Friare att resa kollektivt

Jag bor i Täby och arbetar i Hagsätra. Det tar en timme ungefär med tåg och tunnelbana. Det enda som är krångligt är att komma upp på tåget för att det är gamla vagnar och de har två trappsteg upp. Min assistent hjälper mig upp på tåget. Det går bra även det är lite jobbigt för denne. När jag är framme vid Östra station finns det inga problem längre. Det är bara att rulla in på tunnelbanetåget, för där finns det inga trappsteg som jag ska bestiga.

Varför åker jag inte taxi kanske du undrar. Jag tycker det är friare att åka kollektivt, chansen att träffa människor som jag känner blir större än i en taxi och även träffa människor som jag inte känner vilket kan leda till roliga och intressanta möten.

En annan anledning är att det finns chaufförer som jag får dåligt bemötande av. De flesta är reko, men en del är inte serviceinriktade, vilket jag anser att jag kan begära. Det känns otryggt att åka i en bil med en chaufför som har givit mig dåligt bemötande. Jag kan liksom inte gå av då utan jag måste åka dit jag ska.

Så därför väljer jag trappstegen och en längre restid till arbetet.

Opraktiskt att sitta i rullstol när sonen började springa.

Jag vet inte om mina föräldrar var direkt oroliga hur det skulle gå för mig i puberteten, men de tänkte ett par gånger tror jag. Hänga med kompisar efter skoltid och träffa tjejer, kommer det gå bra att göra det fast Johan har sitt handikapp?
Puberteten var det inga problem med, tyckte jag när jag var där. Så här efterhand var det inte bra socialt att åka skolbuss. Jag missade då den viktiga kontakten som uppstådd mellan klasskamraterna på vägen till skolan. Och tjejerna, jag hade det lika svårt att få kontakt som många andra grabbar hade, den kontakt som de flesta grabbar ville ha. Att det kunde ha berott på CP-skadan, det hade jag ingen tanke på och nu när jag tänker tillbaka har jag inte ändrat mig. ”Flickorna kommer”, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Första gången jag verkligen insåg att det var opraktisk att sitta i rullstol, var när sonen började kunna springa och därmed tog sig fram snabbare än vad jag gjorde. Så då vid 44 års ålder var det berst, men vad fan – jag får sätta igång med rullstolsträningen igen och börja träna rösten så jag kan skrika högre, beslutade jag mig för.

Nervöst var det när sonen och jag var ute och lekte strax utanför vår port. Plötsligt, utan att jag märkte någon förvarning, kunde han få en ingivelse att gå till fontänen. Vips hade han gått nerför de sju trappstegen och sprang bort mot vattnet, allt medan jag ropade för döva öron ”Vänta på pappa.”.

Det finns asfalterad sluttning till nivån där fontänen ligger, men för att nå sluttningen tog det samma tid som för sonen att komma fram till vattnet, så det gällde att sparka mig fram baklänges snabbt.

Här ska skrivas att fontänen endast är tio centimeter djup, så det var inte farligt om sonen ramlade i.

En dag vid Norr Mälarstrand

Att gå vid Norr Mälarstrand en varm sommardag är fint.

Jag hade varit på hjälpmedelscentralen i Hallonbergen och fått ett nytt fotstöd. Solen lyste fram mellan tussar till moln när jag kom ut. Det fina vädret gjorde att jag inte kunde motstå frestelsen att åka in till Stockholm, så jag klev på tunnelbanan i riktning mot Fridhemsplan.

Jag tycker om Stockholm för dess natur. Vatten och växtligheten, det bryter så fint mot bebyggelsen. Och såklart alla människor, det blir en härlig blandning.

Jag lät min assistent ta bort mina fotstöd på rullstolen och började sparka mig baklänges utmed Norr Mälarstrand. Det är en perfekt strandpromenad för rullstolar.

Solen sken fortfarande. Jag mötte joggare, cyklister och familjer med barnvagn. Med lummigheten som omgärdar promenaden och närheten med vattnet, blir det en speciell atmosfär som ger mig själslig styrka.