omslagsbild

omslagsbild

fredag 25 januari 2019

Ska livet vara så här?

Jag kommer hem från arbetet trött och med en längtan att få umgås med mina kära.
Vi sätter oss vid bords för att äta middag. Inte varje kväll det blir vi alla fyra beroende på att barnen är på deras aktiviteter. Vid bordet är det överenskommit att inga Ipads och mobiler får nyttjas utan vi ska använda denna tid att prata med varandra.
Om jag har tur sitter barnen med i fem till åtta minuter. De är inte så talförda, så jag frågar vad de har gjort i skolan, vad de fick till lunch, om de hade det roligt på träningen. De svarar. När de har ätit går de från bordet och sätter sig i vardagsrummet. Sonen på elva år startar sin XBox och jagar och skjuter fiender eller loggar in sig på Netflix och ser på film medan den sjuårige tösen kryper upp i soffan med sin Ipad. Från och med då och två timmar framåt är de inte kontaktbara. Varenda vardag. Vecka efter vecka.
Jag tycker att det är så trist att det har blivit så här. Jag vill umgås med barnen. Det var därför jag ville ha barn. Att umgås innefattar mycket som spela brädspel, spela kort, måla eller rita, baka en kaka, bryta arm, hitta på dansrörelser med dottern, sitta i soffan och läsa en bok tillsammans eller endast sitta och prata.
Det tar endast få minuter från att barnen har gått från bordet till att min fru tar fram sin mobil och kollar på Facebook eller spelar. Också okontaktbar.
"Jag anar, eftersom du har varit ledig från arbetet, har din mobiltelefon gått varm i dag. Kan vi prata eller spela något. Kinaschack?"
"Nej. Det är nu min lediga tid."
Jag suckar. Går mot fruns och mitt sovrum. Stannar till och ser på barnen  Deras blickar tittar på respektive skärm med full koncentration. Vill krama om dem och visa att det finns en värld utanför Internet, en värld som är minst lika fascinerad och spännande. Har hört att det är viktigt att barn efter skolan får tid en stund till det som de tycker om att göra. Tänker på det samtidigt som jag stänger dörren till sovrummet efter mig. Ser klockradions digitala siffror och konstaterar att om en timme och fyrtioåtta minuter får jag umgås med barnen. Även med min fru.
I går var det samma visa. Efter middagen satte sig barnen och såg på sina skärmar, och så frun. Jag gick till sovrummet. Brukar nu skriva på min autofiktion, ett ypperligt tillfälle, men jag iddes inte. ´Ska livet vara så här?´, tänkte jag och såg ut på den intetsägande parkeringsplatsen i kvällsmörkret. ´Vill inte det.´

Klockan åtta stänger barnen motvilligt av och kommer till mig. Jag frågar och försöker låta det glatt.
"Vad vill ni göra nu?"
"Vet inte", säger sonen.
Jag rabblar namn på brädspel och kortspel.
"Inte i dag."
"Måla eller rita?"
"Nej."
Tiden går och snart är klockan nio. Sovdags.
Dottern förstår att jag är ledsen. Hon drar fram en stol och sätter sig bredvid mig med skolkatalogen. Pekar på de som hon vet namnet på.

Kvart över nio hörs barnens lugna susningar. Trycker fram manuset på datorn och börjar skriva. Väntar mig att frun kommer snart och lägger sig i sängen, vår egen lilla pratstund. Det tar endast fåtal minuter så är jag inne i manusets värld. Glömmer tid och rum.
Hör hennes fötter mot parkettgolvet. Jag sneglar på datorns klocka, 23.36.
"Godnatt", säger hon och drar täcket över sig.

 
Har förstått när jag har hört mig för hos andra familjer med barn i samma åldrar att de oftast har det likadant som oss. Det tröstar något.



fredag 11 januari 2019

Koppning.

Gårdagens akupunkturbehandling för att förbättra den minskade rörligheten i benen fortlöpte inte som det var tänkt. Nålarna på nacke, rygg, ben och fötter hade suttit i tio minuter då jag kände att jag höll på att svimma och kallsvetten bröt fram. Behandlingen avbröts. Koppning tog vid och den gick utan missöden.


Obduktion av ett lik på ett bårhus om fantasin är livlig.