Nu är det dags för semester. Förhoppningsvis med mycket sol och bad, och ett och annat kulturellt inslag.Jag är åter på plats framför datorn den 8:e juli.
 |
| Efter en utsökt lunch är vi redo att besöka Rönninge by och fira midsommar. |
omslagsbild
fredag 21 juni 2013
Semester.
Jag är åter på plats framför datorn den 8:e juli.
torsdag 20 juni 2013
Glad midsommar på er.
Midsommarafton är en fin högtid, en hyllning till den svenska sommaren.
Nu, barnen och jag ska till min far och äta midsommarlunch. Det är en promenad på trettio minuter, om nu inte dottern får för sig att kravla sig ur barnvagnen och gå en bit. Sonen, som inte är lika road att gå som sin syster, sitter förmodligen på permobilens pakethållare.
Jag vet inte exakt vad det står på menyn, men det blir grillad fläskkarré. Så mycket har far avslöjat. Det blir säkert även sill och potäter, det är ju midsommar.
Mätta och belåtna plockar vi av och diskar. Nu byter blöja på dottern, och vi andra som inte är blöjbarn går på toaletten. Allt detta i ett raskt tempo, för vi vill se när midsommarstången reses klockan 14.
I säkert femton år har jag firat midsommar på Rönninge by, en bondgård med kaniner, höns, grisar, getter, kor och hästar. Ett trevligt utflyktsmål, speciellt för barnfamiljer. Nu är det roligare att vara där, när barnen har kommit till. Får se om de vill dansa runt stången. Tösen vill säkert, bara hon hör toner dansar hon. Grabben är mer intresserad av sockervadd, det har han nu pratat om i några dagar.
Ponnyridning, lotterier, brända mandlar, äpplen dränkta i sirap, glass, ja det finns att göra och att stoppa i sig. Bäst att ta med sig den tjocka plånboken.
Nu, barnen och jag ska till min far och äta midsommarlunch. Det är en promenad på trettio minuter, om nu inte dottern får för sig att kravla sig ur barnvagnen och gå en bit. Sonen, som inte är lika road att gå som sin syster, sitter förmodligen på permobilens pakethållare.
Jag vet inte exakt vad det står på menyn, men det blir grillad fläskkarré. Så mycket har far avslöjat. Det blir säkert även sill och potäter, det är ju midsommar.
Mätta och belåtna plockar vi av och diskar. Nu byter blöja på dottern, och vi andra som inte är blöjbarn går på toaletten. Allt detta i ett raskt tempo, för vi vill se när midsommarstången reses klockan 14.
I säkert femton år har jag firat midsommar på Rönninge by, en bondgård med kaniner, höns, grisar, getter, kor och hästar. Ett trevligt utflyktsmål, speciellt för barnfamiljer. Nu är det roligare att vara där, när barnen har kommit till. Får se om de vill dansa runt stången. Tösen vill säkert, bara hon hör toner dansar hon. Grabben är mer intresserad av sockervadd, det har han nu pratat om i några dagar.
Ponnyridning, lotterier, brända mandlar, äpplen dränkta i sirap, glass, ja det finns att göra och att stoppa i sig. Bäst att ta med sig den tjocka plånboken.
onsdag 19 juni 2013
- Jävla CP-skada, skrek jag och började gråta hejdlöst. (Del 1 av 3)
Sommaren är här, i alla fall enligt almanackan, men den verkliga sommartemperaturen som håller i sig, har jag inte känt av på några veckor i Täby där vi bor.
Alla årstider har sin charm, även hösten. Sitta i köket iklädd min långbenta och långärmade gråa bomullspyjamas, och läsa en god bok i stearinljusets sken när mörkret har lagts sig utanför. Regndroppar smattrar mot fönstret. Mys.
Sommaren är bäst. Värmen, naturen visar upp sin bästa sida, ljumma kvällar, sitta på bryggan i solnedgången och lyssna till vattnets kluckande, vandra utan mål runt i en stad i svala nätter. Det som också är bra med sommaren är att jag då behöver bara ha på mig lite kläder. Ibland inga kläder alls.
Även om jag är noga med vad jag har på mig, föredrar jag att vara utan. Det är skönt att vara naken, en befrielse.
Från övre tonåren ville jag ta mig till ett nakenbad, men jag behövde någon som följde med som hjälpte till att få av och på kläderna samt att slänga mig i plurret. I ju för sig hade jag kunnat varit där själv, då utan att bada, men jag hade inte klarat av att klä mig när det hade varit dags att åka hem. För att göra det hade det behövts en vägg eller liknande att ställa rullstolens bakhjul emot, så att jag kunde lyfta på rumpan genom att luta mig bakåt mot ryggstödet samtidigt som jag tog spjärn mot marken med fötterna. Då hade jag kunnat ta på mig shortsen, men eftersom jag inte hade någon att fråga om hur stranden och dess omgivning såg ut, vågade jag inte mig dit. Däremot klä av mig hade gått utan att ha något att spjärna emot. Visserligen frågade jag inte om det var okej att vara naken i taxin, för mitt förstånd hann segra innan. Jag var tacksam för det. Men ponera att jag fick resa utan kläder, det hade löst klädproblemmatiken.
Mina föräldrar frågade jag inte, för jag visste att de aldrig hade ens tänkt tanken att åka till ett nakenbad. Jag övervägde att fråga assistenterna eller personalen i det serviceboende som jag då bodde i, men jag gjorde inte det. Var orolig att de skulle uppfatta min önskan fel, att jag ville se personen som följde med naken eller få kommentaren,´Jaha, du vill se nakna tjejer, Johan.´. (Personliga assistenter behöver inte klä av sig om kunden befinner sig på ett nakenbad. Visst ogillas det av andra badande när en har något klädesplagg på sig, men det accepteras om det är en personlig assistent som är i tjänst. Jag förstod att det var så, men jag tordes inte argumentera.)
Vid tjugofem-årsåldern blev det jobbigt när sommaren kom varje år, för jag visste att jag inte skulle få komma i väg till ett nakenbad som jag så längtade till; ligga på en filt på sandstranden, känna solstrålarna värma hela min kropp, simma ut och bli omfamnad av det ljumma vattnet och dess rörelser utan en tråd på mig.
När jag inte får möjligt att vara naken på en badstrand, får jag väl vara det hemma, tänkte jag. Problemet var bara att jag behövde hjälp av personalen med diverse saker som exempelvis med att laga mat. Även om det var min lägenhet, mitt hem, kunde jag inte kräva att de skulle acceptera att laga mat och hjälpa mig att få in densamma i munnen på mig när jag var naken. Så när det var tio minuter tills någon skulle komma, satte jag på mig kalsonger eller mjukisbyxor. När personen gick, var det av med dem. Med tiden blev jag en snitsare på att ta av och på dessa plagg på kort tid.
En varm sommardag i juli. Jag satt med öppna balkongdörrar och såg ut över den franska balkongen. Solen sken. Utanför promenerade lättklädda människor. En och annan slickade på en glass. Skratt hördes. På avstånd spelades låten Lambada.
Alla verkade glada och förväntningsfulla för de varma dagarna, men det var inte jag. Kände mig fängslad, hade inte möjlighet att leva ut det naturistiska jaget i mig på en strand.
Jag greppade hårt i räcket på franska balkongen. Om jag ändå hade en balkong som jag kunde gå ut på, tänkte jag och svalde klumpen i halsen.
Solen lyste in och bildade en romb på golvet, 1x1.5 meter var den på ett ungefär. Jag rullade fram till en vägg och ställde rullstolens bakre hjul mot densamma, bromsade, lutade mig bakåt och glid försiktigt ner på golvet. Väl nere, lutade jag mig åt vänster och hamnade med en lätt duns på mage. Vilade ett fåtal sekunder innan jag ställde mig på armbågarna och ålade mig fram likt militären i fält. Långsamt och ansträngande. Huden klibbade sig fast i plastgolvet av svett och det gjorde att det blev än mer ansträngande. Ont gjorde det också. Min fettfria kropp på ett hårt golv, det känns det.
Jag sparkade ofrivilligt smalbenet i ett av de fyrkantiga ben på det relativa tunga telefonbordet. Kände hur signalen ilade upp till hjärnan och registrerades, och förorsakade en kraftig smärta.
- "ÅÅÅÅÅÅ", stönade jag högt.
Lät den största delen av smärtan klinga av innan jag åter ålade mig fram. Knäskålarna gnuggades mot golvet, armbågarna träffade sandkorn som hade blivit kvar efter gårdagens städning, och då och då stötte jag i golvet med sträckta stortår.
Till slut nådde jag fram till romben, och det efter att en halvtimme. Jag rullade runt på mage. Med tidens gång hade jorden vridit sig något, så nu var romben mindre, betydligt mindre. Solen täckte endast underbenen.
Klumpen i halsen kom åter, och den växte i takt med att jag insåg varför jag låg på vardagsrummets golv med balkongdörrarna öppna. Är det här det närmast jag kommer till att vara naken i solen?
- Jävla CP-skada, skrek jag och började gråta hejdlöst.
Fortsättning följer.
johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se
Alla årstider har sin charm, även hösten. Sitta i köket iklädd min långbenta och långärmade gråa bomullspyjamas, och läsa en god bok i stearinljusets sken när mörkret har lagts sig utanför. Regndroppar smattrar mot fönstret. Mys.
Sommaren är bäst. Värmen, naturen visar upp sin bästa sida, ljumma kvällar, sitta på bryggan i solnedgången och lyssna till vattnets kluckande, vandra utan mål runt i en stad i svala nätter. Det som också är bra med sommaren är att jag då behöver bara ha på mig lite kläder. Ibland inga kläder alls.
Även om jag är noga med vad jag har på mig, föredrar jag att vara utan. Det är skönt att vara naken, en befrielse.
Från övre tonåren ville jag ta mig till ett nakenbad, men jag behövde någon som följde med som hjälpte till att få av och på kläderna samt att slänga mig i plurret. I ju för sig hade jag kunnat varit där själv, då utan att bada, men jag hade inte klarat av att klä mig när det hade varit dags att åka hem. För att göra det hade det behövts en vägg eller liknande att ställa rullstolens bakhjul emot, så att jag kunde lyfta på rumpan genom att luta mig bakåt mot ryggstödet samtidigt som jag tog spjärn mot marken med fötterna. Då hade jag kunnat ta på mig shortsen, men eftersom jag inte hade någon att fråga om hur stranden och dess omgivning såg ut, vågade jag inte mig dit. Däremot klä av mig hade gått utan att ha något att spjärna emot. Visserligen frågade jag inte om det var okej att vara naken i taxin, för mitt förstånd hann segra innan. Jag var tacksam för det. Men ponera att jag fick resa utan kläder, det hade löst klädproblemmatiken.
Mina föräldrar frågade jag inte, för jag visste att de aldrig hade ens tänkt tanken att åka till ett nakenbad. Jag övervägde att fråga assistenterna eller personalen i det serviceboende som jag då bodde i, men jag gjorde inte det. Var orolig att de skulle uppfatta min önskan fel, att jag ville se personen som följde med naken eller få kommentaren,´Jaha, du vill se nakna tjejer, Johan.´. (Personliga assistenter behöver inte klä av sig om kunden befinner sig på ett nakenbad. Visst ogillas det av andra badande när en har något klädesplagg på sig, men det accepteras om det är en personlig assistent som är i tjänst. Jag förstod att det var så, men jag tordes inte argumentera.)
Vid tjugofem-årsåldern blev det jobbigt när sommaren kom varje år, för jag visste att jag inte skulle få komma i väg till ett nakenbad som jag så längtade till; ligga på en filt på sandstranden, känna solstrålarna värma hela min kropp, simma ut och bli omfamnad av det ljumma vattnet och dess rörelser utan en tråd på mig.
När jag inte får möjligt att vara naken på en badstrand, får jag väl vara det hemma, tänkte jag. Problemet var bara att jag behövde hjälp av personalen med diverse saker som exempelvis med att laga mat. Även om det var min lägenhet, mitt hem, kunde jag inte kräva att de skulle acceptera att laga mat och hjälpa mig att få in densamma i munnen på mig när jag var naken. Så när det var tio minuter tills någon skulle komma, satte jag på mig kalsonger eller mjukisbyxor. När personen gick, var det av med dem. Med tiden blev jag en snitsare på att ta av och på dessa plagg på kort tid.
En varm sommardag i juli. Jag satt med öppna balkongdörrar och såg ut över den franska balkongen. Solen sken. Utanför promenerade lättklädda människor. En och annan slickade på en glass. Skratt hördes. På avstånd spelades låten Lambada.
Alla verkade glada och förväntningsfulla för de varma dagarna, men det var inte jag. Kände mig fängslad, hade inte möjlighet att leva ut det naturistiska jaget i mig på en strand.
Jag greppade hårt i räcket på franska balkongen. Om jag ändå hade en balkong som jag kunde gå ut på, tänkte jag och svalde klumpen i halsen.
Solen lyste in och bildade en romb på golvet, 1x1.5 meter var den på ett ungefär. Jag rullade fram till en vägg och ställde rullstolens bakre hjul mot densamma, bromsade, lutade mig bakåt och glid försiktigt ner på golvet. Väl nere, lutade jag mig åt vänster och hamnade med en lätt duns på mage. Vilade ett fåtal sekunder innan jag ställde mig på armbågarna och ålade mig fram likt militären i fält. Långsamt och ansträngande. Huden klibbade sig fast i plastgolvet av svett och det gjorde att det blev än mer ansträngande. Ont gjorde det också. Min fettfria kropp på ett hårt golv, det känns det.
Jag sparkade ofrivilligt smalbenet i ett av de fyrkantiga ben på det relativa tunga telefonbordet. Kände hur signalen ilade upp till hjärnan och registrerades, och förorsakade en kraftig smärta.
- "ÅÅÅÅÅÅ", stönade jag högt.
Lät den största delen av smärtan klinga av innan jag åter ålade mig fram. Knäskålarna gnuggades mot golvet, armbågarna träffade sandkorn som hade blivit kvar efter gårdagens städning, och då och då stötte jag i golvet med sträckta stortår.
Till slut nådde jag fram till romben, och det efter att en halvtimme. Jag rullade runt på mage. Med tidens gång hade jorden vridit sig något, så nu var romben mindre, betydligt mindre. Solen täckte endast underbenen.
Klumpen i halsen kom åter, och den växte i takt med att jag insåg varför jag låg på vardagsrummets golv med balkongdörrarna öppna. Är det här det närmast jag kommer till att vara naken i solen?
- Jävla CP-skada, skrek jag och började gråta hejdlöst.
Fortsättning följer.
johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se
tisdag 18 juni 2013
I dag, etthundra dagar kvar till öppnandet av Bokmässan i Göteborg.
Det ligger hela tiden i bakhuvudet hur jag ska utforma montern. Jag behöver lyckas fånga intresset hos besökarna, så pass att de stannar till hos mig.
Jag har kommit på en sak, förutom att ha ett bord som signalerar ´Varmt välkommen in´, ett Power Point-bildspel som visas på en av monterväggarna. Jag gör ett utifrån de bilder som jag använder mig ut av när jag är ute och pratar. Det gör förhoppningsvis att de blir nyfikna på föredraget ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´. När de blir det, sträcker jag fram min roman ´Mitt nakna jag´.
Jag kommer säkert på fler saker under de dagar som är kvar.
johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se
Jag har kommit på en sak, förutom att ha ett bord som signalerar ´Varmt välkommen in´, ett Power Point-bildspel som visas på en av monterväggarna. Jag gör ett utifrån de bilder som jag använder mig ut av när jag är ute och pratar. Det gör förhoppningsvis att de blir nyfikna på föredraget ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´. När de blir det, sträcker jag fram min roman ´Mitt nakna jag´.
Jag kommer säkert på fler saker under de dagar som är kvar.
johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se
lördag 15 juni 2013
Två bemärkelsedagar denna vecka.
I tisdags var det min trettio-årsdag. Jag firade med att åka på en kryssning till Mariehamn, Åland, med min Nu, barnen och min far. Dagen efter firade Nu och jag vår treåriga bröllopsdag med att sitta två timmar i bollhavet med barnen allt medan Cinderella navigerades mellan öarna i Stockholms skärgård.
Ursäkta mig, nu skrev jag fel. Fyrtiosju-årsdag ska det vara. Det är så lätt att skriva trettio när jag känner mig som så.
fredag 14 juni 2013
torsdag 13 juni 2013
Jag blir så trött.
För några veckor sedan var sonen och jag på väg till skateboardanläggningen. Det ligger i närheten där vi bor, så jag tog min manuella stol, den som jag använder benen för att ta mig fram baklänges med.
När vi hade passerat Täby sjukhus i sakta mak, såg jag en kvinna komma ut från entrén och småspringa mot oss, en sträcka på femtio meter. Jag tror även hon hojtade något.
Inte nu igen, tänkte jag resignerad.
- "Hej. Var har du din ledsagare?", sa kvinnan när hon var framme hos oss. I rösten märktes en aning oro.
- "Jag har ingen i dag. Det går bra ändå.", sa jag lugnt.
- "Jaha, men ska jag inte ringa till någon som kan hjälpa dig?"
Hon förde sin hand till bakfickan på sina jeans där jag såg en mobiltelefon ligga.
Till en början var jag säker på att kvinnan arbetade på sjukhuset. Hon hade förmodligen avslutat sitt pass och var på väg hem för hon var klädd i sina privata kläder, eller var det tvärtom, att hon inte hade hunnit klätt om för sitt pass när hon fick syn på mig. Sedan slog det mig att kvinnan kunde vara en besökare.
- "Nej tack. Jag har sparkat mig fram baklänges i trettiofem år, så jag rätt så rutinerad."
För att få kvinnan förstå att jag kunde ta vara på mig själv och att jag var vid mina sinnens fulla bruk, pekade jag på sonen.
- "Det här är min grabb. Vi ska se när de åker skateboard vid Åva gymnasium."
Han höll på att ta sig uppför och nerför en hundratjugo centimeters lyktstolpe lik en apa.
- "Då hjälper du pappa när han behöver hjälp?"
Säg inte så, tänkte jag.
- "Ja".
Sonen lät oförstående. ´Hjälpa pappa? Han kan ju själv´, fick jag för mig att han ville säga.
- "Kom nu så går vi.", sa jag och fattade tag i hans lilla hand och fortsatte vår promenad.
Kvinnan sa något, men jag slog dövörat till. Efter en kort stund gick hon mot sjukhusets entré.
Jag blir så trött.
När vi hade passerat Täby sjukhus i sakta mak, såg jag en kvinna komma ut från entrén och småspringa mot oss, en sträcka på femtio meter. Jag tror även hon hojtade något.
Inte nu igen, tänkte jag resignerad.
- "Hej. Var har du din ledsagare?", sa kvinnan när hon var framme hos oss. I rösten märktes en aning oro.
- "Jag har ingen i dag. Det går bra ändå.", sa jag lugnt.
- "Jaha, men ska jag inte ringa till någon som kan hjälpa dig?"
Hon förde sin hand till bakfickan på sina jeans där jag såg en mobiltelefon ligga.
Till en början var jag säker på att kvinnan arbetade på sjukhuset. Hon hade förmodligen avslutat sitt pass och var på väg hem för hon var klädd i sina privata kläder, eller var det tvärtom, att hon inte hade hunnit klätt om för sitt pass när hon fick syn på mig. Sedan slog det mig att kvinnan kunde vara en besökare.
- "Nej tack. Jag har sparkat mig fram baklänges i trettiofem år, så jag rätt så rutinerad."
För att få kvinnan förstå att jag kunde ta vara på mig själv och att jag var vid mina sinnens fulla bruk, pekade jag på sonen.
- "Det här är min grabb. Vi ska se när de åker skateboard vid Åva gymnasium."
Han höll på att ta sig uppför och nerför en hundratjugo centimeters lyktstolpe lik en apa.
- "Då hjälper du pappa när han behöver hjälp?"
Säg inte så, tänkte jag.
- "Ja".
Sonen lät oförstående. ´Hjälpa pappa? Han kan ju själv´, fick jag för mig att han ville säga.
- "Kom nu så går vi.", sa jag och fattade tag i hans lilla hand och fortsatte vår promenad.
Kvinnan sa något, men jag slog dövörat till. Efter en kort stund gick hon mot sjukhusets entré.
Jag blir så trött.
lördag 8 juni 2013
Att 150 centimeter ska stoppa mig, det känns fjuttigt.
Jag står framför en gärdsgård.
Det är en varm sommardag. Solen står högt på himmelen. Vita stora bomullstussar till moln. En och annan fluga surrar runt mig. Fyller lungorna med skogens alla ljuvliga dofter. Har endast shorts och sandaler på mig.
Jag har följt en skogsväg med decimeterhögt gräs och annan växtlighet mellan hjulspåren. Slutligen upphörde skogen och öppna landskap tog vid. Jag kom fram till en gärdsgård.
På andra sidan finns det en inbjudande äng med blåklockor, prästkragar, hundkäx, gullvivor, käringtand, kattfot. Jag vill klättra över med rullstolen i ena handen och rulla fram över ängen tills jag finner en mjuk och fin plats. Där lägger jag mig ner som Gud skapade mig och solar. Bli ett med naturen.
Trots att gärdsgården är ungefär en och en halv meter hög, känner jag att det finns möjlighet att komma till ängen. Ovanför finns ju endast luft, flera mil upp till den nivå där vi inte kan vistas på grund av solens hetta. Att 150 centimeter ska stoppa mig, det känns fjuttigt.
Det är en varm sommardag. Solen står högt på himmelen. Vita stora bomullstussar till moln. En och annan fluga surrar runt mig. Fyller lungorna med skogens alla ljuvliga dofter. Har endast shorts och sandaler på mig.
Jag har följt en skogsväg med decimeterhögt gräs och annan växtlighet mellan hjulspåren. Slutligen upphörde skogen och öppna landskap tog vid. Jag kom fram till en gärdsgård.
På andra sidan finns det en inbjudande äng med blåklockor, prästkragar, hundkäx, gullvivor, käringtand, kattfot. Jag vill klättra över med rullstolen i ena handen och rulla fram över ängen tills jag finner en mjuk och fin plats. Där lägger jag mig ner som Gud skapade mig och solar. Bli ett med naturen.
Trots att gärdsgården är ungefär en och en halv meter hög, känner jag att det finns möjlighet att komma till ängen. Ovanför finns ju endast luft, flera mil upp till den nivå där vi inte kan vistas på grund av solens hetta. Att 150 centimeter ska stoppa mig, det känns fjuttigt.
fredag 7 juni 2013
Sommarnatten
Stillhetens röst
Skogen vakar över den spegelblanka sjön
Vita lätta moln glider långsamt förbi på den ljusblåa himmeln
Asplöven rasslar till av en lätt vindpust
Långt bort hörs lommar
Intill klipphällen far skräddare omkring på vattenytan
En gädda slår i vassen
En torr gren knäcks i skogen
Ett rådjursskall
Gula näckrosor lyser
En koltrast sjunger
Skogens konung dricker vid strandkanten
En spindel arbetar på sitt nät
.
Den ljusa stilla sommarnatten
.
torsdag 6 juni 2013
I dag vajar den blågula flaggan högt.
Sveriges nationaldag. Den 6:e juni. Det är en speciell dag för mig.
Jag tänker ta med mig barnen och frun till Stockholm, och se och deltaga i festligheterna. Om de nu vill, kan vara lite si och så med det. Annars åker jag själv, för jag vill vara med i händelsernas centum. Visst finns det andra platser där nationaldag firas, men det är något speciellt med denna dag och vår huvudstad. Se det pampiga kungliga slottet från Skeppsholmen och i närheten är svenska flaggor hissad på vita flaggstänger med förgyllda knoppar. I förgrunden glittrar Saltsjön likt diamanter vore i slängt. Djurgårdsfärjan styr mot Slussen. En vacker bild.
Det optimala vore om solen sken från en himmel med enstaka små cirrusmoln.
onsdag 5 juni 2013
Utvecklar föredraget än mer.
Tänk vad bra det vore om jag spelar upp scener när jag pratar om bemötande människor emellan i föredraget från olika situationer där jag har blivit bemött på ett felaktigt sätt. Jag berättar om några, men att se blir mer påtagligt.
Jag frågade en av mina kamrater, som är skådespelerska, om idén för en tid sedan. Hon hängde på. Men tre är bättre än två i detta sammanhang, så hon frågade en kollega. Kul sa han, och ville vara med.
I måndags träffades vi och bollade idéer och tankar. Vi kom fram till tre scener. Ambitionen var att de både skulle ge eftertanke och vara humoristiska. Det tycker jag att vi lyckades med.
Scenerna kommer att filmas och läggs in i Power Point-presentationen.
Jag frågade en av mina kamrater, som är skådespelerska, om idén för en tid sedan. Hon hängde på. Men tre är bättre än två i detta sammanhang, så hon frågade en kollega. Kul sa han, och ville vara med.
I måndags träffades vi och bollade idéer och tankar. Vi kom fram till tre scener. Ambitionen var att de både skulle ge eftertanke och vara humoristiska. Det tycker jag att vi lyckades med.
Scenerna kommer att filmas och läggs in i Power Point-presentationen.
tisdag 4 juni 2013
Anledningen att jag inte har bloggat på mer än en vecka är . . .
. . . att jag skrev på föredragen som jag höll veckan som passerade.
Några av er kanske tycker att jag borde ha hunnit både att blogga och förberreda föredragen. Dessvärre går det inte, och det beror på att jag skriver långsamt. Tiden räcker helt enkelt inte till.
Det blir betydligt lättare när jag nästa gång ska prata inför liknande grupper av människor, exempelvis personliga assistenter eller studerande till yrket som jag gjorde i tisdags, få då är föredraget redan färdigskrivet. Det blir säkert små ändringar, men det är också allt.
Nu har jag inga inplanerade uppdrag innan semestern, och det betyder att jag får tid till att blogga. Det har jag sett fram emot.
Några av er kanske tycker att jag borde ha hunnit både att blogga och förberreda föredragen. Dessvärre går det inte, och det beror på att jag skriver långsamt. Tiden räcker helt enkelt inte till.
Det blir betydligt lättare när jag nästa gång ska prata inför liknande grupper av människor, exempelvis personliga assistenter eller studerande till yrket som jag gjorde i tisdags, få då är föredraget redan färdigskrivet. Det blir säkert små ändringar, men det är också allt.
Nu har jag inga inplanerade uppdrag innan semestern, och det betyder att jag får tid till att blogga. Det har jag sett fram emot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)