´Mitt nakna bok´ som talbok.

Jag hade en aning att min roman ´Mitt nakna jag´ har lästs in som talbok, men jag har inte tagit reda på om det var så förrän i förra veckan.
Min fru hade blivit ombett av Gramma Korrektur att läsa in två romaner skrivna på thailändska till talbok. Efter att hon hade blivit instruerat hur hon gör vid inläsningen, som på vilket sätt hur hon skulle läsa och vilka knappar som används, passade jag på att fråga om inläsningen om min roman.
Jo, den var inläst, dock inte av Gramma utan av ett liknande föredrag. På väg hem gick jag in på biblioteket vid Täby Centrum och frågade efter den. Som talbok hade de den inte inne, men de gjorde en beställning. Ska bli spännande att lyssna.

Skillnaden på ljudbok och talbok är att den förstnämnda är inspelad på uppdrag av förlaget, som vill tjäna en slant på den. Det är oftast etablerade och utbildade skådespelare som dramatiserar och gestaltar bokens handling. Talboken är en inläst bok som är avsedd för personer med funktionshinder, däribland läshandikapp, och har inget kommersiellt syfte. Oftast är inläsningen rak och ofärgad, inget dramatiserande.

´Mitt i´ intervjuade mig.

En reporter från lokaltidningen ´Mitt i´ träffade mig i dag med anledning av det dåliga bemötande två väktare gav mig. Läs inlägget ´Det är kusligt när ingen tror på en.´ daterad 17/8  2015.

Glad att jag skriver allt bättre.

Jag känner att jag aldrig har skrivit bättre än vad jag gör nu. Det gör mig glad. Även lättad, för det myckna skrivandet ger nu frukt. Jag formulerar mig bättre och hittar nya dugliga vinklar på meningarna. Det flyter på ett helt annat sätt nu. Trögflytande var det förr jämfört med i dag. Nu porlar bokstäverna som blir till meningar likt det klara vattnet i en fjällbäck på vårkanten.
Skrivhastigheten har dock inte förändrats nämnvärt. Den ligger på tio nedslag i minuten. Problemet att skriva så långsamt är att jag glömmer de ord eller meningar som kommer till mig när jag håller på med en annan mening. Oftast är de bra, så det är förargligt. Förr skrev jag färdigt det jag höll på med i tron på att minnas. Det gör inte jag längre utan direkt hoppar jag ner några rader och präntar ner de.
Jag är inte fulländad i skrivkonsten om ni tror att jag tror det. Kan någon bli det, fulländad? Men jag känner att jag har lämnat det dåliga skrivandet för alltid.

Romanen dammades av.

Jag fick veta häromdagen av en granne att i alla fall ett exemplar av min roman ´Mitt nakna jag´ köptes på en bokhandel på årets bokrea. Det kanske vara fler som inhandlade den, men det vet jag inget om. Det var hans arbetskollega, som var med på samma läger som jag i några år på åttiotalet, som hade fått syn på den.
Lustigt att romanen hade dammats av och lagts fram. Den har ju berättat sin berättelse i tio år.

Det är kusligt när ingen tro på en.

Jag var på väg till Täby Centrum sparkandes baklänges sittandes i rullstolen en dag i somras. Vår treårige dotter var där med en kompis och hennes föräldrar. Jag ville se om det var bra med henne.
Kom halvvägs då en kvinna stannade och stoppade mig, och frågade varför inte min skötare var med. Hon tyckte att det var olämpligt att jag var ute ensam.
- Jag behöver inte ha hjälp. Det går bra ändå, sa jag glatt och trodde att hon, precis som de flesta andra villiga hjälpredor som jag har mött, skulle acceptera detta svar och gå.
- Nej, det går inte.
Bestämt tog kvinnan tag i körhandtagen när jag började gå. Hon såg sig om var skötaren var någonstans eller en annan som hon kunde fråga om vad hon skulle göra med mig, denna individ som för henne var inte kapabel att ta hand om sig själv.
- Hörde du inte vad jag sa. Jag kan själv, det har jag alltid gjort.
Irritationen började smyga sig på.
- Har du en telefon som jag kan ringa på? sa hon stressad.
Utan att invänta mitt svar, dök hon ner i min ryggsäck och rotade runt.
- Ja. Ring du till min fru.
Dessvärre fann hon inte telefonen, antagligen låg den hemma på skrivbordet.
- Jag kan säga numret, så kan du ringa på din telefon.
Kvinnan ställde sig upp och på nytt spejade runt, fortfarande hållandes i körhandtagen. Kände mig som ett litet barn som blev hållen för att inte springa ut i gatan. Antingen hörde hon inte att jag pratade med henne, vilket i så fall var besynnerligt för jag pratade med en klar och hög stämma, eller nonchalerade hon mig.
- Där har vi en hemtjänst, sa hon och pekade. Vi går dit.
- Men lilla gumman, jag är fyrtionio år. Jag kan ta vara på mig själv.
Bromsade ena hjulet med armbågen och pressade skosulorna hårt mot asfalten. Att knacka på hos hemtjänsten var i ju för sig en god idé för de som arbetar där har sett mig vara ute på egen hand och kan intyga att jag brukar vara det, men jag tyckte inte att det behövdes.
Kvinnan drog mig ett par meter. Det gick trögt för jag hade även nu slagit på bromsen. En man kom gående mot oss.
- Hej. Jag hittade honom här ensam, sa hon och slutade upp med att dra mig. Vem kan jag ringa? Jag ser inte hans skötare.
- Kan du lyssna på mig? Jag har inget psykiskt funktionshinder, kan bara inte gå, sa jag uppgivet till mannen.
- Vet inte . . . men jag tror att han klarar sig själv. Har sett honom tidigare här, så . . .
Mannen pratade lugnt.
- Men om det händer något? Påkörd eller ramlar ur rullstolen. Jag har ett visst ansvar känner jag.
- Nej, det ska du inte ha. Låt honom gå. Ingen fara.
Där satt jag mellan två vuxna människor som pratade om mig, inte till mig. Såg knappt på mig heller. Kände mig idiotförklarad. Frustrationen svämmade över alla bredder. Vad skulle jag säga för att de skulle förstå mig?
- Ja, jag vet inte, sa kvinnan tveksamt.
- Det går säkert bra, sa mannen och gick sin väg. Kvinnan gjorde likadant utan att säga något.

Jag gick upprörd och ledsen vidare mot centrum. "Skötare", ordet gav mig rysningar. Såg mig ligga i sängen med slangar in och ut ur kroppen. Kommunicerade med ögonblinkningar. Vita rockar cirkulerade och kontrollerade min andning var som det skulle.
I centrum var det en hel del med folk. Vädret var väl kyligt att tillbringa en dag på stranden. En del strosade runt och fönstershoppade medan andra hade bestämt var de ville, det sågs på deras målmedvetna steg. Jag sneglade då och då bakåt för att undvika att åka in i någon. Det hala golvet gjorde att jag hade dåligt fäste med sandalerna. Någon högre fart fick jag därför inte upp. Sparka till ordentlig var jag tvungen till att göra för stolen skulle rulla en meter. Kände mig som Bambi när hon kom ut på isen.
Två av centrums väktare tornade upp sig framför mig.
- Hej. Går det bra? frågade en av de.
- Jo tack, det går bra, log jag. Tänkte inte mer på det utan vred huvudet för att se om det var tomt bakom. Det var det, så jag fortsatte gå.
- Vänta. Har du ingen med dig?
- Nej. Jag kan själv. Ska till min dotter som här är i centrum.
Att säga att jag har barn är ett sätt att säga att jag är klar i knoppen, vilket jag vill att det leder till att de som bemöter mig dåligt ska förstå att det jag säger är en sanning. Jag förväntar mig det, för så gott som alla föräldrar är mogna och tar ansvar.
- Ingen ledsagare?
- Nej.
Vakten tog tag i körhandtagen.
- Kan du stanna? sa han bestämt och stoppade mig. Vi ställer hos här vid väggen.
- Men . . .
Inte igen, tänkte jag. Såg på människor som tittade med ena ögat på vakterna och mig. Undrade vad som snurrade i deras huvuden. Har mannen snattat? Han verkar vara förvirrad, stackar´n.
- Finns det någon som kan hjälpa dig som jag kan ringa? Täby Kommun? frågade han auktoritärt.
Det var en och samma vakt som pratade med mig. Den andra stod bredvid och såg på. Såg ut som han var beredd att gripa in om jag skulle bli våldsam eller fly.
Hjärtat slog allt snabbare. Min stolthet höll på att vittras bort. Vad händer? Är jag person som ingen, förutom nära och kära, tror på?
- Jag behöver ingen hjälp, sa jag med en hög röst. Den lät säker, men det var den inte. Där självförtroendet hade funnits, fanns nu endast villrådighet. Kände mig matt.
- Men vi kan inte låta dig gå.
- Varför?
- Du kan köra på någon eller nåt.
- Jag har sparkat mig fram baklänges nästan hela livet. Jag har aldrig kört på någon i centrum, för jag vrider mig om och ser om det är någon bakom. Min dotter . . .
- Ja, men först behöver vi få tag på någon som hjälper dig, sa han fortsatt auktoritärt. Visade ingen som helst medgörlighet eller förståelse.
Det här går inte. De kommer inte att släppa mig. Panik.
Väktaren frågade återigen om vem han kunde ringa, ledsagare, kommunen med mera. Så här i efterhand minns jag inte i detalj, för jag var paralyserad av förödmjukelse.
Min frus kompis femtonårige dotter kom gående. Jag ropade hennes namn. Lyckligtvis såg hon mig och kom fram.
- Kan jag ringa hem på din telefon?
- Visst, sa hon och visade en förvåning över att se en väktare på vardera sidan om mig.
Hon slog numret och höll telefonen vid mitt öra. Jag sa att jag hade blivit hejdat av två väktare för de tror inte att jag klarar mig själv. Min fru suckade, för det var inte första gången som folk ignorerar när jag säger att jag kan själv, och bad att få prata med vakten. Hon berättade om mig och förklarade att jag behöver inte alls ha någon hjälp.
- Okej. Har jag ditt ord på att han klarar sig själv?
- Javisst.
De avslutade samtalet.
- Din fru säger att du klarar dig, så hej då.
Jag blänkte surt efter dem.


Hur ska jag vara för att folk ska tro på det jag säger är sant? Hur ska jag uppträda så att de som möter mig förstår att de ska respektera mig precis som vilken annan person som helst? Säg mig, vad ska jag göra för att de ska bli övertygad att jag är vid mina sinnes fulla bruk och bemöter mig bra därefter? Hur ska göra för att de ska förstå att jag är en man med funktionshinder, och inte en funktionshindrad man?

Ska jag behöva ha ett brev invikt i plånboken, som är undertecknad av en specialist på CP-skador, med information om mig och CP-skadan som jag har? Sammanfattningsvis står det att jag är kapabel att ta hand om mig själv och behöver därför ingen hjälp. Brevet får de läsa, de som inte tror på mig när jag säger att jag klarar mig själv. Ska jag verkligen behöva det år 2015?

Jag kände mig kränkt, och fann det så jobbigt och pinsamt att jag överlade med mig själv när jag kom hem om jag skulle våga gå ut ensam i fortsättningsvis. Är det inte olustigt att jag fick denna tanke? Tack och lov dunstade den ganska så snabbt bort.

Pillenopp och snippa.

Dottern och jag höll på att klä av oss för vi skulle ta oss en dusch innan det var dags att krypa till kojs.
- Pappa, du har ingen snippa, sa hon och såg på min penis med en avståndstagande blick samtidigt som den var förundrad. Det har jag.
- Vad har jag?
- En pillenopp.
- Jaha, sa jag och log inom mig.

Jag undrar varifrån dottern fått dessa smeknamn ifrån. Hemma säger vi vad organen heter, penis och slida. Det är viktigt att våra barn lär sig de korrekta namnen. Det är går inte att hindra de, och det vill jag inte göra heller, att få veta alla dessa smeknamn på könen i sinom tid.
Är det på TV:s barnprogram de säger pillesnopp och snippa om könsorganen? Eller är det fröknarna på dotterns dagis som använder dessa när de hjälper till på toaletten för de vill undvika deras egentliga namn? Säger hennes kompisars föräldrar smeknamnen och barnen för de vidare till dagis?
Är det genant att säga penis och slida? Är det så? Om det är så är det märkligt. Jag tycker även det är synd.

Målet är nått, men strävan fortsätter uppåt.

I dag kom träff nummer 10.000! Så många gånger har ni surfat in här på bloggen.
Med tanke på att jag skriver och reflekterar om alldagliga händelser, inte om mode, smink, kändisar, mat, resor till exotiska platser och det senaste inom mobiltelefoni och film som generar betydlig fler antal träffar efter jag har förstått, är jag glad att jag har nått hit. Men nöjd är jag inte.

Tack att ni har gjort det möjligt dessa 10.000 träffar.

Typiskt.

Efter en semester med ovanlig mycket regn och en temperatur som sällan nådde över tjugo grader, sitter jag svettig och arbetar medan solen skiner från en klarblå himmel. Visst har jag rätt att bli småirriterad?

Fin vy.

Inloppet till Vaxholm. Till vänster kastellet.

Inspirationsresa i skärgården.

Högsommarvärmen kom äntligen i veckan. Jag kunde inte
då motstå, trots att jag har börjat arbeta, att ta mig från Vaxholm
till Finnhamn, en ö långt ut i den bedårande vackra skärgården.
En inspirationsresa bör alla ta sig, vilket denna tripp blev.

Ordlådan.

"Det blir svalt när solen inte lyser.", har många konstaterat denna sommar. Va! Är det ett nytt fenomen att solen då och då inte lyser? Jag som alltid ha trott att solen lyser jämt och ständigt även om molnen skymmer den.
Säg istället, ´Det blir svalt när solen inte visar sig.´ alternativt ´Det blir svalt när molnen döljer solen.´.

Än har solen inte slocknat och jag hoppas att den inte gör det på många många år.

Inte i år heller.

För två år sedan bestämde jag mig för att gå med i Prideparaden. Det året var det trettio grader varmt och att få i mig vätska var ett absolut måste om jag inte skulle tuppa av. Ingen hade jag gå med som kunde hjälpa mig att hålla flaskan medan jag sörplade vatten, så jag stannade hemma. Visst kunde jag låta någon göra en flaskhållare på permobilen. Det kunde ha gått, men då uppstår ett annat delikat problem. När vätska intas, måste en viss mängd ut. Kände mig inte för att ha blöjor på mig.
Förra året fick permobilen elfel tre dagar innan paraden och hann inte bli lagad förrän efteråt. Så tränad var jag inte så jag hade kunnat sparkat mig fram baklänges i rullstolen, som var ett alternativ. Jag anade tanken i horisonten, men jag viftade bort den innan den hann ankra i idéernas hamn.
I år, det vill säga i lördags, var jag och familjen i Värmland på fars och hans syskons sommarställe. Därför blev det inget i år heller. Fjärde gången gillt nästa år?

Varför vill jag vara med i paraden? Jag tycker att vi ska få älska vem vi vill och klä oss hur vi vill.
Visst får alla ha åsikter, men nedvärdera inte någon och släng inte glåpord efter hen som inte passar in i den norm som du har. Och vem kan motstå denna härliga och festliga stämningen som paraden har? En explosion av färgglada färger, glädje, medryckande musik, dans är ett välkommet inslag i den annars så rätt så händelselösa Stockholm vad gäller sådana här glädjeyttringar. Nästa år ska jag vara med och släppa loss ännu mer vad jag gör och skaka rumpa.

Visst är den fin och grann, tröjan?
Jag fann den i favoritaffären Zapata i Gamla Stan. Snarlik
Prideflaggans färger.

Kreativiteten kommer att blomstra.

Trött och seg sitter jag här i kontoret, denna andra dag efter semestern. Ledigheten är för att ladda upp batterierna, det vill säga koppla av. Det finns många sätt att göra det på. Själv har jag gått och badat med ungarna, dock alltför sällan på grund av det svala vädret. Själva badandet var föga intressant, roligare att sitta på stranden och göra sandslott, racingbanor eller bara gegga runt. En förmiddag föreslog jag de att åka till ´Pippis hus´ (Junibacken på Djurgården i Stockholm). Grabben sa "Tråkigt." medan tösen utropade "Jätteroligt.". Sagt och gjort, hon och jag tog Roslagsbanan in, därefter tunnelbana och spårvagn. Oj, vad roligt hon hade, ville aldrig åka hem. Vi lekte i Ville Villekulla, såg barnpjäsen Loranga, Masarin och Dartajang, åkte Sagotåget, där bland annat var en "läskig råtta" enligt dottern som smög omkring vid Nils Karlssons Pysslings lya, och en massa annat skoj. Detta var en månad sedan, men hon har inte glömt hur kul det var, för ibland säger att hon vill tillbaka till ´Pippis hus´.
Lika nöjd som hon var, var jag av att endast hon och jag fick umgås och göra något roligt tillsammans en hel lång dag. Det händer alltför sällan. En här-är-min-dotter-och-jag-känsla blev jag medveten om att jag signalerade. Ja ja okej, ni som följer med i bloggen kanske förstår att riktigt på tu man hand var vi ju inte. Min assistent för dagen var med, men han höll sig i bakgrunden. Tösen är inte tillräcklig till åren kommen för att jag ska lita på henne, som att hålla sig intill mig på perrongen i väntan på tåget.
Jag har verkligen fått mer energi, även om jag nu är seg både i kropp och knopp. I söndags på tåget från Värmland läste jag en artikel i SJ:s tidning Kupé som gav mig hopp. Jag läste att vi behöver inte oroa oss att det tar lång tid för att komma in i arbetet efter semestern. Hjärnan har lätt att komma igång efter att ha varit en stunds ledig.

Jag ser fram mot hösten. Bloggandet, föredragsuppdragen och besöket på Bokmässan i Göteborg bland mycket annat. Följ med!

Verklighetens seende.

Jag bär inte solglasögon för jag vill se verkligheten.