Jag på bokmässan i Göteborg.

Nu på torsdag slår portarna upp för bokmässan i Göteborg, och jag ska vara där. Dock inte som utställare utan som besökare. Det blir så kul och intressant. Jag längtar. Planerar nu på en reklamkupp; sticka min roman och erbjudandet om mitt föredrag i händerna på de inom massmedia. :-) ssssh, säg inget.
 

Jag blev stoppad av polisen.

Jag brukar ta en träningsrunda när tid finns. Med småbarn hemma händer det alltför sällan.
En dag i förra veckan efter arbetet lyckades jag slita mig från guldklimparna, det är svårt ska jag säga, och gav mig ut på en joggingtur.
Jag använder vardagsstolen på mina rundor numera, ids inte att bli fastbunden i stolen som jag hade när jag tävlade. Eftersom mina armar gör som de behagar, tar jag mig fram på ett ovanligt sätt. Jag sparkar mig fram baklänges och dessutom går det nästintill i snigelfart. Om man som jag har gjort det i trettio år är det inte jobbigt, men för den oinvigde ser det ansträngande ut. Det kan jag konstatera att många uppfattar det så efter mina oräkneliga turer på gång- och cykelvägar. Varje gång, det slår aldrig fel, kommer det fram personer och frågar "Går det bra?" eller "Vart ska du? Jag kan hjälpa dig dit du ska." Jag svarar så gott jag kan, svårt när prio ett är att få ny luft i lungorna, "Nej tack." Ett nytt andetag. "Jag tränar".
Jag hade varit ute på rundan i ungefär trekvart och var inte alls redo på att prata, när jag såg i ögonvrån en bil köra långsamt förbi på bilvägen parallellt med den cykelväg jag var på. Jag anade att bilisten hade sett mig och kanske funderade på om jag var i behov av hjälp eller så spanades det efter svamp. Hoppades på det sistnämnda. Det har faktiskt hänt, just på denna del av rundan, att en bil har stannat. Ut hoppade en man och småsprang över vägen. "Behöver du hjälp uppför backen? Jag ser att det är jobbigt."
När bilen för tredje gången passerade mig, nu än långsammare, blev jag obehaglig till mods. Inte nu igen. Jag hann bara ett tiotal meter ytterligare förrän jag såg bilen komma mot mig, rullandes på cykelvägen. Lika bra att jag stannar, för en bil kan jag inte åka ifrån.
Bilen stannade och dörren till främre passagerarsätet öppnades och ut kliver en polisman. Hjärtat slog dubbelslag eller var det trippelslag, hann inte räkna. Hur ska jag övertyga honom att jag är ute och tränar, och inte behöver någon hjälp? Såg framför mig hur han ringde till polisstationen och bad att få nummer till hem för personer med funktionshinder i Täby.
- Hej. Går det bra?
Jag svarade att det gjorde det.
- Jag är ute och tränar.
- Okej, sa han intresserad. Så du behöver ingen hjälp?
Jag hörde att han trodde på mig.
- Nej tack, det går bra.
- Var bor du någonstans?
Jag berättade var.
- Fint. Ha en fortsatt fin träningstur, log han och gick och satte sig i den civila polisbilen.
Inte kunde jag tro att det var poliser, tänkte jag när bilen försvinner bakom ett krön.
Jag pustade ut. Med något lugnare hjärtrytm sparkade jag mig hemåt.

Även om det är ett störningsmoment och irriterande när det frågas om jag vill ha hjälp, tycker jag att det är bra. Det är ett tecken på att människor bryr sig.