omslagsbild

omslagsbild

onsdag 26 november 2014

Ordlådan.

- "Är maten varm?", händer det att personen som hjälper mig med maten frågar.
Jag böjer mig fram mot gaffeln och känner med överläppen.
- "Ja."
- "Då får du vänta tills maten svalnar."
- "Jag tycker om att äta varm mat."
- "Bränner du dig inte då?", frågar hen förvånad.
- "Nej. Den är varm, men inte så varm så jag bränner mig."

Ställ istället frågan "Är maten för varm?", för då kan inte svaret missförstås.



måndag 24 november 2014

- "Ingen fara, pappa. Det var inte du, det var ett pöke."

Min dotter på tre år och jag var på toaletten. Hon hade kissat och jag gav henne papper för hon skulle torka sig. Olyckligt nog trampade jag på hennes ena fot. Inte hårt, men tillräckligt för hon visade en grimas som berättade att det gjorde ont.
- "Förlåt mig.", skyndade jag mig att säga för att undvika att dottern skulle börja gråta.
- "Ingen fara, pappa. Det var inte du, det var ett pöke.", sa hon med en röst som ville lugna mig.

På grund av mina okontrollerade rörelser händer det att jag träffar henne med min högra hand, och då oftast i ansiktet för hon har den längden nu. Det gör så ont i mig när jag gör det. Det blir inte bättre av att hon springer till sin mor och säger gråtande:
- "Mamma mamma, pappa slår mig."
Dotter har inte lärt sig än att inte gå förbi mig eller ställa sig på min högra sida då armen viftar som en elvisp. Sonen har lärt sig, men ända gör han det. Han vet nämligen hur han ska parera armen.

När jag "slår" mina barn förbannar jag CP-skadan som jag har. Det har hänt två gånger tidigare att jag har förbannat den. Det var när jag inte fann lösningen till att ensam vara på ett nakenbad en hel dag och när inte kan hjälpa mina barn att göra de aktiviteter som de vill.




söndag 23 november 2014

Mitt självförtroende har stärkts ytterligare.

I fredags när jag lämnade kontoret för att ta tunnelbanan hem var jag gladare än vanligt. Jag hade fått mail under dagen med respons från några av de elever från idrottsklasserna som lyssnade på mig när jag pratade på Arlandagymnasiet för drygt en vecka sedan.
Här är tre:


”Jag tyckte att det var väldigt intressant och jag fick en annan syn på livet.”

”Jag lärde mig att ingenting verkligen är omöjligt utan om man har mentaliteten och inställningen så kommer man lyckas med sina mål.”

”Jag kommer nog minnas Johans föreläsning i många år framöver, säkert hela mitt liv. Tänker på hans förutsättningar för att lyckas var riktigt illa, men han gav inte upp, hans vilja övervann allt. Så stark och engagerad person.”


Tydligen berättar jag saker som är intressanta och får en del att öppna ögonen åt de håll som de aldrig har sett åt. När jag skriver manus till föredrag, tänker jag ibland att det här kan inte vara tillräckligt intressant. Här får jag tänka om och tro på det jag gör är bra.
Tillsammans med höstens tidigare referenser och ovanstående respons har självförtroendet stärkts ytterligare några snäpp.




lördag 22 november 2014

Mitt härliga och hektiska liv.

Jag trivs med livet, även om det är ett hektiskt liv jag lever nu: reser och håller föredrag, bloggar, hämtar då och då barnen från dagis och skola, leker med de efter middagen eller kryper ner mellan de två i soffan och ser på Bolibompa eller XD-channel innan det blir läxläsning med grabben och badning av tösabiten, därefter om hon vill blir det godnattläsning, med grabben en pratstund eller läser jag högt ur "Star Wars-bibeln" eller ´Pettsson och Findus i grönsakslandet´ innan tystnaden lägger sig i lägenheten.
Ibland är det tufft. Hinner knappt krypa till kojs förrän ögonlocken blir alltför tunga och jag förs in i den sköna sömnens värld. Men klagar gör jag inte, för det här är livet som jag hade längtat efter i så många år.




fredag 21 november 2014

Ordlådan.

Det fattas ett ord i svenska språket, tycker jag. Det finns säkert flera om jag ägnar en längre tid att fundera på det. Ordet som jag tänker nu på är ett som betyder både att det är bättre och bra. Jag ska förklara hur jag menar.
När jag frågar personer "Hur mås det?" och får svaret "Jo tack, jag mår bättre.", får jag veta att det mås bättre, men får inte veta om förkylningen till exempel är borta helt. Jag brukar då säga uppmuntrande "Krya på dig.". En del svarar "Jamen, jag är frisk.".
Hur ska jag kunna veta att hen är frisk när denne säger "Jag mår bättre."? Det kan vara så, men inte nödvändigtvis.



torsdag 20 november 2014

Positiv feedback.


Lärarens ord om gårdagens föredrag på Arlandagymnasiet inför studerande på Vård- och omsorgsprogrammet:

Föredragets innehåll var det jag precis hade hoppats på. De elever jag hunnit tala med tyckte det var så bra och lärorikt - några sa att de blev så berörda att de grät.
Tack för att du kom och förändrade världen lite för våra ungdomar!



onsdag 19 november 2014

Åter på Arlandagymnasiet.

I dag var de som går på Vård och omsorgsprogrammet som lyssnade. Efter önskemål från läraren blev det merparten bemötande som jag pratade om.
Det blev en skarp kontrast till förra veckans föredrag på samma plats då skolans idrottare utgjorde publiken. Nu när jag ställde frågor var det knappt någon som sade något, och endast ett fåtal log eller skrattade när jag berättade om självupplevda dråpliga situationer som har uppstått vid dåligt bemötande. För att vissa att det var okej att skratta, skrattade jag till. Som till exempel hur en del ser ut i ansiktet när jag säger att jag är pappa. Uttrycken efterliknar kan jag tänka mig de som ser King Kong, Martin Luther King och Jesus går hand i hand i Kungsträdgården i Stockholm. Då var det många som skrattade.
Jag tror att det finns personer som inte vågar skratta i tron att de sårar mig. Eller är det så enkelt att de dråpliga situationer inte är roliga för alla?



måndag 17 november 2014

Promenad i hösten.

I lördags tog jag två timmars promenad och i går blev det en. Skönt att röra på sig och härligt att andas in den friska kylslagna höstluften med dofter av jord och nerfallna löv.
Nu går jag in i veckan med förnyad energi.



fredag 14 november 2014

I går var jag på Arlandagymnasiet i Märsta.

Inför tre idrottsklasser, ungefär hundra personer, pratade jag om vikten att du själv tror på att du kan och bemötande människor emellan.
Förvånande tyst var det under hela föredraget. De tyckte förmodligen att det var bra och intressant det jag berättade om.
Efter var det några som gick fram och sa att det var inspirerande. En annan sa att det var ett mycket bra föredrag.

I hemmets lugna vrå kände jag hade fått en kick av framträdandet. Dels för att föredraget hade gått galant och dels den positiva respons som jag fick av från de jag pratade med.
I går kunde jag slappna av, agera fullt ut och njuta av att stå på scen. En lycklighets känsla.


Nu på onsdag ska jag återigen till Arlandagymnasiet. Då är det eleverna på Vård och omsorg som är åhörare.








torsdag 13 november 2014

Var fick hon det ifrån?

- Vilken fin mage du har, sa jag till min treårige dotter i morse.
Hon höll just på att klä på sig en tröja.
- Det är min mamma som köpt den, sa hon snusförnuftigt.





tisdag 11 november 2014

Jag är tvungen att arbeta smart för att orka.

Med tanke på den kraftansträngning som min kropp utsätts för när jag skriver länge, är jag glad att jag inte behöver börja skriva på ett helt nytt manus när det nalkas ett nytt uppdrag. Om jag hade varit tvungen till det hade det endast blivit ett per månad.
Vid ett nytt uppdrag använder mig av ett manus från tidigare föredrag, där jag bara behöver göra smärre ändringar.




- ´Ska jag mata dig, Johan?´

På grund av CP-skadan som jag har, måste jag få hjälp med att få in maten i munnen när jag äter. ´Måste´ är väl kanske fel ord. Jag får säkert in en del av maten i munnen med en sked (med en gaffel hade kinderna och läpparna sett ut som en schweizerost och blodvite skulle uppstå innan ens halva måltiden hade förflutit). Resten hade slungats mot väggar och tak, och hamnar på andras tallrikar. Snart skulle de märka att även om de äter, minskar inte maten i samma takt som det borde. För allas bästa, jag får in näringsbehovet och de som sitter i närheten av mig blir inte matbesprutad, blir jag hjälpt med maten.

En del som blir hjälpt med maten bryr sig inte, medan andra tycker att det är rätt att säga ´Jag blir matad´. Jag får rysningar av obehag när jag hör någon säga ´Ska jag mata dig, Johan?´
Mata gör vi med 0-2-åringar, inte med personer som är äldre. Det är nedsättande, tycker jag.
Vi matar inte en 48-åring som jag är, utan jag blir hjälpt med maten.





lördag 8 november 2014

Gårdagens föredragsuppdrag.

På grund av datorkrångel publiceras detta inlägg nu.


Elever i en idrottsklass i årskurs 9 lyssnade på mig. Jag var på Futuraskolan i Täby och berättade om min friidrottskarriär och bemötande människor emellan.
Numera är jag endast smånervös inför föredragen. Jag känner mig säker därframme och vet att det jag levererar är både intressant, en ögonöppnare och humoristiskt. I går var det annorlunda, nervositeten bankade nästan slag på mig. Anledningen var att jag hade fått en besvärlig hosta förra veckan som gjorde att jag, förutom kraftiga hostattacker, inte kunde prata förståeligt. I onsdags var jag nära att ringa och ställa in. Med hostmedicin och varmt vatten med honung och citron blev det mycket bättre.
Jag hade lite sviter kvar från hostan när ställde mig framför klassen, men det var knappt märkbart.








torsdag 6 november 2014

Att sjuksköterskor kan ge ett bra bemötande till patienter, är det viktigt enligt programansvarige?

Att läkare och sjuksköterskor ger ett bra bemötande till oss när vi besöker sjukhus och vårdcentraler är viktigt.

Följande rader har jag sänt till Linköpings universitet.
Mitt namn är Johan Nordansjö och arbetar som föredragshållare. Jag har en CP-skada och har levt med assistans hela mitt liv. Jag har en idrottskarriär bakom mig där jag varit med i stora internationella mästerskap i rullstolsåkning och vunnit ett flertal medaljer samt medverkat i Paralympics.
 Vid två tillfällen har jag varit på June folkhögskola i Jönköping och föreläst för de studerande på personlig assistansutbildningen. Följande citat är från referensen. "Klassen var mycket nöjd med föreläsningen och menade att de fick med sig viktig kunskap och flera aha-upplevelser som kan vara svåra för mig som lärare att förmedla."  
Förutom vikten av att tro på sig själv och sikta högt för att nå sina mål i livet, pratar jag om bemötande som är så viktigt i synnerhet inom vården. Jag vill komma till Linköpings universitet och föreläsa för de som studerar till sjuksköterska. Föreläsningen ger värdefull insikt och kunskap som är nyttig att ha med sig i yrkesrollen som sjuksköterska, men också i sin personliga utveckling som människa.

Fick detta svar.
Hej igen
Jag har haft en diskussion med programansvarig. Tyvärr  får vi tacka nej till ditt erbjudande då vi har en begränsad budget för föreläsare.
Däremot tycker jag att du t ex  kan skriva till gymnasieskolor och erbjuda dina tjänster. Det bör finnas intresse t ex att du kan komma på en temadag eller liknande.
Lycka till!

Jag svarade.
Av egen erfarenhet finner jag att bemötande från läkare och sjuksköterskor till patienter med funktionshinder är i förvånansvärd många fall är dålig. Det tycker jag är märkligt med tanke på den utbildning som de har bakom sig.
Ett exempel på ett dåligt bemötande var när jag, 35 år, och min mor hade ett samtal med den kirurg som hade opererat bort en vätskeansamling under huden vid en av mina tinningar. Under hela samtalet pratade kirurgen med mor, frågade mig ingenting fast jag satt mitt emot. 
Jag drog slutsatsen: Han blev kirurg för att han kan inte ge ett bra bemötande till vakna patienter.

Eftersom jag tycker att det är så viktigt att de anställda inom vården får kunskap i att ge ett bra bemötande till de som söker vård, erbjuder jag mig att hålla föredraget utan kostnad.


Johan Nordansjö



måndag 3 november 2014

T-shirts med tänkvärda budskap.



Jag har låtit trycka upp T-shirts.










Dessa kan köpas vid mina föredrag. Det går även att beställa via email.