Gräsnivå.

Vissa morgnar, mer än vanlig, känner jag inte för att klä mig. Ligger under täcket och omsluts av sängvärmen.

Som denna morgon. Kläder igen? Usch. Men plikten kallade, så på med favoritkläderna, vit långärmad t-shirt och vita hängselbyxor, och i väg.
Kommer hem i kväll, av med paltorna och jag blir mig själv igen.

Trivs med att luften smeker huden.

Intervjuas av en thailändsk munk.

I går fyllde min fru Nu femtio år. Grattis min fina. För att hedra sina föräldrar som ett tack för att "jag fick liv" åkte Nu till det thailändska templet ute på Värmdö, Barnen, min far och jag följde med. Efter sedvanliga ceremonier, ville en av munkarna utan förvarning intervjua oss om vårt liv, hur Nu och jag träffades, och varför (kan jag tänka mig) hon tordes följa med mig till Sverige med tanke på handikappet som jag har. Hela intervjun gjordes på thailändska med få undantag vilket gör mig orolig vad som sades, ty min thailändska är ytterst begränsad. När munken inte la ut texten själv ställde han för det mesta frågor till Nu. Frågan hur handikappet som jag har hade uppkommit fick far och det är ca sex minuter in på videon.
Varför intresset för mig och min familj tänker jag att det beror på att synen i Thailand på oss med handikapp är mindre bra. Många thailändare ser inte oss som fullvärdiga människor, precis som vi i Sverige gjorde för hundra år sedan, och att då som Nu kom till mig förefaller märkligt. Dessutom att vi har barn tillsammans är än märkligare.
Intervjun ses här.