Litteraturens julafton.

Igår öppnades årets bokmässa i Göteborg, ett evenemang som jag verkligen vill gå på. Dessvärre sitter jag kvar här i Hagsätra och arbetar.
Det är kul att gå på bokmässan och botanisera bland alla titlarna och lyssna på författarsamtal. Det är som lilla julafton för mig att vara där.
Manuset till min andra roman börjar nu ta form så jag tänker vara där med min roman förmodligen 2020. Hade förhoppningen att vara där redan nästa år men tror att det blir knappt om tid. Manuset är inte ens halvvägs färdigt.

Handikapp rätt och slätt.

Jag använder inte ordet funktionsvariation om CP-skadan jag har. Jag benämner den som ett handikapp eller funktionshinder. En del med funktionshinder anser att alla, med eller utan funktionshinder, har funktionsvariationer. Det håller jag med om. Några kan göra A medan de kan inte göra B. Andra kan inte göra A men B går bra. Att inte alla kan A och B beror att vi har olika förutsättningar som styrka, intelligens, mod, fingerfärdighet, erfarenhet, kunskap osv. Beror inte alltid på funktionshindrets negativa följder att vi inte kan. Många i samhället gör allt för att inte sticka ut. Jag gör tvärtemot för jag vill sticka ut. Klär mig i glada färger, delger mina kontroversiella åsikter och säger att jag har ett handikapp.
Jag har full respekt mot er som använder ´funktionsvariation´ istället för handikapp, funktionshinder, funktionsnedsättning eller vad det nu är för namn som används (kärt barn har många namn).

Arv och miljö, två avgörande faktorer.

Att vi människor uppfattas olika är vida känt. En del gillar hen så mycket att de vill umgås med denne så ofta som det bara går medan andra går omvägar för att slippa se henom. Några av grannarna tycker att grannen, som bor närmast hissen, är propert klädd medan de andra tycker att det är en fasansfull stil. En del är avogt inställda till personer som älskar personer av samma kön. Andra har inget emot dem och deras kärlek.
Att vi människor tycker olika om samma saker är även det vida känt. Den svarta färgen är dyster anser många och vill av den anledningen inte ha den på sina kläder. Andra har gärna på sig svart för de trivs med det. För en del är surströmming bland det värsta man kan äta för smaken och lukten är vedervärdig medan andra ser fram emot att få den norrländska delikatessen på tungan.
Är det märkligt att vi har åsikter som går isär? Vi är olika individer som har blivit stöpt i olika former. Våra föräldrars värderingar, åsikter och uppfattningar har satt prägel på oss hur vi lever och tänker i vuxen ålder. Med det skrivet betyder det inte att alla vi rättar oss efter vad föräldrarna har lärt oss. Det beror av naturliga orsaker. Den främsta skälet är att vi vill bryta oss loss från föräldrarna och känna att vi kan stå på våra egna ben.
Vår miljö påverkar hur och vad vi tänker, och hur vi uppfattar människor och deras beteende. Arbetskollegers, träningskompisars, studiekamraters sätt att se på saker och ting kan lätt influera på oss. Om de anser exempelvis att torskfisket i Östersjön måste regleras för att torsken inte ska dö ut och jag är av en annan åsikt, finns det möjlighet eller risk, beroende på hur vi ser på det, att jag efter tid med deras övertygelse trummande i mina öron ändrar mig och tycker som dem.

Jag ska nu berätta om två män som bemöter mig på två olika sätt. Även om jag finner det högst märkligt kan jag inte låta bli att fascineras av det hela. Den ena mannen, Lasse, är ett år yngre än mig. Han pratar till mig som om jag vore fem år. Andra mannen, Leif, är runt fyrtiotvå och bemöter mig på ett bra och naturligt sätt. Båda två bor två portar från oss, så det händer att jag möter var och en när jag är ute i något ärende.
En lördagseftermiddag när jag, Nu och barnen var på väg till lekplatsen gick Lasse fram till oss.
"Nämen hej Johan", utbrast han.
"Hej", sa jag försiktigt.
Hade ingen aning vem mannen var, men tydligen visste han vem jag var.
"Vad roligt att se dig. Det var så länge sedan", sa han glatt. "Hur mår du? Bor du här?"
Rösten sa mig att mannen var säker på att jag hade ett nedsatt förstånd. Jag suckade nedstämd inombords och kände av ett avståndstagande till mannen.
"Det är bra med mig."
Känner mig obekväm i möten med människor som jag inte vet vilka de är, men de vet vem jag är. Förr lät jag det bero. Brukar lista ut genom samtalens gång, men nu ids jag inte längre.
"Jag flyttade in här på 94:an för en månad sedan. Kommer ihåg att du åkte i din rullstol snabbt i skolan."
"Ursäkta mig, men när och var har vi träffats? Tyvärr kan jag inte placera dig i mitt liv."
"Minns du mig inte? Lasse.", sa mannen förvånad. "Jag gick ju samtidigt med dig i Bergtorpsskolan. Du är 66:a eller hur?
"Ja."
"Och jag är 67:a."
"Okej."
Han såg nu på Nu och barnen.
"Är det här vad jag tror det är?"
"Min käresta och våra barn."
De hälsade på varandra.
"Ser att det går bra för dig. Själv har jag inga barn".
I alla fall på familjeområdet går det bra, tänkte jag.
"Jo tack."
"Måste kila, men vi ses säkert igen", sa han hurtig och gick mot sin port.
Hädanefter som vi har råkat på varandra har Lasse kommunicerar med mig med en röst som om jag vore fem år. Det han pratar och frågar mig om tyder på med säkerhet att han tänker att jag har ett nedsatt förstånd.
Vad har Lasse för belägg att jag ska ha ett psykiskt funktionshinder? Det vore intressant att få veta. Bara det att jag gick i högstadiet på Bergtorpsskolan i en klass med kompisar utan något som helst funktionshinder vore nog belägg att jag endast har ett fysiskt. Kan det vara så att Lasse tror att jag fick en anpassad undervisning efter min intelligensnivå för det var viktigt för mina föräldrar, min doktor eller någon skolmyndighet att jag fick gå med dessa barn?

Leif känner jag igen från Tibblehallens gym på 90- och 00-talet. Jag tränade där upp benstyrkan som ett komplement till rullstolsåkningen. Efter en tid började vi småprata med varandra, men inte så mycket mer.
För fem sex år sedan förstådd jag att Leif bodde två portar ifrån oss. Hade sett honom gå in och ut genom porten då och då med matkassar. En dag kom sonen Bam hem från skolan.
"Det är en kille som arbetar på fritids som känner dig och han sa att det var omöjlig att göra mål på dig i innebandy", berättade han ivrigt.
Efter funderingar förstod jag att det var Leif som Bam hade menat.
För något år sedan började Leifs och mina vägar korsas som när han var på väg hem efter att ha handlat och jag tränade (sparkar mig fram baklänges i sakta mak) eller lekte i lekparken med barnen. Det visades sig att vi har i vart fall ett gemensamt intresse, idrotten. Det har blivit mycket prat om det, men även om våra farhågor kring att barnen rör sig mindre jämfört med förr. Han ser det tydligt på sitt arbete på fritids. Det är fler nu som har sämre flås, har han berättat. Motoriken har också blivit sämre. Klättra och göra kullerbyttor, det är många som har svårt med det.
Döma av hur Leif pratar med mig och vad vi pratar om, finns det ingen tillstymmelse till risk att han tror att jag har ett psykiskt funktionshinder.

Bemötte/bemöter Lasses föräldrar personer med funktionshinder dåligt och där av anledningen till att han fortsätter i samma stil? Lasse har ärvt deras sätt. I den miljö han lever i som familj, vänner och arbetskamrater bemöts vi med funktionshinder dåligt?
Har Leif och Lasse olika referensramar i hur vi människor ska vara, föra sig och tala, och därför bemöter människor olika?

I mina föredrag berättar jag om vikten av att vara neutral i sina tankar i mötet med en för dig obekant person. För att illustrera detta tar jag fram ett blankt papper och håller upp det.
"När du möter en för dig obekant person ska dina tankar om denne vara neutrala eller, ännu bättre, ha inga tankar alls. Var som detta oskrivna blad. Ha inga fördomar mot henom utan skapa din egen bild av personen."
Kan du vara neutral om personen som du möter och skapa din egen bild?

Lasse och Leif är fingerade namn.