Min tös.

Jag älskar dig.
Du är så fin hela du.
Med äppelröda kinder kommer du in efter att ha åkt pulka i backen alldeles utanför. Du doftar friskt av snö och kyla. Du doftar liv.
Luvan är på sniskan. Du ler mot mig.
Jag önskar att du vill följa med mig i livet. Jag vill visa dig det fina och roliga som finns att se och lära.

Basunera ut mer, därmed hjälper vi andra.

En del behåller för sig själva att de har nått sina uppnådda mål som de har lagt ner mycket tid och möda på att förverkliga. Andra vill berätta enbart för sin familj eller bäste kompis om de upplevelser som de sätter stort värde på att få vara med om. Det är som om de tycker att det bara rör ens privata sfär.
Jag däremot vill basunera ut till mina närmaste och alla vänner när jag har varit med om något som är stort för mig som när våra barn föddes och jag blev således pappa, och när jag och en kompis reste runt en månad i Asien. Jag vill även basunera ut när jag lyckas med något jag har strävat efter under lång tid som mina erövrade VM- och EM-guld, och när jag hade lyckats tillbringa en hel dag på stranden utan hjälp.
Det kanske är naivt att jag nu berättar om mina ´bragder´ som jag åstadkommer i dag. Det är mer okej att göra det när jag var betydligt yngre som fem tio år, är det många som förmodligen tycker. Inte en femtioåring, som jag blir om några veckor; ska inte hålla på med sånt. Det är rena rama skittyckande. Vad är det fel i att som vuxen berätta vad vi har lyckats med? Jag förstår inte vad som är fel med det.
Jag var så stolt att jag blev erbjuden för en månad sedan att vara med på Sveriges talare, som jag givetvis tackade ja till, att jag inte ville hålla det för mig själv. För mig är det kul att berätta. Jag är en person som tycker om att göra det, växer samtidigt då som människa. Men det är inte bara för att jag ska växa som jag gör det utan visa för andra att det finns möjligheter att nå dit de vill. Genom det är min förhoppning att jag banar väg för dem, till deras uppställda mål.

Hörberg och Höglund.

Har ni lyssnat på Barbro Hörbergs och Kjell Höglunds sånger? Tyvärr finns inte Barbro kvar bland oss längre och Kjell har slutat uppträda, i alla fall offentligt. Som tur är hörs deras sånger fortfarande för de fina. Det genom bland andra Anna Ploby och Mats Randér i deras framträdande ´Det är livsfarligt att leva men man vänjer sig.´ En stunds uppfriskande paus från det alldagliga blev det med egna tolkningar av Barbros kärleksfulla texter och Kjells underfundiga och roliga.
Tillsammans med musiken och deras lättsamma prat mellan låtarna blev det en fin kväll att minnas.

Det var skön musik som hördes i onsdags på Karby Gård i Täby.
I ´Det är livsfarligt att leva men man vänjer sig.´ gör Anna Ploby och Mats Randér
egna tolkningar på Hörbergs och Höglunds sånger.

Jag är nu en av Sveriges talare.

Livet är underbart, eller hur?
Livet är ett tillstånd. Från allra första början fanns du inte. Du var ingenting, inte ens en cell som endast kunde upptäckas med mikroskåpets starka förstoring. Du kunde älskas eller saknas av en eller flera, men att det var just du som tänktes på det var dolt i dunkel. Men så var en av hundratals spermier som simmade först fram till ägget och det var du. Du var en vinnare, och är det än, även du omöjligtvis inte kunde vetat det då.
Vinnare till vad? Vinnare till livet. Vinnare till livets alla möjligheter, som är så många att det är omöjligt att veta antalet. Här har du möjligheter till att göra precis vad du vill. Du har förutsättningar till att nå dit du vill.
En del nöjer sig med det lilla, det lilla som vi får näst intill automatiskt bara genom att finnas till som att få kompisar på förskolan och skolan. Det märks inte att vi försöker. Samma personer nöjer sig med det som kommer i deras väg, livets väg. Det roliga, intressanta och spännande som händer på deras vänners och för de helt obekantas väg är i och för sig lockande, men inte så pass att de lägger tid och möda att själva sträva dit.
Jag nöjer inte med det jag har. Jag vill ha mer som gör att mitt liv blir än mer rikare på det roliga intressanta och spännande. Varför ska jag nöja med det jag har när jag vet att jag kan få det som lockar?

För fyra år sedan, då jag började att gå inför att bli en bra och duktig föredragshållare som fängslar lyssnarna med ett intressant innehåll, satte jag upp ett mål. Det var att en dag ska mitt namn stå med på listan över talare i en av landets stora talarförmedlingar. I går den 18:e maj nådde jag ända fram.
Minns ni inlägget daterad den 29/4 då jag var klädd i vit kostym, svarta lackskor och westernhatt? Det var då jag var på väg till ett möte med talarförmedlingen Sveriges talare.
Min profil på Sveriges talare .

Jag är så glad, framförallt stolt, över att jag har lyckats. Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner mig. Jag har nått igen ända fram.

Glada barn till dagis och skola.

Se så glada och fina barn vi har. Att de ser så bra ut, beror på deras mor, min äkta hälft. Tur var det att hon har starka gener, så starka att de slog ut mina. Tjoff tjoff så låg de utslagna och liggandes kunde de se när min frus sprintade vidare till målet. Jag är inte alls sur att det inte syns att barnen är mina. Huvudsakligen att jag vet det. Jag var med när de tillverkades. Garanterad hemmagjorda. Inga onaturliga tillsatser förekom.

"Pappa, det heter inte dagis. Det heter
förskolan.", säger den fyraårige tösen med
en röst som säger vet du ingenting.

Du min son som alltid har avskytt att göra
sin läsläxa sätter sig nu själv i soffan med en
bok. Endast tre månader sedan var det krig,
tog en lång stund att få honom att läsa för
han vägrade. När han väl började signalerade
hela kroppen att han tyckte det var pest och
pina. Med den bakgrunden i färsk minne är
det häpnadsväckande att se sonen nu läsa.

Positiv feedback.

"Du är fantastisk!"

En röst från Fellingsbro folkhögskolan, skriven på min artistsida på Facebook. Jag var på skolan i mitten av april och höll två föredrag för elever och lärare.

Vårens vackra.

Mors magnolia står nu i full blom. Visst är den fin och praktfull?

Utmaning?

Jag tycker om utmaningar. Det har jag alltid gjort, även om jag sällan förstår att det är det jag ställer mig inför. Jag får reda på det genom min familj och vänner.
Att ställa sig upp framför en grupp av människor och prata, är kanske en utmaning för mig. Jag vet inte, men en sak är säker: Jag älskar det.

Vårvärmen.

Äntligen är våren här, i vart fall i Stockholm. Det känns befriande att behöva klä sig i tunna kläder. Ingen täckjacka eller långkalsonger, inga vantar eller mössa. I helgen blir det arton till tjugo grader varmt säger de kunniga på området. Kanske redan om några veckor kan jag vara på "min strand" och vara den som jag egentligen vill vara hela tiden, mitt nakna jag.