omslagsbild

omslagsbild

måndag 9 april 2018

Jag blev retad i femte klass.

Från första klass till sjätte gick jag i Hägernässkolan, två minuter med bil från familjens villa i Viggbyholm. En liten skola, då med 300 elever.
Jag trivdes bra. Vad jag minns fick jag kamrater ganska så omgående. På rasterna spelade vi kula i sandlådan, jag var målvakt sittandes i min transportrullstol (fyra lika stora hjul, icke svängbara) när vi spelade fotboll på skolgården, såg på när de klättrade i klätterställningen och rutschade ståendes nerför en backe med is. Minns inte säkert, men jag tror det var i trean och framåt så behövde inte assistenten följa med ut på rasterna utan en klasskompis eller flera tog tag i rullstolen och hjälpte mig ut på skolgården. När signalen ljöd för lektion gick vi in tillsammans och där väntade assistenten på mig. Vid ett fåtal tillfällen under dessa år glömdes jag bort. Barn har ju en förmåga att glömma när de är mitt i något som en lek när det ringer in.
Vid ett av dessa tillfällen var på en vår. Jag var med fem sex kompisar på ett skogsområde med stora stenar. Detta låg alldeles utanför skogsgården och därför var det inte med blida ögon som lärarna såg att några av eleverna uppehåll sig där. Vi tyckte om att gömma sig där bakom stenarna, ett perfekt ställe för lekarna Krig och Kurragömma. Jag blev ställd på en strategiskt plats med bra sikt åt alla håll när vi lekte det förstnämnda. Min uppgift var att se till att inga fiender kom för nära vår borg. När de gjorde det, skrek jag mitt speciella varningsläte och då kom mina kumpaner sättandes. Mitt i leken, när det var som mest intensivast, ringde det in för lektion. Jag såg hur kompisarna dök upp från sina gömställen och skyndade sig i riktning mot skolbyggnaden. Jag släppte bromsen på rullstolen och förberedde mig mentalt att en kompis eller flera skulle komma ta mig med. Väntade. Det kom ingen. Jag började ropa "Peter." "Jonny.". Hörde efter röster och fotsteg. Det enda som hördes var vindens sus mellan tallarnas barr. Jag hann bli orolig och tänkte ´Hur länge ska jag sitta här?´ innan assistenten kom gåendes efter ett par minuter. Vår lärare blev inte arg på mig för att jag kom försent, vilket jag var orolig för, när jag steg in i klassrummet. Hon och assistenten blev inte heller besvikna på mina kompisar att de hade glömt mig. De var ju bara barn.
På lektionerna var det likadant. Jag var med på alla ämnen, deltog grupparbeten och gymnastiken. Vid friluftsdagar och utflykter likaså. Således var jag kompis med de andra och även en elev bland de andra för vår lärare.
I femte klass började det en ny kille, Henrik. Första tiden gick det bra, men efter några månader började han att reta mig. Han ville inte heller ha med mig i grupparbeten och i lekarna på rasterna. En dag i syslöjden höll han fram en burk med synålar åt mig och det nära min högra arm. Grabben visste att rätt som det var kunde armen vifta till på grund av mina okontrollerade rörelser. Det tog bara ett fåtal sekunder så hade jag slagit till burken och hundratals nålar låg på marken. Ett flertal hamnade även på mig och i rullstolen.
- "Se vad Johan har gjort", sa Henrik med hög röst till vår lärare tvärs över klassrummet.
- "Jag ser det, men du vet att Johan inte kan styra sina armar lika bra som vi andra, så varför höll du fram burken?
- "Ja, men . ."
- "Plocka nu upp alla nålar", sa lärare med en hård ton.
- "Det var ju inte jag."
- "Men det var du som orsakade det. Sätt i gång."

Jag kan inte säga att jag blev mobbad, för det blev jag inte. Jag blev retad, väl så jobbigt.
Inte retade Henrik mig varje dag, men det hände något varje vecka som gjorde att jag blev vaksam och smått orolig när han närmade sig.
I sjätte klass började det ytterligare en ny kille, Dickie. Jag antar att Dickies tuffa attityd berodde på att han var nervös att komma som ny till en klass och ville skaffa sig respekt och hävda sig gentemot oss andra. Kunde även bero på att hans far var amerikan, den amerikanska mentaliteten. Dickie pratade flytande svenska för modern var svenska.
När Dickie såg vad Henrik gjorde mot mig hakade han på. Det mest frekventa tilltaget var kalsonggreppet. Båda pojkarna eller en och en smög sig fram bakom mig och stack ner händerna mellan rullstolens ryggstöd och min rygg. De trevade sig fram till kalsongens resår och drog till. Det gjorde så ont i pungen, brändes som eld. Skar in i rumpan. Pressade ryggen i försök att hindra deras händer. Det lyckades sällan. Hade kunnat gå till toaletten och rättat till kalsongerna, men gjorde det inte. Gick aldrig på toaletten när jag var i skolan fram till högstadiet. Inga fel på assistenterna, de var bra på alla sätt. Förmodligen var orsaken den att jag fann det jobbigt att bli hjälpt av en annan person än far och mor, barn som jag var.
Att ta ett kalsonggrepp var vanligt förekommande bland oss pojkar i klassen. De kunde ofta värja sig mot det hemska jämförelsevis med mig.
Efter en tid undrade mor varför mina kalsonger ofta var uttänjda, ibland även trasiga. Jag hittade på något. Vågade inte säga som det var.
Ju längre tiden gick desto underligare blev det. En del av de klasskompisar som jag hade spelat kula, fotboll, byt bilder eller suttit på en bänk och pratat med innan Henrik kom till klassen, började även de reta mig. Dock inte i alls samma utsträckning som Henrik och, i sinom tid, Dickie hade gjort. Mina forna lekkamrater visade alltså upp ett helt nytt ansikte. Det tyckte jag också var jobbigt, men mest märkligt.
Till slut berättade jag med gråtklumpen i halsen för mor hur det var i skolan. Hon ringde då till Henriks föräldrar och efter det samtalet blev det mycket bättre. Inga fler kalsonggrepp och Henrik började allt eftersom visa vänlighet mot mig. Dickie likaså. Även de forna lekkamraterna återfick sina gamla ansikten.

Även om jag blev retad en del av min skoltid tyckte jag alltid om att vara där.