En välbehövlig semester ligger runt hörnet.

En välbehövlig semester behöver inte nödvändigtvis vara en tid för att vila sig och samla kraft. Mina krafter är oförändrad starka och inspirationen flödar i ominskad fart. Däremot behöver jag få miljöombyte. Se andra vyer, möta nya bekantskaper och vara i naturen såsom i skog och sjö.
De två första veckorna är vi i stugan i Boda i Värmland, min familj och farsgubben, med skogen alldeles utanför knuten. Bröderna med familj dyker även dem upp.Tänk att far blir åttio år kommande vinter. Det kan ni inte förstå om ni ser honom, pigg som en mört och knallar med spänstiga steg.
Någon skrivande på romanen i stugan blir det inte. Visst går det bra att ta med sig datorn, men jag vill vara ute när det inte finns moln som hindrar solens strålar från att värma mig. Eftersom kylan snart omfamnar mig åter, och den omfamnar även er läsare, vill jag passa på, jag som älskar sol och värme. Vill även leka med våra barn och umgås med frun än mer än vad det blir när det är skola och dagis.
En förhoppning har jag inför vistelsen, förutom att det blir kortbyxeväder, att täckningen på mobiltelefonerna är så pass dålig att deras spel inte fungerar. Sonen och frun kan sitta utan problem i timmar med sina jäv... förlåt, telefoner.

Inget skrivande i Boda alltså, men läsning blir det. Det är så rogivande att läsa. Framförallt där det inte finns någon dator med bokmanuset som pockar på uppmärksamhet. Läsningen skapar inte endast ro utan mitt skrivande blir bättre av det. Kunskapen att formulera meningarna bättre höjs.
Böckerna som följer med är ´Flickorna i parken´ skriven av Lisa Jewell, ´Kvicksand´ av Henning Mankell och ´Kriget har inget kvinnligt ansikte´ av Svetlana Aleksijevitj. Jag önskar även få med ´Avskedsfesten´ av Anna Fredriksson, en av mina favoritförfattare, om jag nu finner den på biblioteket.

Jag är åter den 31/7.

Glad midsommar.

Orden är numera behjälpliga.

Orden har varit kinkiga en tid och inte hjälpt mig i samma utsträckning som jag är van vid: Vad jag har gjort eller inte gjort mot dem är än dolt i mörker, men förhoppningsvis får jag veta anledningen för det har varit frustrerande att inte få ner något välformulerad. För en och en halv månad sedan slöt de återigen upp vid min sida när jag kallade på dem. Oväntat, men välkommet.
I och med att orden är nu mig nära flödar inspirationen, fantasin likaså, så pass att jag har återupptagit skrivandet på min andra roman. Det har aldrig varit så roligt att skriva som det är nu och jag hoppas att det håller i sig tills den är klar. Jag vill verkligen slutföra detta alster. Det vore så roligt.

Dagens lärdom.

Människors olikheter sätter färg på världen!

Så in i helvete fel.

- "Vad jag tycker synd om honom.", sa mannen med hög röst till en kvinna, som möjligtvis var hans fru.
Mannen nickade mot mig när han sa det.
Båda två var runt åttiofem nittio och promenerade skruttigt långsamt fram hållande i varsin rollator.
Jag hade gått precis ut för att träna.

Att mannen har mage att säga så, och även högt, om en person som han vet endast ett uns om. Han vet bara det han ser. Att jag sitter i rullstol och har rätt så okontrollerade kroppsrörelser. Förmodligen anser han att jag har ett ovärdigt liv.
Säkert är det fler som tycker synd om mig. Det får de göra även om deras tyckande är så in i helvete fel. Men att säga det så högt (Kan tänka mig att kvinnan hade dålig hörsel.) att jag hörde, det var klantigt gjort. Tänkte inte han på att jag kunde höra? Brydde han sig inte om att jag hörde varenda ord? Brydde han sig inte att jag med stor sannolik skulle ta illa upp eller bli ledsen?

Föddes i dag för 51 år sedan.

Jag har haft en fin dag med de allra närmaste. Olustig nog blev jag för ett par dagar

sedan ofrivillig bekant med åldersångesten, så nästa års födelsedag fyller jag 48.

Under blågul fana.

Under firandet av Sveriges nationaldag talade jag om vikten av att du tror att du kan och att ge ett bra bemötande till varandra bör vara naturlig.
Organisationen Ground Project Stockholm var det som bjöd in mig. Platsen var Rålambhovsparken i Stockholm.

En vän till mig var där. Hans reflektion kan läsas här nedan.

A long time friend Johan Nordansjö talking about "don't judge a book by it's cover", that we are all much alike inside no matter of how we look on the outside!! He gave his talk on Swedish National day celebration in Rålambshovsparken! It was worth the 20 kilometer cycle ride in to Stockholm to meet him and his loving family again!! He gives presentations to children in schools to help them develope better abilities towards understanding each other, to give them a head start of not missing the great chance to meet and enjoy people who are different from themselves. He lives(!!) for the chance to make a change in young persons lives!! Keep up the good work Johan!!Those who want to help children and help Johan do this share (dela) this so more schools will contact him and help him with his desire to have children and people understand each other!! 

Den som sår får skörda.

Sommaren gör sina försök att visa sig, men det har misslyckats. Enligt kalendern är det sommar och i och med det stiltje i efterfrågan av mina föredrag. Det är förståeligt.

Jag ser nu fram emot hösten för nu blir det inte fler uppdrag innan dess. Det verkar som det då blir en hektisk tid med resor kors och tvärs i landet. Erfarenheten säger mig att det kan ändras, men som det ser ut i dagsläget blir det en hel del föredragande på skolor och företag döma av de efterfrågningar som jag har fått.

Jag är glad att ni är så många som ni är som läser bloggen trots att jag inte skriver frekvent här. All kontakt med möjliga intressenter, telefon- och mailledes, sköter jag samt skrivande av manus till föredragen och inlägg. Detta är ingen klagan, men väl en förklaring.

Fred och kärlek.

I lördags var det extra mycket freds- och kärlekstänkande på Stockholms gator. Med dansant musik, färgglatt både på kropp och kläder, glädje och blåsandes såpbubblor lämnade Freds- och Kärlekståget Mosebacke Torg och dansade Götgatan fram. Vi delade ut kramar, rosor och geléhjärtan till de som vi passerade. Med fest, lycka, leenden, färger i alla former, kärlek i våra sinnen kom vi till slutdestinationen Vita Bergsparken. Där fortsatte musiken och dansen.
Det var första gången jag gick med. Det var kul. Jag hade på känn att övervägande av de som skulle gå med var bohemer som jag är och visst var det, så jag kände mig hemma. Vackra människor med enkla kläder (inga kostymer och kavajer så långt blicken nådde) och öppna hjärtan.
Vädret tillät mig inte att klä mig som jag önskade, i linne och bomullsshorts. Förhoppningsvis är det betydligt varmare nästa avgång för Freds- och Kärlekståget.
Här kan ni se hur det var. Jag ses åkandes i min permobil.

Melon äts inte bara utan kan ses som ett konstverk.

Denna vackra skapelse skapades av min kära Nu

till gårdagens sommarfest på dotterns dagis.