På grund av eller tack vare.

Språket ger oss möjlighet uttrycka oss. Med tiden kom vi att använda enstaka ord i felaktiga sammanhang. Vi är så vana att göra det, så även om orden sägs eller skrevs förstår vi ändå var vi menar.
´på grund av´ används när det är något negativt. Jag tycker att det hörs klart och tydligt, stöter på något som gör att det som är tänkt att göra inte går att genomföra. Exempel: Vi kan inte gå ut på grund av det dåliga vädret. eller, I dag gick det inte bra på tentan på grund av att jag hade slarvat med pluggandet. 
´på grund av´ använder många av oss även när det är något positivt, och det anser jag är fel. Exempel: Jag vann i dag på grund av min serve. eller, På grund av det myckna regnandet för en månad sedan har vi nu en prunkande trädgård. Det korrekta tycker jag är, Jag vann i dag tack vare min serve, eller, Tack vare det myckna regnandet för en månad sedan har vi nu en prunkande trädgård.

Vad har ni läsare för reflexioner kring detta?

Thailand, snart kommer vi.

Nu på söndag reser vi till Thailand och hälsar på släkt och vänner. En månad blir vi där omgivna av sol, vind och vatten. Som grädde på moset; den goda maten och den gröna vackra naturen.
När som jag älskar sommaren, känns det kymigt att åka ifrån den. Eftersom vår son går i skolan finns det tyvärr inget annat alternativ än att resa nu. Skolledningen har blivit alltmer restriktiva att bevilja ledighet, men så här när det är två veckor kvar på vårterminen går det bra. Ja, i alla fall för sonens skola. Annat var det när jag gick i skolan. Få ledigt var lätt.

Denna gång kommer vi bila runt i landet. Så småningom når vi byn Chang Dtai med sextiotvå bosatta, där vi har vår tomt. Närmast stad heter Kanjanadit.

Det betyder jag inte bloggar under juni.
Jag önskar er en trevlig och skön sommar.

Valet var enkelt.

I inlägget 27/2  -14 berättade jag att jag valde skrivarlinjen på Åsa Folkhögskola i Sköldinge när jag ville förkovra mig i mitt skrivande framför två andra linjer. Dessa var enbart för personer med funktionsnedsättning och de var inga alternativ för mig.
Visst är det bra att det finns skolor och utbildningar för personer med funktionsnedsättning. En del klarar inte av tempot som undervisningen har på de skolor som personer utan funktionsnedsättning går på, och då är det självfallet att de ska gå tillsammans med andra med funktionsnedsättning. Det bör även vara lika självfallet att välja en skola med barn utan funktionsnedsättning om man som förälder är endast en smula osäker på att sitt barn klarar av det med tanke på funktionsnedsättningen. Går det så går det. Om inte, så är det inte värre med att byta skola.
Jag kunde inte se varför jag inte skulle klara av den uppsatta kursplanen på Åsa, så därför sa ja till platsen. Hur det gick? Galant.

Cap d´Agde, en underbar plats att vara på.

Äntligen sommarväder. Barnen lekte hela helgen i den stora fontän som finns utanför lägenhetskomplexet där vi bor. De njöt verkligen av solen och vattnet. Vår snart treårige dotter drog sig fram på magen på den grundaste delen och sparkade med benen.
- "Pappa, jag simmar", sade hon glatt när hon passerade mig där jag satt vid kanten av fontänen.
Sjuårige sonen var inblandad med två kompisar i en batalj. De sprang hit och dit med varsin vattenpistol, och sköt på varandra. De skrattade och stojade.
När det är så här skönt och varmt vill jag slänga av mig kläderna och vara ett med naturen. Låta solens värme omfamna mig. Det får mig att tänka på Cap d´Agde på den franska rivieran, en semesteranläggning för oss naturister.

Jag hade länge vetat om Cap d´Agde. Ända sedan dess har jag haft en längtan dit.
Minns svagt att det kan ha varit när jag var trettiofyra som jag bestämde mig. Nu ska jag dit!
Behövde inte ha en doktorstitel i människokännedom att förstå att det blir svårt att finna en som vill tillbringa två veckor bland tusentals människor som inte har en tråd på kroppen och dessutom helst vara naken själv. Det sistnämnda var inget krav som jag själv hade, men det skulle grymtas bland de andra semesterfirarna om de såg en som hade textiler på sig. Jag frågade assistenterna som jag då hade, men de ville inte följa med. Assistanssamordnaren skrev då en annons och lät den bli publiceras i en tidskrift. Minns inte namnet på den, med den lästes tror jag av de som arbetar inom kommunerna. Jag var inte bekväm i att det sattes in annons, för hur skulle jag kunna veta om de som svarade var seriösa eller om de var ute efter att se allt naket och inte hjälpa mig så mycket som jag ville.
Det kom fem sex svar, men inget var tillräckligt tilltalande. Jo, ett kanske var det, men även om jag hade tyckt att personen var sympatisk vid intervjun hade jag inte torts säga ja till denne.
När jag trodde att längtan att få vara på Cap d´Agde skulle förlängas ytterligare, sa en av assistenterna att hon hade en bekant som kanske skulle vara intresserad.
- Och han är tillförlitlig, log hon.
Mannen och jag träffades, och fann tycke för varandra ganska så omgående. Han var några år yngre, och bohem som jag. Fyra månader senare satt vi på planet ner till Frankrike.

Cap d´Agde är cirka 3x3 kilometer stort område intill Medelhavet. Här finns allt som kan behövas på sommarsemestern. Boende, både lägenheter och camping, lång fin sandstrand, livsmedelsaffärer, småbåtshamn, banor för tennis och boule, restauranger, pubar, swimmingpooler, frisörer och, om olyckan letar sig fram, en läkarmottagning. Ja, som vilken semesteranläggning som helst bortsett från alla är nakna. Det kändes märkligt de första gångerna att gå in i en livsmedelsaffär och köpa sin mat naken, men sedan tänkte jag inte mer på det.
Oftast var vi på stranden. Spelade schack, läste varvad med simturer. Innan man gick ner på stranden, fick man en fin vy. Blicka över hundratals och åter hundratals nakna människor med ett glittrande blått Medelhav i bakgrunden.
På kvällarna promenerade vi runt och småpratade med de som vi hade blivit bekanta med.
Vi bodde i lägenhet de tre gånger vi var på Cap d´Agde. Inte rullstolsanpassad, men det gick ändå. Utemiljön däremot var bra, jag kunde ta mig så gott som var som helst.

För mig är Cap d´Agde en underbar plats att vara på. Från det jag steg in i lägenheten efter vi hade anlänt och två veckor framåt var jag naken. Underbart.
Jag hoppas jag får möjlighet att tillbringa ännu en semester där, och då med barnen.

Det krävs mycket av assistenten att skriva fel i skolan.

Har ni skrivit fel medvetet någon gång? Då vet ni hur svårt det är.
Hjärnan förmedlar det rätta svaret och handen får signaler att utföra de rörelser som krävs för att skriva ner det. Inget konstigt med det. Men anta om du blir ombedd att skriva ett svar som du vet är felaktigt. Hur blir det då med handrörelserna? För de flesta av oss tar det extra tid att börja skriva ner det för det tar liksom emot. Den tiden är så kort, kanske några tiondelar av en sekund. Ett otränad ögon märker det inte.

Jag hade assistent i skolan som skrev det jag sa, för själv kunde jag inte på grund av mina okontrollerade rörelser. Datorer fanns då inte alls i samma utsträckning som nu. Så gammal är jag.
Några av mina assistenter tog på sig extra tiden för att skriva ner det jag sa exempelvis i räkneboken om det jag sa var fel. Jag skulle ha kunnat dragit nytta av det vid proven mer än vad jag gjorde. Kanske fem gånger ändrade jag mitt svar under alla de tolv åren jag gick i skolan. Jag skäms för att erkänna det.
Ju längre tid gick blev dessa assistenter duktiga på att skriva "fel", vilket jag välkomnade. Jag ville inte ha fördelar gentemot mina klasskamrater.

Besökt Hjultorget.

I dag har sonen och jag varit och besökt Hjultorget på Kistamässan. Hjultorget är en mässa som visar upp alla tänkbara och otänkbara hjälpmedel till oss som har funktionshinder.
Vi båda tycker att det var en kul dag. Sonen testade inomhuscurling, bordtennis och en handcykel för landsväg. Även elektronskytte med gevär och pistol hann han med, och här var han riktigt duktig. Sköt en del höga poäng. Som idrottsintresserad tycker jag att det var kul att sonen blev instruerad av den framstående paralympiern Jonas Jacobsson.
Jag testade en Segway, modellen där man sitter. Trots mina okontrollerade rörelser gick det förvånansvärd bra. Jag körde lugnt och säkert.

Sonen fick upp en god fart på denna handcykel.

Jag kan inte förstå att det räcker med två hjul för att en Segway ska
stå upp, men jag behöver inte veta allt för att ha roligt.

Långt innan mässan bestämde jag mig att inte gå runt bland montrarna och prata om mitt föredrag i hopp om att senare få uppdrag. Det gjorde jag förra gången mässan var, men jag fann det pinsamt för jag tyckte mig se irritation hos utställarna. På mässor är det utställaren som pratar för sin produkt för besökaren och inte tvärtom.
I dag när jag blev "indragen" av assistanssamordnare till deras montrar, nämnde jag i förbifarten att jag arbetar som föredragshållare. Jag kunde inte låta bli helt enkelt. Det resulterade faktiskt i ett uppdrag. Denna samordnare föreslog att jag kommer till dem någon kväll i augusti.

Jag ryser av obehag när jag bara tänker på bordsplacering.

Kan ni sätta in er hur det känns för mig med mina hjälpbehov att på en finare middag bli placerad intill en kvinna som inte har träffat mig innan eller inte alls vet vem jag är?
Min bordsdam förväntar sig att äta och dricka gott, och prata med den förhoppningsvis trevliga bordskavaljeren. Hon ser fram emot denna middag för hon har haft det stressigt på sitt arbete. Ponera att hon är barnskötare på en småbarnsavdelning på ett dagis. Nu ska hon sitta i lugn och ro, äta i sin egen takt och verkligen smaka på maten. Det hinner hon aldrig med annars, för på dagiset är det många barn och lite personal, och det gör att hon äter samtidigt som hon matar några av barnen.

Det jag behöver hjälp under middagen är att ta upp sugrör ur ryggsäcken, skära maten i lagom bitar, få maten i munnen*, torka mig runt munnen, hålla upp vinglaset när det ska skålas och ta fram servetten vid eventuella hosta.
Att be kvinnan som är obekant för mig om den hjälpen, och som dessutom inte är införstådd om mitt behov, det gör jag bara inte. Det blir en besvikelse för henne när hon inser att hon ska hjälpa, och även om hon inte säger något märker jag det på hennes kroppsspråk. För mig gör det att jag inte kan ha det trevligt eller njuta av maten. Jag känner att jag då vill slinka ut genom nödutgången fortare än kvickt.
Jag ryser av obehag när jag bara tänker på bordsplacering.

Det blev en hel del fester den våren när jag tog studenten. Studentfest är synonym till bordsplacering. För att jag inte skulle känna mig orolig inför middagarna och obekväm inför mötena med mina bordsdamer, kom jag och en kompis överens med värden att vi två sitter bredvid varandra så hen kunde hjälpa mig med maten. En bra lösning. Efter var det inga problem, då jag klarade mig själv.


*Jag skulle kunna skriva ´mata´, men jag gör det inte. Mata gör vi med små barn, inte ungdomar och vuxna.

Runkade i min ensamhet.

Jag satt i fåtöljen och runkade.
Fårskinnet som jag satt på var lent och mjukt mot min nakna hud. Jag släckte hallampan när kvinnan ur nattpersonalen hade gått efter ha tagit av mig kläderna och borstat mina tänder. Nu var det mörkt i lägenheten, bortsett tv-bildens sken.
Utifrån hördes glada skrål från ett gäng överförfriskade ungdomar. Jag såg på väggklockan i köket och antog att de var bland de sista som hade lämnat kvarterets diskotek, och var nu på väg någonstans i den varma stilla ljusa sommarnatten. Till en kompis på efterfest eller hem till bingen. Musikens dova dunkande hördes när jag hade öppnat dörren till balkongen, men nu hade det tystnat.
Ungdomar förresten, de var i min ålder uppskattade jag vid balkongräcket. Jag hade svårt att se mig som ungdom. Skulle fylla trettioett nästa år. Livet rusade. Fortfarande stod jag på perrongen och såg tåg efter tåg rulla i väg utan att göra en ansats att kliva på. Vad väntade jag på? Kräsen?
Jag hade passerat innestället när jag var på väg hem. Taxin rullade långsamt genom massan av glada och vackra människor som hade gått ut för att röka eller ta en nypa frisk luft. Somriga klänningar och kjolar, ljusa skjortor och uppknäppta kavajer stod de med en drink eller en öl i handen. Musiken hördes väl genom bilens rutor. Den uppsluppna stämningen var påtaglig. En kvinna med en drink och cigarett i handen knackade hårt på rutan till främre passagerarsätet där jag satt. Jag blev skrämd och skvatt till. Chauffören tecknade att han kommer tillbaka, ska lämna av först. Kvinnan hade skrattat åt min reaktion, det hann jag se innan hon försvann ur min synvinkel.
Det låg förväntan i luften. Förväntan att finna den rätte. Om inte, så i alla fall få med sig hem en till sin säng på småtimmarna.
Det kanske var min egen förväntan på lördagskvällen när jag ringde på kompisen Stefans dörr åtta timmar tidigare som gjorde att jag inbillade mig att även de hade den.
Stefan hade två veckor tidigare flyttat in i lägenheten i Huddinge, och nu var det inflyttningsparty. Överallt var det folk, i vardagsrummet och köket. Även i Stefans sovrum satt det folk med plasttallrikar i knät med mat. ACDC:s T.N.T. strömmade ut ur de stora högtalarna.
Kul med så mycket folk, tänkte jag när jag med möda och stor precision rullade intill soffan för att inte göra märken i dörrposten. En del bekanta ansikten, men de flesta hade jag inte sett. Jag hälsade på de som satt närmast. Vi hann byta några meningar med varandra, innan jag kände ett lätt tryck av en hand på axeln. Stefans tjejs bästa kompis, som jag hade träffat flera gånger tidigare, erbjöd sig att hjälpa mig med maten. Visst fick hon det, så hon satte sig ner med en tallrik med rostbiff, potatissallad och cocktailtomater, och en päroncider (Alkohol drack jag ytterst sällan vid den här tiden. Jag gjorde allt för att bli världsetta i rullstolsåkning i min skadeklass. Alkoholen fick jag då stå över, vilket var lätt att göra.).
Hela kvällen flöt på bra. Med det menar jag att jag pratade med många. De hörde vad jag sa. Det kunde vara si och så med det, för mitt uttal har en del skavanker. Det blev även dans med några kvinnor som inte skulle behöva be mig två gånger om att följa med dem hem.
Vid ettiden insåg jag att det förmodligen slutar som det alltid gör. Trevligt och roligt prat med trevliga och roliga kvinnor, men det leder inte till det jag önskar att det ska leda till. Ett telefonnummer nerskriven med röd läppstift på en papperslapp eller sällskap med mig hem. Mycket riktigt, en timme senare satt jag i en taxi till Täby. Ensam och utan en kvinnas nummer.

För ett ögonblick ville jag be chauffören stanna bilen. Jag stiger ur och går med bestämdhet in på diskoteket. Sveper blicken över de dansande. Går fram till den kvinnan som attraherar mig mest och efter de obligatoriska hälsningsfraserna föreslår jag att vi går hem till mig och knullar. Men jag gjorde inte det. Några av mina kompisar, både tjej- och killkompisar, har vågat med blandat resultat, men inte jag. Fegheten hade ett bra och stark grepp om mig vid kontakt av det motsatta könet. Desperat? Det får ni tycka om ni vill, men jag såg det inte så. Jag hade svårt att spjärna emot den naturliga driften som vi alla har.

Jag hade spolat fram filmen till den scen som jag tyckte bäst om. En sval uppfriskande vindpust fyllde rummet. Utifrån hördes en kvinna skratta. Njutningen nådde kulmen.
Satt kvar en stund och njöt av den alltför korta njutningen.

Kröp ner i min säng. En ny dag höll på att gry.

Åter inställt i Norrköping.

Förra gången jag hade föredragsuppdrag i Norrköping fick jag ställa in på grund av en förfärlig hosta som gjorde mitt tal var nästan obefintlig. Nu sex månader senare skulle jag på tisdag göra ett nytt försök, men i förmiddags fick jag veta lokalen där föredraget var planerats att hållas i, hade inte blivit bokat. Med andra ord, inställd igen.
Tråkigt. Inget att göra något åt.

Inget mer uppdrag inbokade innan sommarsemestern, så jag kan nu summera första halvåret. Det blev två uppdrag; ett på Bosön idrottsfolkhögskola på Lidingö och ett på GIH i Stockholm.
Uppdragen vart lyckade. Åhörarna tyckte att det var inspirerande och jag var stolt att det gick så bra som det gjorde. Även om jag är stolt betyder det inte att jag är nöjd med framförandet. Jag vet att jag kan bättre: bli roligare genom att dra mer skämt om livets dråpliga händelser och bli mer rörlig på scen. Det kommer, det vet jag.
Det jag är besviken på är att det blev endast två ynka uppdrag på ett halvår. Min ambition är högre än så, två uppdrag i veckan. Jag är långtifrån knockat. Min strävan fortsätter nu med mer intensitet.
Till hösten har jag redan fått ett uppdrag. Det är Lillsved, en folkhögskola med idrottsinriktning. Skolan ligger på Värmdö utanför Stockholm.

De sista 350 exemplaren av romanen är hämtade.

För en tid sedan meddelade Litteratursällskapet, före detta Debutantförlaget, som gav ut min roman ´Mitt nakna jag´ att de vill göra sig av med de exemplar som finns kvar av den. Litteratursällskapet förvarar sina utgivna titlar på Förlagssystem i Falun, och för att ge utrymme till andra böcker vill de kassera exemplaren. Jag har full förståelse över deras beslut. Romanen har sett sina glansdagar, och då är det naturligt att ge plats till andra författares alster. Däremot kan jag inte leva med vetskapen att romanen, mitt livsverk, kasseras, förmodligen brännas upp, så det blev en vända till Falun i dag och hämtade de sista 350 exemplaren.

Om det är någon som vill köpa romanen, och inte finner den på bokhandlarna på internet, går det bra att maila mig. Uppge namn och adress, och jag skickar ett signerad exemplar. 100kr plus porto är det vad det kostar. Min mailadress hittar du här till höger.

Romanen i ett flertal exemplar på mitt kontor.

Jag drog storvinsten i livets tombola.

Födelsen är ett lotteri. Vinst varje gång. Vi får föräldrar.
Men vinsternas värde varierar. Föräldrarna är oftast bra för sina barns utveckling, vilket leder till att de blir mentalt starka individer som vuxna. Med mentalt starka menar jag att de vågar prova på nya saker, nya aktiviteter, vandra på okända marker och därmed få möjlighet att sätta krydda på livet. Andra föräldrar är mindre bra för sina barns utveckling. Dessa föräldrar vågar inte i samma utsträckning släppa taget och låta barnen testa något nytt. Det leder till att barnen blir hämmade i sin instinkt att upptäcka livet och som vuxna törs de inte ta steget in i det okända, trots att de förmodligen har möjlighet att klara det, utan de går i sina hemvana trygga spår.
Här har föräldrar en viktig roll att fylla, att låta barnen gå på upptäcktsfärd genom livet med lösa tyglar.

Jag drog storvinsten i livets tombola. Jag vann mina föräldrar.
De lät mig prova på saker, och fortsatt så. Även saker som kunde ha gått snett på grund av mina okontrollerade rörelser som CP-skadan medför. De har låtit mig även prova de aktiviteter som de visste på förhand jag inte skulle klara av som exempelvis skridskoåkning och längdskidåkning. Ibland överraskade jag mor och far genom att fixa det, dock inte de nämnda.
Som jag minns har jag hört de endast ett fåtal gånger säga, ´Det kan du inte göra, Johan.´. De har istället trott på mig att jag kan och uppmuntrat mig att försöka på nytt när jag misslyckades. Genom det har de byggt upp mitt självförtroende, och med ett starkt sådant vet vi alla att vi kan komma långt, mycket långt.
Jag hade aldrig kommit så här långt som jag har gjort om jag inte hade fått föräldrar som trodde på mig.

Tack mor och far att ni trodde på mig. Er tro banade väg till mitt innehållsrika och därmed fantastiska liv.

Forskningen har inte nåt dit än att vi kan välja föräldrar, och tur är väl det. Kanske. Men visst vore det bra om barnen får föräldrar som berömmer när de har gjort något bra, ser in i ögonen och säger, ´Det gjorde du riktigt bra."? Dessutom uppmuntra och inspirera barnen att fortsätta med vad de gör och till att prova på något nytt. Om alla föräldrar går in för detta, inspirera uppmuntra berömma, får vi barn med ett stark självförtroende, och det är susen. Senare i vuxen ålder finns det stora möjligheter att lyckas med vad de än väljer att satsa på.

Böckernas fantastiska värld.

Vad det är kul att läsa. Det har jag tyckt länge, men nu är än mer någonsin.
För en kort stund sedan läste jag ut Henning Mankells roman ´Italienska skor´. Jag tycker om den, och framför allt Mankells sätt att skriva på. Han formulerar vissa meningar så fint, så att jag får något drömsk i blicken.
Att enbart säga att en bok är bra, det säger ingenting om innehållet. Det är ett dåligt svar, ja jag skrev nästan liknande några rader upp, men jag tror inte att ni är intresserad av att ta del av handlingen här på min blogg.
Nu har jag läst Mankells romaner ´Minnet av en smutsig ängel´ och ´Italienska skor´, och han har nu blivit en av de författare vars böcker jag tycker bäst om att läsa. De två andra är Lisa Jewell och Anna Fredriksson.

Ungkarlsliv.

I alltför många år levde jag i kärlekens bakgård i ett kompakt mörker. Inte ens en skiftning till grått anade jag.

Tankvärda ord.

Att inte finna kärleken är som att dö en smula.

Växter vaknar ur sin vinterdvala.

Mammas Magnolia står nu i full blom. Visst är den vacker?

Getter och beröm.

Mata getter och tuppar, det är kul. Fråga min son, om ni händelsevis är osäkra om det är det. Så fort hans mor undrade i förmiddags om han vill ta en promenad till Rönninge by sa han glatt.
- Jaa, då kan jag mata getterna och tupparna.
Dottern var mer envis i dag än vanlig när det gällde valet av kläder. Hon ville absolut ha den rosa prinsessklänningen och de röda festskorna på sig, inte direkt passande utstyrsel när man besöker en bondgård. Vi brukar få på henne de kläder som vi vill hon ska ha. Med övertalning eller genom att distrahera, få henne att tänka på något annat än det som håller på att hända, brukar det fungera, men inte i dag. Det var som förgjort. Dottern blir tre år i augusti. När hon är så här redan nu, vad månde det bli när hon blir tretton femton år? Huvaligen!
Fru och dotter stannade således hemma medan sonen och jag gick själva till Rönninge by. Synd att flickorna inte följde med, tyckte vi.

Sonen hade varit inne i gethägnet en bra stund när det kom fram en för mig okänd man.
- Hej Johan, sa han.
Innan jag ens började fundera vem denna man kunde vara, berättade han hade hört mitt föredrag som jag höll på Bosön i januari.
- Jaha.
Jag andades ut. Var lättat att det inte var ytterligare en i raden som ville säga några vänliga ord enkom för att jag inte kan gå.
Han är lärare på Bosön berättade han vidare, och var imponerad över att jag hade gjort så mycket.
- Hoppas att du kommer tillbaka. Eleverna pratade om föredraget en tid efteråt.
- Kul att höra. Jag kommer gärna om ni vill, sa jag och sög in berömmet.

Livet är en skål

Livet är en skål
Fyll den med vad du önskar
Skålen kan inte bli full
Utrymme finns