omslagsbild

omslagsbild

torsdag 28 augusti 2014

Umgås med barnen är det finaste.

Efter en dag på arbetet är längtan stor efter barnen och jag ser fram emot att umgås med de små liven efter middagen. Jag är full av leklusta. Ser en bild i mitt inre hur sonen och jag sitter vid köksbordet med legobitar i en hög och bygger ihop en modell av en farkost från Star Wars. Vi hjälps åt att tolka bilderna på beskrivningen som låg med i asken och letar upp bitarna.
- Lite till höger ligger den . . . lite mer . . . där, säger jag.
Sonen tar biten och sätter den på ena vingen. Den föreställer en blå lampa.
- Bra. Nu ska vi ha en som ser ut här.
Jag pekar med näsan på nästa bild. Dottern kommer fram med en trälåda i handen.
- Hjälpa mig. Lägga pusslet.
- Ja visst. Ska du lägga Pippi?
Treåringen nickar bestämt.
Med axeln trycker jag lätt mot lådan, så den hamnar på bordet. Hon kravlar upp på stolen, ställer sig på knä och häller ut bitarna.
- Pappa, jag hittar den inte, säger sonen dröjande och blicken sveper långsamt över virrvarret av legobitar.
- Nu ska vi se, säger jag lika dröjande.
Han för fingertopparna tätt över, som han vill även känna efter den.
Jag ser i ögonvrån att dottern klarar att sätta ihop två bitar.
- Pappa, titta! Jag klarar det, utropar hon entusiastiskt och applåderar sig själv.
Vänder mig mot henne. Ser in i de blå ögonen och tänker hur söt hon är.
- Duktigt gjort, säger jag med samma entusiasm.
- Där. Äntligen.
Sonen hittar den röda legobiten med två knoppar. Han plockar upp den. Vänder på farkosten och trycker fast den.

Det är mysigt att sitta med mina guldbonusar och leka. Jag vill göra det ofta. Umgås med de är det finaste, men det blir dessvärre endast då och då. För de är trötta efter skola och dagis. Sätter sig hellre i soffan och ser på barnprogram på TV eller spelar på Ipaden än att leka med pappa. Jag förstår att tröttheten har spritt sig i deras små kroppar efter middagen och de behöver ta igen sig. Lika fullt som jag förstår det, lika fullt har jag svårt att acceptera det.




tisdag 26 augusti 2014

Så har det hänt.

En idrottsförening uppåt i landet har hört av sig och vill att jag ska hålla mitt föredrag i samband med deras Kick Off i vår.
Äntligen! Jag har gått här och väntat på att en idrottsförening vill lyssna på mig. Fast att sikta högt och våga förknippas med idrott, blir besöket hos de det första som jag gör hos en idrottsförening. Märkligt tycker jag.



söndag 24 augusti 2014

lördag 23 augusti 2014

Otillräcklig.

Nu har lugnet spridit sig i lägenheten. Barnen har nattats och susar gott i min och min älskades säng. Det vanliga gnatet med sonen hur länge han har spelat på Ipaden, ligger som en osynlig slöja i rummen. En timme per dag får han spela, men han har en annan önskan.
Diskhon är full med disk efter middagen. Ett halvfullt glas med mjölk står kvar på köksbordet. Mjölken är säkert ljummen vid det här laget. En gaffel finns där under, den ser ensam ut där den ligger. I soffan framför TV:n är det popcorn utspridda, spår av barnens lördagsmys.
Jag suckar över min vanmakt när jag ser kastrullen i diskhon med enstaka spaghettisar kvar, fyra tallrikar färgad i svag rosa av ketchup, tre glas med mjölkränder och kladdiga bestick. Vanmakt över att jag inte kan diska, och för den delen städa upp. Jag vill, men kan inte. Vill diska och plocka undan, så min älskade inte möts av det första hon ser när hon går in i köket i morgon. Hon somnade nämligen med barnen som hon gör så ofta. Men jag anar att hon hellre ser en odiskad disk än en hög med porslinskross på golvet.

Ibland känner jag mig otillräcklig.


onsdag 20 augusti 2014

Två på en dag.

En sådan här dag på arbetet som det har varit i dag, ja det får gärna bli flera av. Jag fick nämligen två föredragsuppdrag till hösten. Ett på en personlig assistansutbildning på en folkhögskola och det andra på ett privat personlig assistansföretag.


måndag 18 augusti 2014

Ännu en milstolpe har jag just passerat.

I dag var jag med på mitt barns första skoldag.
Jag trodde att det bara var upprop och lite lek, och sedan gå hem. Nej, barnen kom att vara kvar till lunch.
Jag såg ingen nervositet i sonen. Han var omgiven av idel bekanta ansikten från förskoleklassen, så han uppfattade kanske inte var något nytt som var oroande eller skrämmande.
Det var en särskild dag kände jag när sonen och jag promenerade hemifrån i morse. Att jag skulle vara med när mitt barn, min sjuåring, ropas upp i skolan, det gjorde mig stolt.

Hade någon sagt till mig för tio år sedan att jag i dag kommer att följa med sonen till skolan för upprop, hade jag fnyst åt det. För tio år sedan fanns det inga som helst tecken att jag skulle bli pappa.



lördag 16 augusti 2014

En härlig avslutning på arbetsveckan.

Strandpromenaden vid vattnet på Norr Mälarstrand har en vacker vy. På ena sidan finns Riddarfjärden och andra sidan hus med stora fina lägenheter i mångmiljonklassen.
Tråkigt att träna på trottoarerna och cykelvägarna hemmavid. Jag vet vad som finns efter nästa krön. För att se nytt, tog jag tunnelbana till Fridhemsplan i går efter arbetet och gick ner till Rålambshovsparken. Min assistent hakade av fotstöden och jag började att sparka mig fram baklänges mot Stadshuset.
Solen sken från en nästan molnfri himmel. Det var varmt. Luften var klar, en förnimmelse av hösten. Det glittrade från Riddarfjärden.
Det blev en fin träningsrunda på en timme.



fredag 15 augusti 2014

En mäkta stolt pappa med sin dotter.

Häromdagen köpte jag kritor till dottern, tjocka kritor för målning på asfalt eller betong.
- Ut och måla, sa hon direkt när det gick upp för henne vad det var för något.
Eftersom min fru hade en kompis på besök, följde jag med ut.
Måtte det gå bra. Inga klämda armar och ben i hissdörren, inga klämda fingrar i porten, inte snubbla på fötterna, tänkte jag när vi var på väg mot hissen. Dottern iklädd en rosa klänning och i händerna bar hon en liten rosa Hello Kitty-handväska och den blå hinken med kritorna. Om hon hade fått, hade hon både badat och sovit i klänningen, så fäst var hon vid den.
- Kom nu pappa, sa hon något otåligt.
- Kommer. Trycker du på knappen? sa jag och ägnade min usla sparkteknik en tanke. Annat var det förr, då gick det snabbt.
Jag rundade hörnet. Såg hur hon stod och kämpade med hissdörren.
- Jag hjälper dig.
Skyndade mig fram och höll upp den.
- Jag kan själv.
- Jag vill inte att du klämmer dig som du gjorde häromdagen. Minns du det?
Hon nickade allvarligt och gick in.

Vid porten ställde hon sig på tå för att vrida om låset.
- Det är bättre att använda min nyckel.
Jag pekade på en dosa som låg bredvid mig på sitsen.
- Jaha, sa hon som det gick upp ett ljus för henne.
Tog dosan och tryckte på knappen med en fyra målad på samtidigt som hon riktade den mot porten.
- Inte fyran. Ettan däruppe.
Jag tittade på knappen i tron att hon skulle följa min blick. Självklart gjorde hon inte det.
- Den?
Hon pekade på tvåan.
- Nej, men den bredvid. Till vänster.
- Den?
- Ja. Bra.
Dörren öppnades och vi gick ut.
Dottern travade i väg. Jag ökade frekvensen på benen för att hålla jämna steg med henne, trots det ökade avståndet mellan oss. Jag sa att hon skulle vänta på mig. Hon stannade och vände sig om. Döma av ansiktsuttrycket ville hon säga, ´Varför är du så långsam, pappa?´.
- Duktig flicka att du väntade på mig.
Jag tog dosan från henne och la den tillbaka.
- Var vill du rita? Här eller vid gungorna?
- Vid vattnet.
- Bra. Då går vi.
Jag pussade henne lätt på pannan.
Framme vid de åtta trappstegen som ledde ner till lekparken och en bit längre bort fontänen, där barnen brukade bada, sa jag åt henne att stanna. Jag böjde mig ner och såg henne i ögonen.
- Pappa kan inte gå ner här utan jag får gå runt.
Dottern nickade.
- Du tar trapporna och sedan väntar du på mig. Gå inte före till vattnet, uppmanade jag lugnt.
- Ja.
Hon började gå och jag gick så snabbt jag kunde till den stenbelagda sluttningen fyrtio meter bort. Klappret från hennes skor var det enda tecken på att hon var där, för buskar dolde trappan.
Det tog bara två minuter tills jag hade åter henne vid min sida, men det kändes som två timmar. Hon satt på nedersta trappsteget och väntade. Vad hon var duktigt, och det sa jag till henne.

Vid fontänen satte sig dottern på betongplattorna. Tog upp från hinken en krita med matt blå färg. Lodräta streck och ringar blev det.
Jag såg hur roligt hon tyckte det var. Bytte krita då och då. Själv njöt jag av stunden av att vi två, bara vi två, var ute. Annars är det hela familjen som är med och det blir inte samma sak. Då går hon till mamma när det är något, inte till mig.
Jag var en stolt pappa där jag satt.

Väl hemma i lägenheten kände jag mig lättat att allt hade gått bra. Tösen hade lyssnat på mig och hon hade inte gjort illa sig.
Min fru är högst osäker på huruvida jag ensam klarar av att vara ute med barnen. Nu när både tösen och jag kom hem, helskinnad till och med, tillåter förhoppningsvis hon mig mer att göra det.



onsdag 13 augusti 2014

Söker efter en ny rullstol.

I går begav jag mig till Hägernäs strand för att se på en rullstol av märket TiArrow. Jag såg stolen på Hjultorget i våras och blev intresserad för den är smidig och lätt.
Lustigt nog görs den bara några kilometer bort från där jag växte upp.

Den återkommande nöten att knäcka när jag provar ut en ny rullstol, är att både få tillräckligt med utrymme för mig att använda benen och möjlighet att haka på och av ett par fotstöd på ett snabbt sätt när behovet finns. Det finns få stolar som har den kombinationen, men mannen som tillverkar TiArrow, sa att det går att göra, även om det blir fixande och trixande.
Med det som blir extra på stolen, som jag behöver för att bli nöjd, blir vikten ungefär åtta kilo. Det är avsevärd skillnad från den stol som jag har nu, en Quickie på fjorton.
Jag kan ta mig fram lättare med en TiArrow, så jag hoppas att min förskrivare säger ja. För er som inte vet är en förskrivare en person som ser om behovet finns hos hjälpmedelsbrukare att få ett specifikt hjälpmedel. Om så är fallet, köps det in. Eftersom stolen kommer att kosta betydligt mer än min nuvarande, kan förskrivaren föreslå en annan inte fullt så dyr. Det beror vilket landsting man tillhör. Vissa säger ja till de flesta önskemål, medan andra är mycket restriktiva.

Min Quickie har gjort sitt. Dessutom, enligt en i verkstaden i Hjälpmedelscentralen i Hallonbergen, har de inga reservdelar kvar till dessa stolar. Det verkar som tillverkningen av den har upphört.




lördag 9 augusti 2014

Vår prinsessa.





Vår prinsessa fyllde tre år i går.

Det händer att jag stannar upp, ser på henne och tänker
"Det här är min dotter, min egen." Jag blir varm av glädje och stolthet.
Dagar går. De blir till veckor, som blir månader som till slut blir år och
sedan, innan jag vet ordet av, drar jag det sista andetaget och tappar
fotfästet med jordelivet.
Jag bör stanna upp oftare. Reflektera att hon, den fina lilla är faktiskt min.
Mitt barn. Min skatt.


torsdag 7 augusti 2014

Matmarknad i Suratthanee.

Hela fiskar ligger på en isbädd i några stånd. Kvinnor med varsin stor rejäl kniv står och rensar. Nedanför på golvet bredvid står det hinkar med fiskrens. Flugor har letat sig dit och kalasar.
Hela raden mittemot finns det frukter av alla de slag upplagda: äpplen, kiwi, apelsiner, mango, korta bananer som är sötare i smaken än sina längre släktingar, hela ananaser och andra vackra och mindre vackra frukter som jag inte sett tidigare. Ytterligare en rad bort köps det kött från gris och ko.

Jag är på matmarknad i Suratthanee i sydöstra Thailand. Det är vid sextiden på kvällen. Solen är på väg ner efter ännu en het dag. Övervägande av de som här är handlar för middagen. Det är ett konstant sorl varthän jag går. Från isboxar, stora fläktar i taket som ger en minimal känsla av svalka och små på enstaka bord för att hålla bort flugorna från maten, och från de som köper och säljer. Ingen falanger (thailändsk ord för européer) så långt ögat når. Surratthanee är ingen turiststad. De som kommer hit är antingen de som har tagit sig hit med färja från de närbelägna öarna som Ko Samui och Ko Pha-ngan eller de som ska ta sig över. Kanske övernattar de en natt för att sedan dra vidare.
Jag i sällskap med min frus svåger går runt och ser på allt som finns på den stora marknaden med högt i tak och frånvaro av väggar. Det är rogivande. Att få ta del av andra länders matkulturer är spännande, och jag smakar gärna på nya rätter. Stannar till vid ett stånd där det säljs ananas och ber svågern att ta upp 100 bath från shortsfickan. Jag frågar den unga kvinnan vad en hel kostar på min något knaggliga thailändska. 50 bath. Hon skalade ananasen och delade den i skivor.
- Khunn ma dak brated arai? (Var är du ifrån?) frågar hon.
- Swiden (Sverige).
- Khunn pod passa thai gheng mack (Du pratar mycket bra thai.), ler hon och räcker över plastpåsen med den söta frukten och växeln.
Kvinnan låter förvånad, som så många andra som hör mig prata.
- Mie påmm ben kånn thai. (Min fru är thailändska.).
Vi säger hejdå, och jag och svågern går vidare. Jag ser i ögonvrån att frun, hennes tre systrar och en mängd med barn (syskonbarnen), däribland våra barn, är på väg till bilen bärandes på plastpåsar med middagsmaten. Egentligen vill jag vara kvar, men det är bäst att göra henne till viljes. En hungrig thailändska ska man inte sätta sig upp mot, det vittnar erfarenheten.
Alla dessa genomskinliga plastpåsar, stora som små, som används att ta med sig maten i, från marknader och matstånd längs vägarna, flinar jag. Det måste vara en miljardindustri. Undrar vad som händer om produktionen läggs ner? Blir det kris, folk vet inte hur maten ska tas med?

Det här med som en del säger här hemma att vi bör undvika att äta från en vagn på gatan eller köpa hem färdiglagad från marknader i Thailand eller andra asiatiska länder för att på så sätt minska risken för att bli magsjuk eller få diarré, det är nonsens. Jag har varit i Thailand sju gånger och ätit nästan uteslutande från gatustånd eller marknader, och aldrig känt mig risig i kistan. De flesta rätter som serveras på restauranger i semesterorterna är komponerad för att falla turisterna i smaken, hälften thai och hälften europeiskt.
Ät maten som säljs på gatan och kom närmare Thailand.



måndag 4 augusti 2014

Svettigt.

Det hjälper knappt märkbart att fönstret är öppet på vid gavel här på kontoret. Energin har jag lite kvar av så här på eftermiddagen. Det som måste göras, gör jag innan lunch. Huvudet kokar snart över känns det som.
Trettio grader ute är det enligt en rikstäckande morgontidnings webb. Långt mycket mer inne.




lördag 2 augusti 2014

Sicken otur!

Jag hade tänkt gå med i Prideparaden i dag, men permobilen fick elfel i onsdags. Den är nu inne på service. I fornstora dagar hade jag orkat sparkat mig fram baklänges sittandes i rullstolen paradvägen, men icke i dag.
Besvikelsen är stor. Förhoppningsvis blir det möjligt att gå med nästa år.


Prideflaggan
Kärlekens flagga är det även.




fredag 1 augusti 2014

Åter in i vardagslunken.

Första arbetsdagen efter två månader av sol, bad, kryddstark thaimat djupt in i den thailändska landsbygden - så djupt så att inte ens gps-signalerna når fram - , i Värmlandsskogarna med fiske, svamp- och bärplockning, grillning i de ljumma sommarkvällarna och promenerande i skogen i fullkomlig tystnad.
Det känns bra att sitta på kontoret igen. Bli kreativ med bokstäverna i bloggen och skapandet av föredragen, det gör mig bara gott. Under ledigheten har det dock samlats grus i skrivmaskineriet känner jag. Svårt att få det flöda, men snart är det som ska. Bokstäverna hinner då knappt med att skrivas ner förrän det står andra på tur i väntan på att förevigas.