Det är dumt att chansa.

Vi lever endast en gång, så lev livet ordentligt. Släpp loss. Släng hämningarna i garderoben. Göm blygseln långt in i förrådet. Släpp bromsen. Gasa på istället. Låt vinden ta nervositeten. Se hindren som vi möter som utmaningar. Låt oss växa av avklarade hinder. Gör förnuftiga val. Minska tiden kraftigt på det vi gör som inte ger oss något. Tänk positiv. Våga lägg tid och kraft på att nå dit vi verkligen vill nå, det är värt allt slit och all tid. Ta för oss av livet. Sug in all beröm vi får likt en tvättsvamp. Vifta inte bort det med orden ´Det var inget.´ utan säg ´Tack.´. Vi är duktiga, kom ihåg det!

Gör vi det? Lever vi endast en gång? Ja. jag har inte hört något annat. Ändå finns det en osäkerhet vad som väntar efter sista andetaget. Visst hoppas jag att finns ett liv eller ett tillstånd efter som jag också kan sätta guldkant på, men jag törs inte vänta och se. Det är dumt att chansa, så jag lever livet nu. Varje dag.

Mobiltelefonen - ett hot mot integrationen i samhället.

Jag minns 60-, 70- och 80-talet, att det då pratades betydligt mer med varandra på tåget, bussen och tunnelbanan än vad det görs i dag. Pratade med de sina på väg till var man nu skulle. Med den obekanta bredvid sig kunde man slänga ut en kommentar om väder och vind, och sedan var möjligheten stor att samtalen tog fart och avslutades inte förrän en steg av eller vid ändstationen där de gick åt var sitt håll. Det var gemytligt. Man kunde höra fragment av flera samtal samtidigt. Jag tog ut en kalvstek ur frysen i morse, min man och jag var på Operan och såg Figaros bröllop och det var så fantastiskt, hoppas att det regnar i natt för vi har satt frö i vår täppa.
I dag är det nästan tyst. Några pratar med varandra och andra läser dagens tidning eller en bok, men resten tittar på sina mobiltelefoner. Inte för att de ska ringa - nej, usch tänk om Sara svarar, då måste jag prata. - utan för att skriva ett sms till sin kompis eller äkta hälft. Andra lyssnar på radio eller se på tv och film. Eller spelar spel. Vad hänt med den sociala människan som pratar med andra?
Barnen och ungdomarna som nu växer upp, vågar de använda rösten om trettio år vid kontakt med andra? Nu är det så behändigt att konversera via sms. Billigt, enkelt och snabbt. Om trettio år sitter de på ett fik, istället för att prata smsar de tvärs över bordet. De vågar inte ha en muntlig kommunikation för de är osäkra på hur det går till. Ett skräckscenario.
Mobiltelefonen är en bra uppfinning. Att alltid kunna ringa när det behövs och att kunna bli nådd var än vi befinner oss. En annan fördel är att en del behöver nödvändigtvis inte befinna sig på sin arbetsplats för att kunna arbeta. Mobilen har blivit kontoret på fickan. Ytterligare en fördel, vi kan bli snabbt uppdaterad vad som händer på nyhetsfronten via internetet.
Nackdelarna är att mobiltelefonen medför på lång sikt ett osocialt beteende. Integrationen är viktigt i samhället, det är det som fogar oss samman. Om vi inte tar det på allvar nu och ändra vårt mobilanvändande kommer en del av tingestens funktioner göra oss socialt funktionshindrad i framtiden.

Att nå målet.

Lev inte på hoppet. Var istället kreativ.

Kommentar från artistsidan på Facebook.

Jag publicerade i går blogginlägget ´Finns inte jag?´ från 18/3 -15 även på min artistsida på Facebook. En av kommentarerna som är följande:

Nästan två meter lång i den trängsel du beskriver, är det ett stort obehag att åka tunnelbana - men kan ändå på intet vis jämföras med det du beskriver! Vad kan göras åt problemet!

Hej! Jag skulle naturligtvis sagt något som ´Ser du mig inte?´. Det hade varit det bästa i den stunden. Tyvärr är jag blyg att ta den första kontakten med de som jag är obekanta med. Därför så sa jag inget, vilket jag skäms för. På lång sikt för att vi som sitter i rullstol ska bli sedda av alla, måste vi kanske dessvärre utmärka oss på något sätt. Vara exceptionell duktig som allmänheten vet något om exempelvis inom artisteri på olika områden, alltså bli kända, eller ha kläder på oss som är iögonfallande. Egentligen ska det inte behövas. Tiden är med oss, det blir bättre.
Under tiden jag har skrivit slår det mig att du kanske tänkte på trängseln och vad som kan göras för att minska den. Sätt in fler tunnelbanetåg på sträckorna och reducera antalet sittplatser. Det sistnämnda har gjorts i de nya vagnarna, men dessa är i trafik sällan.

Grus, både uppskattat och avskyvärt.

Lika mycket som jag uppskattar att gruset finns när det är ett isigt före, lika mycket avskyr jag gruset när det är ett torrt.
Gruset, som inte har hunnit sopats bort, ställer till med problem när som jag sparkar mig fram baklänges. Jag får nästan inget fäste när jag trycker ifrån, bara halkar. Så frustrerande, men jag får se det positiva: Det blir extra träning.
Ibland känner jag mig som en råtta som springer i det hjul som brukar finnas för de som har dem som husdjur. Sparkar och sparkar och sparkar, men kommer ingenstans.

Rocka sockorna!

Alla är vi olika. Alla är vi unika. Det är bra det.
Tänk om vi vore lika. Vad tråkigt det skulle bli då.

´Endast´ är det rätta.

- Jag ska bara resa till Indien, Australien och Nya Zeeland.
På ett kafé sitter en kompis och berättar om sin långa resa. Han är entusiastisk och jag ser på hela honom att han är förväntansfull inför trippen. Det spritter i kroppen.
- Bara. Inte är det bara att flyga dit. Det är på andra sidan jordklotet.
Jag uttalade ´bara´ med kraft.
- Visst, men Arne tänker sig vara ute också i åtta månader, men besöka långt fler länder.

Vid användning av ordet ´bara´ när vi berättar vad vi gjorde eller ska göra, förminskar vi vårt handlade till något nästan betydelselöst. Det är väl inte bara att turista i Indien, Australien och Nya Zeeland? Jo, men vid jämförelse med en som har fyrtio inresestämplar i sitt pass så är det det, säger någon här ute i internetvärlden.
Ersätt ´bara´ med ´endast´. Jag ska endast resa till Indien, Australien och Nya Zeeland. Meningen säger att dessa tre länder kommer jag besöka, men nu förminskas inte resans vidd som det gjorde när ´bara´ användes.

Skulle jag ha sagt något?

Jag passerade en kvinna i trettioårsåldern när jag var på väg till arbetet i morse. Kvinnan hade sin gylf uppe på sina mörkblåa jeans. Kanske ville hon vädra efter nattens erotiska äventyr?
Frågan jag ställde mig, och har ställt när jag tidigare har sett personer med gylfen öppen, skulle jag ha sagt något?
- Ursäkta, men du har glömt stänga din gylf.
Jag blir glad att få det påpekat att min gylf är öppen när den är det och jag kan tänka mig att andra blir det med.
´Jaha, du är en sån som tittar där när du ser på folk´, är en kommentar som möjligen kan komma.
Det är svårt att undvika att se en öppen gylf, speciellt när underklädernas färg är i skarp kontrast med byxorna.
Om mina nära och kära har oknäppta byxor eller öppna gylfar säger jag det. Det är givet, men när det gäller andra vet jag inte hur jag ska agera. Om jag nu ska agera.

Uppdrag på en folkhögskola.

Den 25:e maj ska jag prata inför eleverna på Ädelfors folkhögskola i Holsbybrunn utanför Vetlanda.
Friskvårdspedagog, allmän kurs och assistentlinjen är några av de kurser som finns på skolan.


 

Inbjuden att tala.

Jag har blivit inbjuden att tala på Idrotts- och Hälsokonventet på GIH i Stockholm.
Ett av de olika teman kommer att vara integration ur olika aspekter. Här ska jag med min erfarenhet bidra till att det går att nå framgång även om man har funktionshinder.

Konventet hålls i dagarna tre, 26-28 oktober.
Detta är det elfte konventet som arrangeras. I höstas kom 350 personer: Idrottslärare, hälsopedagoger, fritidspedagoger, förskollärare och tränare.

Finns inte jag?

Det var knökfullt i den vagn som jag var i. En handväska tryckte lätt mot ansiktet och andra sidan såg jag rätt in i en bred byxbak.
Hoppas att du inte är dålig i magen och fiser, tänkte jag.
En del höll i stången som löpte strax under taket och andra grep i varandras jackor eller rockar för att inte ramla omkull av tunnelbanans krängningar. I ju för sig var det ingen risk att någon skulle ramla så tätt som vi stod. Vid sådana här tillfällen hoppades jag att gylfarna har dragits igen eftersom de är i samma nivå som mitt ansikte.
Tunnelbanan stannade vid Östermalmstorg. Några skulle ut. Efter trixande och bökande lyckades de med konststycket att kliva ur. De väntade massan på plattformen pressades in. Det gick inte vänta tre minuter till nästa tunnelbana kom, nej då kan man missa något viktigt eller världsomvälvande hemma eller på puben. De obetydliga avstånden mellan vi som redan var i vagnen blev till intet.
- Jag kan inte backa mer för jag har en rullstol bakom mig, sa kvinnan med handväskan lätt oroande.
Men jag då? Ser du bara rullstolen och inte mig? Finns inte jag? Jag nöp mig i armen. Aj! Jo, visst finns jag. Är jag så oansenlig och blek person att jag är osynlig? Jag som var säker på att jag hade karisma och utstrålade positiv energi ur ögonen. Hon kanske hade fel styrka i sina glasögon? Jag hade god lust att slänga upp femhundra kronor och säga att här du för undersökningen hos optikern. Du behöver gå dit märker jag.

Svar från Akademibokhandeln.

(Läs inläggen den 9:e och 10:e mars innan du fortsätter läsa.)

Hej Johan!

Jag tror också att det är många som vill läsa bokens baksidestext för att få ytterligare info om vad boken handlar om. Jag tror dock att det är svårt att rent praktiskt få till att vända på samtliga böcker i butiken. Jag tar helt klart med mig att man som kund vill kunna ta del av bokens innehåll utan att behöva plocka bland böckerna.

I dagsläget tycker jag att du ska ta kontakt med någon ur vår kunniga personal i butikerna som gärna hjälper dig att ta fram de böcker du är intresserad av. De tar säkert fram en del egna tips också som du kan inspireras av. Vi har idag även tipslappar uppe i butikerna där personalen tipsar om bra läsning som du kan ta del av utan att lyfta ned böckerna.

Vänliga hälsningar

Visst är personalen till för oss kunder och de hjälper gärna till om vi ber om hjälp. De är hjälpsamma, men att en av de skulle gå runt en längre tid med mig och vända på de böcker som väcker mitt intresse det har jag svårt att tro att de vill och har tid med. Men jag kanske har fel.
Tipslapparna är bra att de har börjat med. Det hjälper till en del.

Fört fram min idé.

Jag har mailat Akademibokhandeln och tipsat om att ha ett exemplar av varje bok i butikerna ställd med baksidan utåt, så vi kunder inte behöver vända på boken som har fångat vår nyfikenhet för att läsa handlingen. Det ska bli kul att se om jag får någon reaktion från bokkedjan.
I gårdagens inlägg har jag utvecklat min idé.

Synliggör baksidan på böckerna.

Vad bra det vore om ett exemplar av varje bok hade stått med baksidan synlig i bokhandlarna för oss kunder.
Det har slagit mig förr, men i går var det mer påtagligt när jag strosade runt i Akademibokhandeln i Täby Centrum. Titlar som intresserade eller omslag som väckte nyfikenhet gjorde att jag ville läsa den kortfattade beskrivningen av handlingen, men jag kunde inte ta ner de. Flera titlar hade säkert hamnat på golvet om jag hade försökt.

Sonen åtta år.

Grattis min son.
Tänk att du är redan åtta år. Vart har dessa år tagit vägen?
Åren går snabbt, men ändå inte.

Själv har jag numera ångest inför sonens födelsedagskalas och orolig under. Ångest för att jag inte hittade på tillräckligt roliga lekar och andra aktiviteter som kompisarna gillar. Det vore antiklimax om de vill gå hem efter halva kalaset på grund av att det är tråkigt. Orolig för de inte blir sysselsätta så pass att de vill bli hämtade tidigare.
Hur gick det i dag? Några lekar behövdes inte. De var fullt upptagna med varandra.
Inför dotterns har jag däremot ingen ångest, än så länge i vart fall. Hon blir fyra i år. Här räcker det med att duka fram tårta och saft. Ha fiskdamm, och ballong till var och en. De har varandra att leka med.

Förbjuden önskan.

Värmen var påtaglig i lägenheten. Fuktigheten hög, nästan som jag kunde skära den i bitar med kniv. Luften stod stilla, trots att jag hade låtit balkongdörren stå på vid gavel när jag hade åkt i väg åtta timmar tidigare till kompisen Oskars fest. Ingen antydan till frisk luft som jag hade hoppats på. De tropiska nätterna skulle fortsätta enligt meteorologen på gårdagens Aktuellts 18-sändning.
Nu blir det ännu en natt när sömnen har svårt att finna mig. Utan täcke och inget på mig hjälper till en viss del, tänkte jag.
Köksklockan visade kvart över fyra. Om en stund skulle solen visa sina första strålar över skogen. Ljuset hade lagt sig dovt i min lya. Jag fick en känsla av att jag störde möblerna i deras skönhetssömn. I ljuset uteifrån såg jag oräkneliga dammkorn som dansade ovanför vardagsrumsgolvet.
Jag var trött och tung i huvudet. Den sista drinken var onödig. Lätt att vara efterklok, men det gick inte att neka till en själv när jag bjöd Eva, kvinnan som hade fått min existens i gungning under kvällen, på en Blue Hawaiian. Drinken var ett försök att få henne sitta stilla och prata med mig, och då kunde inte jag vara utan. Eva hade nog blivit konfunderad om jag hade tagit ett glas vatten. Det hade dock varit det enda rätta i det tillstånd jag befann mig i, men i ett försök att ge sken av att jag inte var långt ifrån hennes leverne blev det en Bailey. Oskar sa med glimten i ögat en gång att jag var en riktig jävla kärring som drack hellre drinkar än öl. Det må så vara, men jag ogillade den beska smaken. Det hände jag tog en, men det var inget som jag njöt av.
Eva var en sprallig och trevlig kvinna. Munnen hennes gick i ett. Pratade med alla, även med de som hon inte kände. Ovanpå det såg Eva bra ut, så det var knepigt att få henne se mig bland grabbarna som också försökte få hennes uppmärksamhet. Vi hade dansat och bytt några ord med varandra under kvällen, men sedan hade hon lockats iväg. Jag hade inte hunnit prata, så jag frågade Eva om hon ville ta en drink med mig. Kopplet, som drinken utgjorde, blev som jag hade hoppats på. Vi satte oss i en soffa där dicosmusikens värsta dunkande inte nådde oss.
Jag kände mig stressad att få i gång någorlunda seriöst samtal snabbt, att berätta eller säga något som gjorde att Eva vart nyfiken på mig, för mitt yttre fick inte kvinnor smälta. Mitt ansikte och resten av kroppen var alldaglig, inte alls något upphetsande. Däremot visste jag att jag var trevlig och sympatisk, för det hade jag fått höra genom åren. Vad vad det man sa? Vi har endast de första tio sekunder på oss att göra ett gott intryck på den person som vi träffar första gången. Tio sekunder var försumbar, speciellt när som jag fick i gång talet först efter fem sekunder på grund av nervositeten.
Det flöt på bra. Eva och jag pratade på om musik, uteställen, bankomater som inte fanns när vi behövde de, dryga taxichaffisar och matlagning. Det sista förvånade mig. Eva signalerade inte om att hon gillade att vara i köket, hur man nu gjorde det. Hon sa att hon var fena på att tillverka en laxpudding.
Jag såg på hennes glänsande svarta hår som låg mjukt på axlarna. En vit skjorta med något blått broderi framtill och svarta tajta jeans hade hon på sig. Hennes bruna vackra ögon fick mig att skippa efter andan. De läppstiftsröda läpparna rördes, men jag hörde inte. En varm bris smekte våra ansikten där vi gick hand i hand på strandpromenaden i Malaga. Solen sken. Vågskvalp. Hon log mot mig kärleksfullt. Värmen från hennes hand spreds sig inne i mig som het lava.
Vår promenad slutade tvärt när Eva höll fram Baileysen åt mig, som hon hade gjort då och då under stunden vi pratade. Egentligen ville jag bara prata, för drinkens sötma gjorde det svårt för mig att tala. Jag var orolig även att jag inte skulle hinna svälja innan hon tog bort glaset från mig. Risken var då att en tjock salivsträng kunnat ha bildats på sugröret och munnen, och dragits ut likt en hängbro. Synlig saliv hade inte lämpat sig när jag försökte att få en plats i Evas liv. Tänk om den kletiga saliven med brunfärgad ton hade hamnat på hennes fingrar.
Jag skulle just svänga till något om att jag också föredrog spisen framför TV-tittandet, så vi kanske kan laga till något gott tillsammans en kväll, då Evas mobil ringde. Vips var hon väck, som en avlöning. Jag förstod på hennes ord att några ville att hon skulle komma med ut och röka. ´Eva kommer nog tillbaka´, viskade den inre uppmuntrande rösten. No way, hon kanske går in, men inte söker hon upp mig. Betet jag la ut hade Eva bara luktat på och sedan simmat i väg.

Fnöske i munnen. Jag gick mot toaletten för att dricka samtidigt som jag kallade på personalen genom ett tryck på knappen i hallen. Kände att bulan i byxorna hade växt när jag hade tänkt på Eva. Hon var verkligen snygg. Hade hon märkt att jag tittade på glipan mellan hennes bröst?
- Hej Johan. Har du varit ute på fest? Såg dig när du kom hem, log Kristina när hon steg in i lägenheten.
Kristina var en av de nya sommarvikarierna. Var väl runt de tretti. Hon hade varit uppe hos mig någon gång tidigare.
- Ja, sa jag trött.
- Jag förstår att du vill hjälp av med kläderna?
- Ja.
Kristina böjde sig ner och började knyta upp skorna.
- Vad tycker du om värmen?
- Det är skönt, men nu börjar även jag tycka att det får gärna bli svalare.
Hon lyfte upp huvudet och såg på mig. Hennes panna var fuktig. En svettdroppe rann långsamt ner från tinningen. En hårslinga hade lossnat från det svarta hårbandet som hon rättade till.
- Det är kämpigt att jobba och ovanpå det kan jag inte sova på dagarna. Hur än jag gör blir det bara några timmars sömn. Att sova naken och ha bara lakan över mig, ja det blir något bättre men inte tillräckligt, sade Kristina och skrattade.
Hon torkade sig på pannan med utsidan av handen.
Jag hade hoppat till när Kristina sa ´naken´. Laddade ord vid särskilda situationer gjorde att jag reagerade och nu var det en sådan. En ögonblicksbild av henne liggandes sova på rygg utan en tråd på kroppen flimrade förbi.
- Jag har också svårt att sova.
Hon ställde sig upp och började att knäppa upp översta knappen på skjortan och arbetade sig neråt.
- Efter i natt blir jag ledig tre nätter, då ska jag göra allt för att få sova. Jag behöver det.
Kristinas fingertoppar vidrörde mitt bröst varje gång när skjortan öppnades mer och mer. En av mina armar nuddade en av hennes arm. Den var varm. Två knappar kvar. Hennes hud var fuktig på bringan såg jag innan den v-formade t-shirten tog vid.
Kristina pratade på, men jag tog inte in det. Jag hade fullt sjå med att kontrollera de två känslor som brottades inom mig; kåtheten och nervositeten att kåtheten skulle synas. Ville nu så mycket dela kåtheten med en kvinna, krypa ner i sängen, hud mot hud, läppar mot läppar, smeka, känna värmen från henne, bli smekt allt längre ner, kupa händerna om de mjuka brösten. Å andra sidan ville jag ha en isbit att stoppa ner i byxorna för att kyla ner mig. Nu. Direkt. Vad pinsamt om Kristina upptäckte lemmen som alltmer visade sig. Eller har hon möjlighet redan sett den? Vad ska hon säga? Bli förnärmad eller arg och skälla ut mig? Skulle hon säga att hon kommer att gå direkt på måndag till hennes chef och berätta det avskyvärda och vidriga? Eller skulle hon låtsas som ingenting?
Kristina hade tagit av mig skjortan och lagt den i tvättkorgen. Hon stod nu framför mig.
- Johan, nu har jag glömt hur vi tar av dig byxorna?
Vadå "vi"? Du och dina löss?
- Mmm, jag kan ta av dom själv, sa jag nervöst.
- Jaha, men jag hjälpte dig sist, sa Kristina förvånad.
Utan byxor skulle hon se mitt begynnande stånd.
- Jo, men det går bra. Jag vill göra själv det jag kan.
Fan. Knappen. Nervositeten ökade.
- Kan du bara knäppa upp knappen?
- Visst.
Tur att det var blixtlås i gylfen och inte knappar. Om det varit knappar hade jag behövt hjälp.

Hade det varit fel att insinuera för Kristina att jag var i kåthetens klor och behövde hennes hjälp att bli fri? Varför skulle det vara fel med det om det nu skulle vara det?
Jag satt och dividerade med mig själv. Kristina hade lämnat lägenheten med ett hejdå och ett leende. Även min mandom lämnades som suktade efter värmen från en kvinnans hand.
Att fråga på krogen eller fest när det är glatt och hormonerna sprutar och man är öppen för det mesta, är okej tycker jag. Bara om man är beredd på att man kan få en käftsmäll. Legitimt, men det är det väl inte att fråga den ur personalen som kommer upp hjälper mig? Nej, så klart det inte är, men desperationen och frustrationen väckte funderingar och önskningar som inte jag kunde tygla.

Jag lade mig i sängen. Trött och med en tung pung. Ännu ett dygn passerade i mitt liv utan att jag har fått till det.
Kristina kanske hade gjort det gladeligen, tänkte jag innan jag somnade.

God förmiddag!

Ha nu en trevlig dag. Kom ihåg, ta vara på den.

En egen tid med dottern.

Jag hinner aldrig hämta dottern från dagis för jag kommer försent från arbetet. Men så slog en tanke i mig för en vecka sedan varför slutar jag inte tidigare några dagar i veckan så jag kan hämta? Det är ju i denna ålder som hon nu är i (3 år), jag ska skapa en god relation till henne. Ja, även tidigare och senare. Det är lätt hänt att frun tar det mesta när det gäller barnen, när jag har svårigheter som CP-skadan givit mig. Det som händer då är att barnen drar sig än närmre till frun än vad det gör till en mig. Det är synd, men så är det. Barn är kloka. ´Varför ska jag gå till pappa när han inte kan hjälpa mig att klä dockan? tänker dottern med all säkerhet och traskar till mamma.
Någon docka kan jag inte klä, men hämta från dagis det kan jag.

Jag gick i torsdags in på dagisets uteplats med hjälp av assistenten. (Det är ett gissel att ha med sig assistenten när jag umgås med barnen, men vad ska jag göra. Jag behöver hjälp. Han ska hjälpa mig, men även hjälpa dottern med det jag inte göra på grund av CP-skadan som exempelvis klä barnen.) Dottern satt i sandlådan och lekte med en kompis. Det såg ut som de gjorde sandkakor. Jag ropade hennes namn. Hon såg upp och vände sig om.
- ´Pappa.´, ropade hon glatt med en uns förvåning i rösten och sprang till mig.
Hon slängde sig på mitt knä och kramade om mina lår. Jag smekte hennes rygg.
- ´Hej på dig. Mår du bra?´
- ´Ja.´
Vi småpratade hur dagen hade varit. Jag blev varm av välbehag. Min dotter. Tänka sig att det var min dotter som står nu med en hand på mitt ena knä och berättade med entusiasm att hon hade pärlat en grön giraff.
- ´Vad duktig du är. Det har alltså varit en bra dag på dagis.´
- ´Det heter inte dagis, pappa. Det heter förskola´, sa hon bestämt.
- ´Förlåt, vännen.´

Dottern satt i mitt knä när vi promenerade hemåt. Assistenten puttade rullstolen.
- ´Ska vi gå till biblioteket och läsa en bok? Kanske hälsa på Pippi och herr Nilsson, om nu de är där.´
Dockan Pippi i naturlig storlek med herr Nilsson sittandes i hennes klänning står och hälsar på de som går in på barnavdelningen.
- Ja,´ sa guldklimpen glatt.
Hon fingrade på mina fingrar. Pekfingret upp, pekfingret ner, långfingret upp, långfingret ner, ringfingret upp, ringfingret ner och så vidare tills hon har gått igenom alla fingrar på min vänstra hand som höll om henne.
- Pappa, jag vill att du ska hämta mig ofta.
- Ja, det kan jag göra, sa jag och försökte inte låta gråtmild.
Ljuv musik, var dotterns ord. Blev så glad. Jag vet inte vad det är med mig. Med åren har jag blivit alltmer lättrörd. Precis som min mamma var, hon kunde fälla en tår i stunder som inte tycktes vara något att rörd över.

Dottern sparkade av sig sina stövlar och satte sig på golvet för att ta av overallen. Jag tog bort en stol vid det stora låga runda bordet och rullade in.
Hon gick till dockorna och deras vagn, och lekte en stund.
Jag njöt. Att vara med sina barn i deras lek är fint. Jag uppskattar det. Kommer aldrig få nog av det. En dag är de vuxna och utflugna ur boet. De har egna bon, kanske familj. Då ser jag de sällan. Jag får ta till vara på tiden nu när de är under mina vingar.
Hon satte sig bredvid mig med en bok.
- ´Nu ska jag läsa.´
Hon slog upp den.
- ´Ska jag läsa för dig?´
- ´Nej, jag kan själv.´, sa dottern bestämt.
Hon började bläddra. Snabbt gick det. Jag hann se att det handlade om ett barns sänggående, men inte mer.
- ´Slut.´
- ´Du läser snabbt.´, log jag.
Min tösabit hörde inte för hon var redan på väg till den låga hyllan där hon hade tagit boken. Ställde den försiktig åter på sin plats.
Två barn i dotterns ålder lekte nu med dockvagnen. Jag trodde att hon skulle bli sur, men hon gick fram och bara såg på deras lek. Efter ett tag lekte de alla tre tillsammans. Det var gulligt att se.
Assistenten satt på behörig avstånd. Han störde inte vår samvaro, min och dotterns, med hans närvaro, men han var inte så långt bort att han inte hörde om jag hade behövt kalla på honom om jag ville ha hjälp. Så ska det vara, en assistent som vet när hen ska "försvinna".

Trötta på lek och dockor, gick vi hem där middagen stod och väntade.
- ´Tack för i dag.´, sade jag och pussade guldklimpens panna, där hon satt i mitt knä med tunga ögonlock.
Hon borrade in näsan i min jacka och blundade.

En mysig eftermiddag med dottern.