Jag njuter, men . . .

Jag tycker så mycket om att se mina två barn leka: dansa på golvet eller i deras sängar, bygga med lego, leka med dockor, bygga med klossar, lägga pussel, rita, måla, pyssla, klättra i klätterställning, spela brädspel, leka affär, gunga, åka skateboard, åka inlines, bygga sandkaka, cykla, spela kortspel.
Det är en fröjd att se de leka. Spelar ingen roll hur lång tid det tar. Jag njuter.
Men nog hugger det till i hjärtat när jag inte kan vara med i leken i samma utsträckning som jag önskar på grund av CP-skadan som jag har.

Drottningholms slott i solsken.

I dag är det regn och rusk här i Stockholm med omnejd. Vill bara kura ihop mig i soffan med yllefilt över. Annat var det i söndags då vi traskade runt i parken vid Drottningholms slott i ett underbart väder. Solen sken från en klarblå himmel, endast enstaka vita bomullstussar till moln syntes. Den höga klara luften, som signalerar att hösten är på antågande, fyllde mina lungor. Friskt.

Förutom fru och barn är min far med. Han ställer alltid
upp vad det än gäller.

Få en kick mot oanade höjder.

Känner du dig sliten och trött efter semestern? Känner du dig oinspirerad där du sitter framför datorn på arbetet och ska prestera? Vill du som chef se till att de anställda förstår att det finns möjlighet att nå ditt och företagets höga uppsatta mål?
Ordna en Kick Off och jag kommer att inspirera och entusiasmera er till att nå stordåd. Ni kommer inse att det finns endast ett fåtal gränser som är oöverstigliga, resten går det att passera med list och envishet.

Norstedts hädar Stieg Larsson.

Det blev mycket läsning i stugan i Värmland och det var som jag önskade. Fyra romaner hanns med:

´Flickorna i parken´ skriven av Lisa Jewell (Underlig på ett bra sätt och spännande.)
´Kriget har inget kvinnligt ansikte´ av Svetlana Aleksijevitj (Sovjetiska kvinnors berättelser om deras upplevelser och handlande under andra världskriget. Intressant och en del av berättelserna är ruskiga.) ´Avskedsfesten´ av Anna Fredriksson (Bra och vardagstroget.)
´Elva dagar i Berlin´ av Håkan Nesser (Bra, ibland rolig, lite skruvad.)

Pappa hade tagit med sig till stugan romanen ´Det som inte dödar oss´ skriven av David Lagercrantz. Det är den fjärde boken om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist i Millennium-trilogin. Jag har inte läst romanen av princip.
Stieg Larsson har skrivit de tre första böckerna i trilogin och de har jag läst. Mycket bra är historierna. När Stieg skrev på den fjärde boken i serien fick han, jag är nästan säker på att det var hjärtattack, och avled. Manuset är väl bevarad hos hans sambo.
Millennium-trilogin gjorde succé. Många ville läsa, både i Sverige och världen över. Jag antar tack vare succén ville Norstedts, förlaget som gav ut trilogin, att den fjärde boken skulle ges ut. De frågade sambon om manuset, men hon ville inte lämna ut det. Då tror jag att förlaget kontaktade olika författare som de trodde skulle ett manus som är tillräckligt bra. David Lagercrantz fick uppdraget.
Jag ogillar att Norstedts lät att ge ut en fjärde bok i trilogin, som inte längre är en trilogi. När Stieg Larsson dog skulle Salander och Blomkvist ha gjort likadant.
Norstedts har gjort en hädelse mot Stieg Larsson genom att låta en författare fortsätta skriva böcker där de två personerna figurerar. Nu ser jag på adlibris.se att ännu en bok i serien ges ut i september. Blir det ännu fler böcker där Norstedts mjölkar ut än mer från Millennium-serien? Förhoppningsvis tänker de på Stieg Larssons sambo och ger henne en del av vinsten från bokförsäljningen.

Älskade dotter.

I dag fyller du sex år, närmare bestämt klockan fem i eftermiddag. Det var då
du såg livets ljus.
Jag är glad att du valde att komma till vår familj. Jag har och kommer att
fortsätta ge dig redskap till att våga att ta för dig det livet erbjuder.
Jag älskar dig.

Jag sitter och skäms i fordonet.

På grund av en specifik omständighet har jag rest med taxibuss till och från kontoret både onsdag och torsdag, och så även i dag. Vad jag tycker illa om det. Jag brukar resa med Roslagsbanan (tåg) och tunnelbanan. Det känns friare än att sitta instängd i en taxibuss eller likväl en färdtjänstbuss. På kommunala färdmedel har jag möjlighet att möta människor, möjlighet att även byta ord med personen bredvid. I ett färdtjänstfordon finns det endast chauffören att prata med och det är inte alltid hen vill konversera.
Det är många som vill resa med bil till och från sina arbeten, och de anser förmodligen att jag är privilegierad dessa dagar. Jag känner mig inte privilegierad. Tvärtom, jag sitter och skäms i fordonet. Det är onödiga pengar som jag då utnyttjar. Jag som kan resa med kollektivtrafiken ska göra det.
På måndag blir det åter att resa med buss och tunnelbana. Tåglinjen som jag vanligen åker med är avstängd ytterligare två veckor, så därför blir det buss. Jag ser fram emot att beblanda mig med de övriga pendlarna.

Från idyll till skräck.

Många perioder har sina slut och så även min semester. Jag är åter på arbetet med ny energi och inspiration. Det känns så bra.
Men semestern kunde ha slutat redan efter två veckor och då i moll. Även mitt liv om inte Nu, min fru, och Gustav, min yngsta bror, hade varit snabba i tanken. Okej, jag tar i lite, men det kändes så när jag inte kunde få upp ansiktet över vattenytan.
Det var den sista dagen på Kvarnkul, fars sommarstuga i Värmland. Vädret och vattnet var tillräckligt varmt för en badkruka som mig för ett dopp. Min far och Gustav gick med mig när jag gick på den korta landgången till flytbryggan. Förutom badbyxor hade jag sandaler av märket Merrell på mig, det för jag går bättre med något på fötterna och att dessa tål vatten. Satte mig på kanten och fick badringen trädd över huvudet. När jag var barn räckte det med en simring som såldes på bensinmackar, men nu behövs det en uppblåst slang från ett bildäck. Liten har blivit stor. Nu och Gustav tog tag i mina armar och lyfte ner mig i det inbjudande vattnet. De släppte mig och jag tog det första armtaget.
Den härliga med att känna det något svala vattnet slutade sig om min kropp och att solen lyste varmt förbyttes omgående till skräck och panik. Fötterna flöt upp bakåt och genom det trycktes mitt huvud framåt och ansiktet hamnade under ytan. Hur jag än försökte pressa ner fötterna gick det inte. Panik, fick ingen luft. Hur jag än simmade med armarna ändrades inte mitt vattenläge. Det enda som ändrades var avståndet till bryggan - det ökade. Jag lyckades lyfta huvudet och hann få in ett uns luft i lungorna innan ansiktet återigen hamnade under ytan. Skräck. Vevade med armarna. Vattnet yrde. Sparkade frenetiskt med benen. Minns att jag tänkte att jag måste få ner fötterna rakt under mig, annars . . .
Fars förtöjda plasteka tornade genom vatteninfernot upp sig framför mig. Jag lyfte huvudet och sträckte upp ena armen för att om möjligt nå dess reling, men det gick inte. Samtidigt som jag gled alltmer under ekan. försökte jag på nytt och på nytt. Jag var skräckslagen.
Så kände jag ett tryck av vatten mot kroppen och ett dovt ljud av ett stort plask hördes, och jag rycktes upp. Såg Gustavs blöta ansikte. Han hade hoppat i med shorts, klocka och glasögon på, och lyfte upp badringen, så mitt ansikte kom ovanför ytan. Paniken släppte och jag kunde ta ett lugnt befriande andetag.

Det var Nu som inte kände igen mitt sätt att simma, ingen annan uppe på bryggan. Det var alldeles för mycket frenesi över armtagen mot vad jag brukade ha, så hon skrek till Gustav att hoppa i och hjälpa mig.
Tur att ekan var där den var och att jag simma mot den, annars hade jag fortsatt längre ut och då hade det blivit ett annat scenario som jag helst inte vill tänka på.

Vad har jag dragit för lärdom av detta? Ha inte på mig skodon som flyter när jag simmar.