Skrivandet på min andra roman fortskrider.

Jag har nu skrivit i två år och det är rolig fortfarande. Oftast kommer idéerna och orden till mig som en strid ström. Ibland så strid att jag inte hinner skriva ner dessa innan de sugs ner i Glömskan, det ogästvänliga mörkret. Befinner då i min bubbla.
Det blir som jag hade tänkt mig innan jag började skriva, en roman baserad på mitt liv. Sextiofem sidor har jag hunnit med och det med enkelt radavstånd och elva i teckenstorlek. Etthundra sidor uppskattar jag att det blir till slut.
Titeln har jag kommit fram till, men det avslöjar jag inte. Även idén till omslaget har blivit verklighet, så nu är det den jag ser när jag öppnar filen med manuset.
Jag har som mål att få manuset färdigt 2019. När romanen sedan släpps, det har jag ytterst lite att styra över. Först ska jag finna ett förlag som vill ge ut den och det kan ta lång tid med tanke på den hårda konkurrensen som är nu. Senast 2020 ska romanen stå på hyllorna ute i bokhandlarna.

Beprövade grepp som inte får de resultat som jag vill ha gör att jag nu tar nya.

Jag har givit mig in i en bransch där konkurrensen är tuff. Det är många föredragshållare med mig som pratar om vikten av att tro på sig själv. Här behöver jag göra något annorlunda, något som positivt sticker ut, i mina föredrag jämfört de andra för att skolor och företag ska välja mig framför dem. Jag gör något annorlunda, nämligen att även prata om bemötande. Exempelvis hur tänket ska gå när vi möter för oss nya människor. Det räcker tydligen inte. När jag ringer upp rektorer efter jag har mailat ut säljbrevet och frågar om intresset för föredraget får jag från så gott som alla svaret att det låter intressant. "Viktiga saker som du tar upp, Johan." har jag fått till svar ett antal gånger, men där stannar det. Anledningen är ofta att läsåret redan är planerad. Ibland är skolornas ekonomi som sätter käppar i mina hjul. Jag får erkänna att det är oerhört svårt för mig att få uppdrag.
Företagen bör inte vara lika svårt att nappa. Jag vill tro att de har bättre ekonomi än de flesta skolor. Mina föredrag lämpar sig väl till upptaktsträffar och utbildningsdagar. När de bestämmer sig att ha en talare söker de ofta efter en "kändis" eller en som har varit och pratat i andra företag vars anställda har pratat gott om. Jag är ingen känd person som före detta simmaren Anders Olsson, men kanske är jag lika underhållande och säger samma saker om att tro på sig själv som honom. Testa mig!
Döma av feedbacken från åhörarna och de referenser från uppdragsgivarna är föredragen inte dåliga på något sätt. De är intressanta och väldigt inspirerande. De ger även en inblick, nyttig men skrämmande sådan, hur en del av oss bemöter dem som för sig olikt och är annorlunda.

Beprövade grepp som inte får de resultat som jag vill ha gör att jag nu tar nya.

Jag får så mycket positiv feedback från elever, lärare och andra åhörare efter mina framträdanden att jag uppfattar att föredragen är tillräckligt bra och intressanta nog, och därmed stärks självförtroendet än mer. Dessvärre får det sig en knäck när jag månaden efter sitter på kontoret i Hagsätra och kontaktar möjliga intressenter med email och telefonsamtal, och inte får något som helst positivt svar.

För att få rektorerna ska förstå att det som jag pratar om är nyttigt för eleverna att få sig till livs, har jag för en vecka sedan kontaktat en del lärarförbund. Jag har erbjudit de ett kostnadsfritt föredrag i deras lokaler för att på så sätt sälja in det. I mina säljbrev vill jag med deras tillåtelse skriva, ´På rekommendation av Lärarförbundets Xs avdelning erbjuder jag föredraget.`

Detta är mitt nya grepp.

Ger upp gör jag inte, men just nu känns det tungrott. Väldigt tungrott.