Är denna åsikt fast förankrad även hos Lärarförbundet att ge eleverna redskap till hur ett bra bemötande går till och stärka deras självförtroende inte ingår i lärarnas och skolledarnas yrkesprofession? Jag blev stum av svaret. Om så är fallet är jag djupt oroad över Sveriges elevers framtid, och i förlängningen även Sveriges.


Jag svarade:
Visst är det eleverna som ska entusiasmeras och få kunskap i hur tänket ska vara när de möter en för de ny person. Det har du rätt i. Men vilka är de som ska ge eleverna uppmuntran? Jo, lärarna och skolledarna. Vilka är de som ska ge eleverna verktygen till hur tänket ska gå när de möter en för de ny person? Jo, lärarna och skolledarna.
Det tar mig emot att skriva att du har fel när du tycker att min målgrupp är i första hand eleverna. Eleverna ser upp till lärarna och skolledarna. Det de säger lyssnar eleverna på och tar till sig. Det är därför det är viktig att lärarna och skolledarna arbetar mer aktivt med dessa ämnen.



När jag växte upp i ungdomsåren hörde jag en del av mina kamrater säga att de inte trodde på sig själva att de kunde och/eller inte vågade. Jag reflekterade inte över det då utan gjorde som jag brukade göra, jag försökte och vågade. Trodde nämligen att jag kunde. Vågade gjorde jag också. Hade som helst ingen mental spärr.
Tiden gick. Jag blev tjugo, tjugofem, trettio. Jag var ute mycket och rörde mig bland såväl ungdomar som vuxna. "Jag kan inte.", "Vågar inte." och "Tänk om det händer, vad pinsamt." fick jag höra en hel del säga. Mest var det ungdomar som yttrade det, men det förekom att även vuxna som sa så. Jag började då fundera vad de egentligen sa, vad innebörden var.
En del av de fullt friska människor, det vill säga hade inga åkommor som förorsakades av bakterier och med armar och ben i behåll, sa alltså att de inte trodde på sig själva att de kunde och/eller vågade. Vad var de inte vågade och/eller kunde? Det kunde ha varit en elev som inte vågade räcka upp handen i klassrummet trots att hen visste svaret på frågan som läraren gav. Det kunde ha varit en vuxen som trodde sig veta att hen inte kunde byta däck på sin bil utan att ens ha försökt.
Det var då. Hur är det i dag med tron på sig själv och att våga? Det finns troligtvis ingen statistik på det, men det är min förhoppning är att det är fler som tror på sig själva och att fler som vågar att våga. Det tror jag nog att det är, men fortfarande är det många, alltför många, som har ett svagt självförtroende. Just det, ett gott självförtroende är lösningen på mycket. Det är A och O för att få framgång i livet. När elever exempelvis får berömmande ord från sin lärare för att de är duktiga i skolan, blir de stärkta i sin tro att de kommer att skriva bra på proven, vilket de så småningom gör, och det leder i sin tur till tillräckliga bra slutbetyg för att studera till vad de önskar och slutligen får ett bra arbete som de är tillfreds med. Framgång föder alltså framgång samtidigt som självförtroendet växer. och det bör skolan än mer ta fasta på.
Uppmuntring, beröm och entusiasmering kan elever aldrig få för mycket av. Tack vare att elevernas självförtroende växer, vågar de sträva efter sina mål. Det är bra även för Sveriges framtid, medborgare som vågar.

Efter denna smärtsamma insikten att det är många av oss som inte vågar trots att de kan och att en del ger dåliga bemötande, började jag prata på mina föredrag om positivt tänkande och vikten av att ha neutrala tankar om personen som du möter första gången.
Efteråt är det många elever, även lärare, som tycker att det är bra att jag pratar om bemötande. De får insikt att fast vi är olika är vi alla människor i grunden och därav ska alla bli bemötta på ett värdigt vis. En ögonöppnare för de flesta. Många har även inspirerats av det jag har lyckats med, och det gör att de själva har fått tron eller tror ännu starkare på att det finns möjlighet att nå ända fram till deras mål och drömmar, och därmed vågar de sträva efter dem.
Att ta med sig detta hem är värdefullt.