Jag på sonens dagis och pratade.

I en månads tid har sexårige sonen bett mig att komma till hans dagis. Anledningen är den att, som han säger, "Visa upp alla dina medaljer, pappa.". Han är mäkta stolt över medaljerna som jag har vunnit i rullstolsåkning på friidrottsbanor världen över.
Permobilen kom med även den, för den är intressant för dessa små människor. Varje gång jag hämtar sonen, flockas barnen runt mig och vill trycka på knapparna.

Barnen satt på golvet i en ring när jag kom. Till en början var det blygt, men vartefter jag pratade sträcktes det upp armar för att få fråga. "Har du ont i benen?", "Varför pratar du så konstigt?", "Varför skakar du?", "Hur snabbt går permobilen?" var ett axplock som jag fick svara på.
När jag berättade att jag arbetar, var det en flicka som blev så förvånad att jag trodde att hennes ögon skulle trilla ur samtidigt som hon utbrast "Jobbar du?".

Vid visningen av medaljerna kom sonen till mig och hämtade de. Han la ut de på mattan, så alla kunde se. Jag såg att några av barnen ville känna på dem, så jag sa att de fick det.
Min manuella rullstol tog jag också med, för den är spännande att sitta i, tycker många barn. Visst var det så även här.


Jag anser att det är viktigt att vi som har ett funktionshinder går ut till förskolor och skolor, och berättar om våra liv och tankar. Det är där de ska lära sig att det finns oerhört många olika sorters människor, fast i grund och botten är vi alla människor som ska bemötas på ett bra sätt.

Gardell läste in en del av ´Mitt nakna jag´.

I förmiddags träffade jag Jonas och var med när han läste in fyra sidor ur min roman ´Mitt nakna jag´. Inspelningen kommer att användas i mitt föredrag.

Ett minne för livet.

Dikten Lågan

Denna dikt präntades ner hösten 2004. Orden kom till mig då, men känslan av att se kärleken komma till andra men inte till mig, den hade jag haft länge. Känslan att vara utanför den underbara kraften, som kärleken är, den var svår att hantera. Mycket svår.

 

Lågan

 

att inte få krama kyssa smeka

att inte känna hennes doft

det gör ont att se par kramas

att inte bli kramad kysst smekt

att inte känna hennes varma andedräkt mot min kind

det gör ont att se par kyssas

att inte vara två vid kvällsmaten

att inte känna hennes mjuka blick

det gör ont att se par med barnvagn

den finns omkring mig

men var

nattens mörker släcker dagens ljus

men inte hoppets låga




johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se

Jag övervann min nervositet och blygsel.

Tänk att det går så bra när jag intalar mig att jag kan ta kontakt med människor och göra mig förstådd. Jag slängde ut väl valda ord som en krok till personer som gick framför vår monter, och hälften fastnade. Bara att dra in och ge de information om Omsorgsfamiljen och om mitt föredrag. Jag var förmodligen fortfarande nervös, men jag lyckades övervinna den.
Femton exemplar av min roman, vilket överträffade mina förväntningar. I höst blir det en hel del turer inom landet, för det var många som blev intresserade av föredraget.

I dag arbetar jag hemifrån. Anledningen är att jag är så fruktansvärt trött. Pratar med människor i en miljö där det pratas högt och musik då och då spelas, det gör att kraften och energin tar slut. Det är bäst att ta det lugnt i kväll och krypa ner hos barnen i soffan när de ser på Bolibompa, och hålla om de. Jag har längtat efter dem.

Första dagen på Leva och Fungera.

Nu sitter jag på hotellrummet, trött och glad. Pratade med ett tiotalet personer om min roman och mitt föredraget. De flesta blev nyfikna av föredraget, och tog mitt visitkort. Även många var intresserad av romanen. Jag sålde sex exemplar, vilket var över förväntan.
I morgon ska jag övervinna blygseln och gå fram till passerande och säga ´Vill ni bli inspirerad?´, därefter räcka fram presentationen över föredraget. Sedan är de fast, förhoppningsvis.

Samlar energi till Leva & Fungera i Göteborg, 16-18/4.

Här sitter jag på mitt fina kontor och samlar energi till nästa veckas Leva & Fungera i Göteborg, 16-18/4, en mässa där utställarna visar sina produkter (diverse hjälpmedel bland annat) eller tjänster som kan vara bra för oss med funktionshinder. Jag vill inte skriva ´handikappmässa´, ordet som många använder för de här sortens mässor. På bokmässor visar och säljer författare sina alster, och då skulle utställarna på ´handikappmässor´ visa och sälja sina handikapp.

Jag och kollegorna på Omsorgsfamiljen ska i vår monter sälja in den personlig assistans som vi har plus att jag ska marknadsföra mitt föredrag ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´ och förhoppningsvis sälja exemplar av min roman ´Mitt nakna jag´, som ni för övrigt ser på fotot.
Mässan, som är på Svenska Mässan, pågår i tre dagar, så det gäller att vara noga med sömnen och kolhydratuppladdningen. Mässor är ett kraftprov. Det vet jag av erfarenhet.

Kom gärna förbi oss och se hur gemytligt vi har det i vår monter.

Vid tjugofem-årsåldern insåg jag att jag var svältfödd på kramar, smek och pussar.

I för sig var det inget förvånande. Kramar har jag fått, kramar som delas ut av kompisar när man träffas och skiljs, men ingen som varar länge med smekningar på ryggen. Smek och pussar, ingenting, möjligen en lätt kindpuss någon gång. Visst var det härligt med två mjuka läppar lätt mot kinden, men när jag inte var säker på att mer kommer framöver, ville jag inte ha. Som att endast få smaka en liten bit av smörgåstårtan när man är utsvulten.
Händelsen som fick mig att förstå att jag var svältfödd var en femton-sekunders lång kram. Jag hade gått ut en sommardag för att göra ett ärende i Täby Centrum, då jag hör en kvinnoröst ropa glatt ´Johan. Johan.´ Hann knappt vrida om rullstolen för att se vem det var förrän hon hade ställt plastpåsen från H&M på backen, och satt i mitt knä och omfamnade mig. Kvinnan, som jag umgicks rätt så flitigt med på det kamratliga planet under gymnasietiden, kramade och smekte mig på ryggen medan vi konstaterade att det var alltför länge sedan vi sågs.
- Kommer du ihåg . . . . .? sa hon skrattande och berättade om en episod under en lunch i skolan som vi båda var inblandad i. Jag föll in i hennes skratt.
Vi skildes med det vanliga ´Vi måste ses snart igen." och sedan gick hon, rundade polishuset och försvann.

Hon försvann, men inte förnimmelsen av henne. Nakna armar som hade vidrört mina, smekande händer på ryggen, det nytvättade håret som doftade sommar, bröst mot min bringa, den lena kind som hade nuddat min, värmen från hennes kropp, min hand och arm smekande hennes mjuka rygg.
Jag satt länge kvar, orörlig. Människor passerade, noterade dem inte. Var inne i bubbla, förstådd vad som hade hänt, men ändå inte. Svävade på vita moln av lycka, till och med hade det hårdnat i byxorna. Ville konservera känslan för att kunna plocka fram den när det trängta behovet inte längre kunde tyglas.
Samtidigt som jag befann mig i en känsla av eufori, var jag oerhört chockerad över hur en kram och smek på ryggen som varade i femton sekunder kunde framkalla stånd på mig.
Jag skakade på huvudet och tänkte: Det här är inte klokt. Snacka om att vara svältfödd på kroppskontakt när man får stånd bara av en kram.
Tårarna började rinna. Jag visste inte hur jag skulle göra för att få kramar, pussar och smek, det som jag så hett eftertraktade.



johan.nordansjo@omsorgsfamiljen.se

Min härliga familj.



 



Så här glatt har vi det innan sänggåendet.



Fotomodellande på Livrustkammaren.



Sexhundra bilder tog fotografen på oss. Förhoppningsvis blev något så pass bra
att det kan läggas upp på muséets webbsida.



I morgon blir jag fotomodell blott för en dag. Eller?

Det var så här att när jag, med min assistent, i onsdags satt i tunnelbanetåget på väg till arbetet, stegade en kvinna fram till oss. Hon frågade oss om vi ville vara med på foto på Livrustkammarens webbsida.
Jag blev fundersam, frågade mig varför oss, men jag gav i alla fall mitt mobilnummer till henne. Assistenten gav även sitt. Jag tänkte att jag ringer henne när jag är på kontoret, för det var svårt att för mig göra mig hörd på grund av tågets skrammel.
Det visade sig att kvinnan arbetade på Livrustkammaren, som är beläget vid Kungliga slottet, som kommunikatör och grafisk formgivare. Nu vill de ha nya bilder på muséets besökare, som senare läggs upp på webbsidan. När jag hörde att personerna ska presentera mångfalden i samhället, förstådd jag varför vi blev tillfrågade, jag sitter i rullstol och assistenten har svart hy. Säga vad man vill om det, men vi båda tackade ja.

I morgon får jag alltså agera fotomodell. Jag ska göra mitt bästa, för vem vet, det kanske ligger lukrativa kontrakt bakom hörnet.

I veckan har det varit fullt upp.

Vi har arbetat med att få fram material som vi ska ha med oss till mässan Leva & Fungera i Göteborg. Det är ju snart dags, dörrarna öppnas den 16:e denna månad.
I går sändes materialet till tryck. Vi hoppas att bläcket hinner torka innan det packas in i bilen för färd västerut. Arbetskollegorna rattar bilen medan jag får privilegiet att få ta tåget. Anledningen är att det blir väl trångt om även jag ska in i bilen.
Jag tycker om att resa med tåg, se landskapet susar förbi ackompanjerat av dunket från rälsen. Behagligt. Förhoppningsvis har jag ett bord framför, så jag kan lägga boken där som jag just nu läser, för jag kan inte hålla den.
Eftersom jag reser på egen hand är det bäst att tömma blåsan innan jag äntrar tåget. Visserligen har jag inte testat att gå på muggen på ett rullande tåg. Det kanske går, men jag vill inte chansa, hjärnskakning eller andra blessyrer är jag gärna utan.

Vi ser fram emot mässan. Det blir kul träffa er som vill veta mer om Omsorgsfamiljen och om mitt föredrag ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´.