Det bästa med 2019.

Så här bara några timmar kvar på är det dags att tänka tillbaka på året.
Jag lever! Det är det bästa med 2019, att jag lever än. I februari med flera sömnlösa nätter på grund av ökat spasticitet fick mig att endast se mörker i den tunnel jag befann mig i. Ingen tillstymmelse till ljus. Becksvart. Eftersom jag inte kunde ligga stilla fick sömnen aldrig tag i mig. Provade att sitta och sova, men det gick inte. Så snabbt som de tunga ögonlocken föll och slappheten kom flög armarna upp och så var sömnen borta. Efter flera nätter utan sömn visste jag inte vilken dag det var, jag som alltid har koll på det. Obehagligt.
Jag led inte bara av sömnbrist och ökad spasticit, blev tvungen att få högra handen fastbunden i rullstolen när jag åt så jag inte vispade i väg tallriken, utan även talet fick en smocka. På grund av en förfärlig hosta kunde jag inte prata på några veckor. När jag var på väg att säga något satte hostandet i gång. Hemskt att inte kunna prata.
De sista dagarna på kulmen på lunginflammationen när det var nattsvart, kolmörkt, becksvart i tunneln var jag orolig att jag skulle dö. Lämna barnen till sina öden. Utan sin far skulle de vandra ensamma på livets väg. Givetvis med sin mor vid deras sida, men två föräldrar är bättre än en.
Efter tre veckor avskärmad från samhället och från barnen, steg jag ur dvalan och såg med tillförsikt på livet.
Jag lever.

Julhälsning.

Önskar er en jul som ni vill få.

Från verkligheten.

Sonens bild av mig vid mina föredrag.

Jag vill önska mina läsare en God Jul.

Dagens mening.

Inte försöka är att dö en smula.