Ser bara en av mig,

I morgon onsdag får Norrköping åter besök av mig. Vi har haft vid två tidigare tillfällen under våren en dags utbildning för våra personliga assistenter i Omsorgsfamiljen som arbetar därstädes. Nu blir det den tredje och sista gången. Den punkt jag har hand om är att berätta hur assistenterna bör arbeta och tänka på så samspelet mellan kund och assistent blir så bra som möjligt.

Varför pratar en del assistenter i vi-form vad de och kunden har gjort och kommer att göra? Det är inte bara fel utan även ett dåligt bemötande.
Det är lätt hänt att assistenter tror att det är denne och kunden som går och handlar när det själva verket är enbart kunden som är ute och handlar. Visst är assistenten med och hjälper om eller när det behövs, men till syvende och sist är det kunden som är och handlar.
Jag har hört assistenter säga när de berättar om arbetsdagen att "Vi har gått en promenad.", "Vi har ätit i Kungshallen.", "Vi har tränat på gymmet.".
Vadå "Vi."? Det är kunden som har gått en promenad. Det är kunden som har ätit i Kungshallen. Det är kunden som har tränat på gymmet.

- "Ska vi klä av oss då?", frågade assistenten mig en kväll när jag var på väg till duschen.
- "Ja visst. Du kan klä av dig först, så sätter jag på vattnet så det hinner bli tillräckligt varmt."
En del log eller skrattade för de förstod det komiska i deras fråga medan andra blev förlägna och sade nervöst.
- "Nä . . hm . . Jag menar, ska jag hjälpa dig av med dina kläder."

Jag vill inte känna mig som en siamesisk tvilling. Eller . . . är jag det? Tänk om . . .? Vänta, jag måste se efter.
(Jag ser mig runt, på vänstra och högra sidan.)
Jag kan andas ut. Ser bara en av mig. Vad skönt.

På Sverige talares blogg . . .

. . . kan ni nu läsa om vad jag tar upp under mina föredrag.
På grund av utrymmesskäl fick jag inte med att jag även pratar om sexualitet och hur de som arbetar som personliga assistenter bör tänka på i bemötandet och hjälpandet så det blir så bra som möjligt för kunderna.

Utbildning i Norrköping.

I tisdags var det en ny kull av våra personliga assistenter i Omsorgsfamiljen att få en dags utbildning i Norrköping. Den punkt jag hade hand om som gången innan var att berätta hur assistenterna bör arbeta och tänka på så samspelet mellan kund och assistent blir så bra som möjligt.
Även om det är kunden som bestämmer vad som ska göras tycker jag att assistenten kan föreslå något som att gå på bio, att kunden hälsar på en av dennes kompisar, gå ut på krogen eller disco i de fall kunden är passiv och har svårt att hitta på något.
Assistenten är kundens händer och fötter, ibland även rösten, men det är inte fel att inspirera denne och ge ögonöppnare. Det gagnar bägge.

.De tre D:na.

Du är duktig

Du är snygg

Du kan

Mina skor.

Ett försök att hålla mig kvar i ungdomens lyster och endast
fortsätta tänka på morgondagen med tillförsikt.

Utan att se sig för.

Djurens kropp har en förmåga att anpassa sig när miljön vi lever i förändras. Se bara på giraffen, den har sin föda långt uppe i träden och för att den ska nå dit har den fått dess långa hals. Det har skett genom evolution och tagit många många år.
Vår människokropp har även den genomgått en lång rad av evolutioner under årens lopp för att den ska fungera så bra som möjligt i de auktuella miljöer. Nu står vi framför ännu en evolution och anledningen är mobiltelefonens intåg i samhället.
Ni kan inte ha undgått att lägga märke till att det är många som riktar sin blick neråt när de går och det är oavsett om det är på kontoret eller utomhus. Det hade sett precis ut som de tittade ner på marken i hopp om att finna något om nu inte mobiltelefon låg i deras händer. Inom ett ental år kommer naturen att vara oss behjälplig att ännu en gång och det genom att ge oss ett tredje öga. Detta öga kommer att bli placerad på hjässan. Så fort vi böjer ner våra huvud för att kolla på mobiltelefonen samtidigt som vi förflyttar oss kopplas ögat in och då kan vi upptäcka hinder i form av människor, fasta och rörliga hinder utan att ta blicken från displayen. Detta är för vår säkerhet och våra medmänniskors skull.

Jag vet hur inte hur många personer som har gått in i mig för att de tittar på sin mobiltelefon. Förr har jag känt mig skyldig, men nu tycker jag att det är deras skyldighet att se sig för. Att gå och samtidigt chatta, spela eller söka på internet, det är att inte ha något mobilvett. Jag ser varje vecka flera, som kliver på eller av tunnelbana, som förflyttar sig i snigelfart med ansiktet nerkört i mobiltelefonen. Hen har ingen tanke på att det finns andra som vill komma fram. Jag har god lust att ta deras "livsviktiga tingest" och slänga bort den och säga att det finns fortfarande människor kvar runt er och inte endast i cyberrymden.
Jag hinner dessvärre inte uppleva tredje ögat innan jag lämnar in.