omslagsbild

omslagsbild

fredag 27 februari 2015

torsdag 26 februari 2015

Sportlovskul med sonen.

Jag tog ledigt från arbetet i dag, och åkte in till stan med sonen. Ingen snö här hos oss, så vi fick hitta på något annat än längdskidåkning och pulka.



Skjuta är spännande tycker sonen.
Vad är då inte bättre än att vara i Laserfortet?
Här är sonen och hans kompis utrustad för strid.


Efter en vedervärdig lunch med torra och totalt smaklösa hamburgare, enligt kompisens far och jag, på McDonald´s i Globens affärscentrum, var det dags att se Stockholm från ovan.
Vi äntrade en av glasgondolerna, som löper utmed Globens utsida, och fick se en vidunderlig utsikt.

Tack min son för en trevlig dag. Nästa utflykt kan jag väl få välja matställe?




onsdag 25 februari 2015

Sex tjocka härliga romaner . . .





. . . kom jag hem med från bokreans första dag. Nu har jag att läsa fem sex månader framöver.

Böcker som jag köper, vilket jag gör sällan, är inte på impuls utan antingen har jag hört andra prata gott om dem eller har jag läst andra alster från författaren som jag uppskattade. För jag vill verkligen inte inse efter ha läst de första åttio sidorna att jag inte har fått ut något av boken. Chansen att berättelsen tar sig sedan, det förefaller mig osannolikt.




tisdag 24 februari 2015

I morgon startar bokrean.

Jag är full av förväntan. Det ska bli kul att gå omkring bland alla titlar och känna lukten av böcker.
Jag har aldrig besökt bokhandlarna i stan (Stockholm. egen anm.) under rean, men i morgon ska jag göra det. Bok-Skotten och Akademibokhandeln får det bli.
Vad vill jag köpa? Någon enstaka deckare blir det, förmodligen ´Stalker´ skriven av Lars Kepler. Eftersom jag har tröttnat på att läsa kriminalromaner, kommer jag att leta efter böcker med berättelser om livet utan ond bråd död. Relationsdrama, tycker jag är en passande rubrik till de böcker som fängslar mig mest just nu. ´Americanah´ skriven av Chimamanda Ngozi Adichie och ´Fågelburen´ skriven av Lisa Jewell är sådana romaner och de hoppas jag att jag finner. Jag är ute efter fler, men det skriver jag om i morgon. Om jag nu får tag i dem.

För om åren har jag varit likgiltig inför bokreorna, förutom fjolårets då det kittlades lite i spänningsnerven. Förra året fick jag tillbaka lässuget som jag hade upp till tjugofemårsåldern. Nu slukar jag romaner igen.



måndag 23 februari 2015

Mycket ska jag höra innan öronen trillar av.

En morgon rullade tåget endast till Mörby på grund av något tekniskt fel. Jag skulle vidare till Stockholms Östra för att sedan byta till tunnelbana för vidare färd mot kontoret. Assistenten och jag klev av och gick den korta biten till Danderyds sjukhus och tänkte ta tunnelbanan därifrån. Just denna morgon var det även avbrott i tunnelbanetrafiken och enligt det som sades i högtalarna var det oklart när det skulle börja rulla igen, men i vart fall tidigast om en halvtimme.
Typiskt, tänkte jag.
Jag sa till assistenten att vi får ta en taxi från sjukhuset och började gå mot entrén medan jag ringde och bokade en bil.
På grund av den samplanering av resor som görs inom Färdtjänsten kommer bilen först efter trettio minuter, satte vi oss och väntade innanför entrén. Efter en tid fann jag det tråkigt att se människor gå in och ut genom de roterande glasskivorna, så jag ville be assistenten att ta upp boken som låg i ryggsäcken. Han satt nu tillbakalutat med sträckta korslagda ben på träsoffan, en ställning som tydde på att han väl kunde ha slumrat till. Säker var jag inte, för han hade satt på sig mörka glasögon.
- Kan du ta upp boken? Jag vill läsa.
Han lyfte upp glasögonen och såg på mig.
- Jag är trött, Johan. Jag blir det när jag kommer in från kylan. Vi afrikaner är inte vana med minusgrader. Behöver du läsa nu? Du är inte på jobbet nu.
Jag behöver med hjälp att vända blad när jag har boken i knäet, vilket jag har på resan till och från arbetet. Annars sitter jag vid ett bord, och då kan jag bläddra. Jag fuktar underläppen, trycker den lätt på bladet och för det till vänster. Enkelt.
Han såg på sin klocka.
- Taxin kommer om femton minuter.
Du har varit i Sverige i åtta år, och inte är van med kylan. Pyttsan, tänkte jag.
- Ditt pass börjar klockan 07.00 och det betyder att du ska hjälpa mig från den tiden. Alltså är du på ditt arbete nu. Som du ser är inte jag på mitt arbete nu, och jag vill då passa på att läsa för att få tiden gå snabbare, men också för att jag gillar att läsa, sa jag allvarligt.
Han rörde inte en min, när han böjde sig ner till ryggsäcken och tog upp boken, och la den i mitt knä. Det var sällan han visade vad han tyckte eller tänkte. Så även denna gång kunde jag inte utläsa i vilken sinnesstämning han var i. Arg, irriterad eller likgiltig.
- Förresten läser jag inte boken på kontoret. Jag arbetar.
Han bläddrade fram till bokmärket och jag började läsa. Såg i ögonvrån hur han återigen lutade sig bakåt och sträckte ut benen. Glasögonen var redan nerfällda.
Jag hade snart läst både sidorna på uppslaget, men jag kände att det inte var läge att be om hjälp. Fegt kanske? Försökte själv bläddra. Det tog tre fyra minuter för varje sida och de blev skrynkliga.



torsdag 19 februari 2015

Det första vårtecknet.





Våren är till synes på väg.
Denna snödroppe fann jag en liten bit från kontoret.
Osäkerheten verkar stor hos den lilla växten. "Ska jag sträcka upp mig redan nu
eller är det mer snö på antågande?"




onsdag 18 februari 2015

Ord att ta med sig på livets väg.


Det är din tro och fantasi som sätter gränser på vad du kan åstadkomma. I verkligheten finns det inga.



tisdag 17 februari 2015

Semlor, mums!




Vår andra guldklimp.
Snart är jag hemma, och då ska du och jag
kalasa på varsin semla.



lördag 14 februari 2015

Till pappa.




Se vad sonen har målat till mig.
Skapad på fritids.
Här är första sidan.







Här är andra sidan.



Jag blev så glad när sonen gav denna fina teckning. Jag älskar dig, min guldbonus.



torsdag 12 februari 2015

Klär er mer färgglatt, gott folk.

En mörk massa rör sig sakta uppåt i rulltrappan, likt en daggmask som kravlar sig upp ur den våta myllan. Svart, brunt och grått. Jag hajar till när jag ser en glad färg, för det är högst ovanligt.
Jag står och väntar på hissen som ska ta mig från perrongen upp till biljettspärrarna i tunnelbanestationen Tekniska Högskolan i Stockholm.

Varför klär de flesta människor sig i mörka färger på hösten och vintern? Det är ingen som blir lycklig av det, vare sig de eller vi som ser de. Dessa mörka årstider, det är då de färgglada plaggen ska tas fram, och inte bara på somrarna. Det glada färgerna som oranget, gult, blått, rosa, grönt, rött och lila som piffar upp i höstrusket och gråa vinterdagar. På somrarna är behovet att se glada färger lite för den varma årstiden har de med sig.
Jag tror att människor inte vill sticka ut, de vill inte märkas. Fy vad svenskt!
Själv tar jag gärna på mig orangea byxor och knallblå tröja.








tisdag 10 februari 2015

I dag känner jag mig som en usel förälder.

I dag var det skridskoåkning i skolan för sonen, men jag hade missat det.
När jag gick i skolan fick vi barn med oss hem skrivna lappar av fröken när det var något som avvek från schemat. Mestadels var det utflykter och friluftsdagar, men också tid vid besök till skoldoktorn fick föräldrarna veta genom dessa kopierade lappar, som hade en svag doft som påminde om välling.
I dag är det Schoolsoft som gäller, i alla fall för eleverna på sonens skola. På Schoolsoft, som vi föräldrar loggar in på via internet, hittar man allt som rörs ens barn som veckans läxor, prov, eventuell frånvaro, schema, matsedel, utflykter med mera.
Jag hade inte gått in på Schoolsoft på några dagar och vips missade jag att sonen skulle ta med sig skridskorna i dag. Han tog det med jämnmod, men jag tycker att det var slarvigt av mig.
- "Pappa, det gjorde inget.", sa han.
Visst gjorde det.



måndag 9 februari 2015

Känslan blir att sitta i ett fängelse utan synliga murar.

Visst känns det lockande att bosätta sig i Thailand. Speciellt när det är kallt och snön ligger decimetertjockt på marken. Jag föredrar sol och värme, även om det är en fin naturupplevelse att ge sig ut på en promenad, i pulkabacken med barnen eller en runda i skogen när det gnistrar i snön av solen från en klarblå himmel. Det finns inget i Thailand som kan mäta sig med det.
Först ska barnen gå färdig skolan, helst även gymnasiet, innan jag och frugan ens börjar fundera var vi ska bo hädanefter. Det bästa vore att bo i det natursköna landet från november till februari, för jag är inte intresserad av att bosätta mig där. Det är närmast omöjligt att ge mig ut utanför tomten på egen hand. Om det finns trottoarer, vilket inte är säkert, kan jag inte komma upp för de är alltför höga. Gå på gatorna, är inget alternativ. Livsfarligt, bilisterna och mopedister kör snabbt och har mindre trafikvett än vad vi har i Sverige.
Jag vill klara mycket själv, och det kan jag inte göra alls i samma utsträckning i Thailand. Jag mår dåligt att hela tiden be om hjälp. Känslan blir då att sitta i ett fängelse utan synliga murar.



Sonen och jag tar igen oss efter mycket hoppande och simmande i en bekants
pool på Koh Samui.

söndag 8 februari 2015

Ja, jag gjorde det!

Jag tog ner romanen som jag ville ha från hyllan. La den i knäet, vände på den för att säkerställa att ´Tigerkvinnan´ är den fjärde boken i serien om barnmorskan Cecilia Lund. Jag körde fram (satt i permobilen) till lånedisken och sa till bibliotekarien att jag ville låna denna.

Jag gjorde det.
Jag vände på permobilen så jag fick bokhyllan på min högra sida. Körde det närmaste som jag hade möjlighet till utan att vidröra böckerna. Jag stöttade min vänstra underarm rätt hårt på knäet, det för att få bättre kontroll på den. Koncentrerade mig att jag skulle föra fram handen, alltjämt mot knäet, långsamt mot romanen, sluta fingrarna om den och slutligen lyfta upp och lägga den i knäet.
Att få alla fingrar samtidigt greppa om den tjocka boken, det var svårt. När lillfingret och ringfingret ville, sträckte långfingret, pekfingret och tummen på sig i full längd och vice versa. Att synkronisera kroppsdelarna är en av mina svaga sidor.
Till slut fick jag ett ordentligt tag om romanen. Koncentrerade mig ännu en gång, att hålla den samtidig som jag ska lyfta och placera den i knäet. Jag skulle även ta i. Romanen är lätt för er som är normalstarka, men av mig kräver det lilla extra.
Jag lyckades. Halvminuten senare låg ´Tigerkvinnan´ i knäet. Jag gav ifrån mig ett lågt glädjetjut på vägen fram till bibliotekarien.


Det är viktigt att låta glädjas åt det vi gör, även åt det vi nu kan. Att ta ner en bok från hyllan på ett bibliotek, det har jag gjort förr. Men jag har inte alltid klarat det.
De flesta av oss reflekterar inte över att det vi kan i dag, klarade vi inte av en gång i tiden. Alla ni som har körkort, stanna upp och minns hur känslan var när ni lyckades ta körkortet. Alla ni som har ett arbete som har krävt en lång och tuff utbildning, stanna upp och sätt dig vid ditt skrivbord på arbetet, och minns den glädje när du klarade av examen.
Stanna upp då och då, och reflektera över det vi kan och har gjort. Vi konstaterar då med all säkerhet ´Ja, men jag rätt så duktig i alla fall.´ Detta stärker vårt självförtroende.




fredag 6 februari 2015

Världsmästare, europamästare och Paralympier.

Min tävlingsbana började den 12:e november 1981, femton år gammal, i en gymnastiksal på GIH (Gymnastik- och idrottshögskolan) i Stockholm. En eftermiddag i veckan var jag och andra ungdomar med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar där och prövade på en mängd med olika idrotter tillsammans med eleverna som gick på skolan. De ingick i deras undervisning att de var med oss ett par gånger.
Jag träffade då Ray Clark, själv med ett funktionshinder, en man som brann för att få personer med CP-skada att börja träna och så småningom tävla. När han såg mig frågade han mig om jag hade tidigare sparka mig fram baklänges.
- "Nej.", sa jag och tyckte det lät konstigt. Det går väl inte.
Ray rullade fram en av skolans rullstolar. Häktade av fotstöden. Mamma hjälpte mig över och han ville att jag skulle sparka mig till väggen och tillbaka, en sträcka på fyrtio meter.
Det var svårt att hålla sig utmed linjen av basketplanens långsida. Särskild rakt gick det inte, såg ut som jag mest åkte rullstolsslalom utan koner.
- "Hur gick det tycker du?", frågade Ray när jag till slut kom tillbaka. Jag hade säkert åkt trettio meter mer, så vingligt gick det.
- "Kul, men svårt."
Det han sa härnäst förändrade mitt liv så fullständigt.
- "Johan, du kan tävla i att sparka dig bakåt. Det finns även i Paralympics en klass endast för de som sparkar."
Jag satt och gapade. Hörde jag rätt? Det var som allt tystnade. Bollarna upphörde att studsa. Människorna slutade att prata och springa eller rulla efter bollar. Ingen som sa uppmuntrade ord att ta i mer. Det hördes inget från de som spelade rullstolsbasket i bit bort.
Jag hade tidigare prövat på ridning, simning, ishockey, bandy, boccia, fotboll, innebandy, basket och orientering. Ännu fler, men jag minns inte nu vilka det var. Antingen var det för svårt eller så tyckte jag inte det var roligt. Året innan var det sommarolympiaden i Moskva, och jag satt klistrad framför TV-apparaten. Jag fann det så kul och spännande. Inuti började det gro en önskan att en dag ska jag vara med.
- "Paralympics.", sa jag försiktigt, nästan rädd för att uttala namnet. Paralympics.
- "Vill du vara med där?", frågade Ray och log.
Han märkte väl något drömsk i mina ögon.
- "Ja."
- "Då får du börja träna."
Jag såg inom mig hur jag rullade fram till startlinjen på en fullsatt Paralympicsstadio iförd den blågula dressen. Jag ska dit.



Ray Clark tävlade för Sverige i Paralympics 1980 och 1984.
Ray är mångfaldig medaljör i grenarna kula, spjut och diskus.



Träningen gav resultat.
På SM genom åren erövrade jag fem guld, elva silver och arton brons på distanserna 60, 100, 200, 400 och 800. Eftersom jag ensam, med några få undantag, att sparka mig tävlade jag mot de som körde med nedsatt funktion i armarna. Trots det lyckades jag ta så många medaljer.
Internationellt var det fler ´sparkare´och det gjorde att jag fick tävla mot jämbördig motstånd. Jag vann VM-guld på 100 meter i Nottingham 1997. På EM99, även det i samma stad, blev det silver på 100 meter och guld på 200, 400 och 800 meter. Vid VM 2005 i New York tog jag två andraplatser, 100 och 200 meter.
För medaljerna på EM tilldelades jag Täbys Kommuns Idrottsmedalj. Denna utmärkelse är jag stolt över.
Jag hade i karriärens begynnelse siktat på att vinna Paralympics. Jag deltog i ett, 1988 i Seoul. Lyckades kvalificera mig till final på de distanser som jag ställde upp. Bästa placeringen blev en femte på 800 meter.



Fyrfaldig medaljör vid EM i Nottingham 1999.



Jag är stolt och nöjd över det jag har åstadkommit på världens friidrottsbanor.
Ray, jag är evig tacksam att jag träffade dig och att du introducerade mig till friidrotten.



onsdag 4 februari 2015

Överraskande många eftersättsblad.

När jag börjar med en roman är det ointressant att veta antalet sidor den har. Om jag hade vetat det, hade jag kanske kunnat listat ut hur upplösningen skulle bli ju längre jag läser. Det vill jag inte. Visst ser jag när berättelsen lider mot sitt slut, och det på att högra sidan av uppslaget blir allt tunnare, men eftersom jag inte vet det exakta sidoantalet kan jag inte heller få någon grepp på hur det kommer att sluta.
Jag har just läst ut Annika Estassys roman ´Solviken´. Den har överraskande många eftersättsblad, nämligen tio stycken, och det spelade mig ett spratt. Jag hade läst sista sidan, vilket jag inte visste då, text som täcker halva sidan.
´Ännu ett nytt kapitel blir det.´, tänkte jag och vände blad.
Till min stora förvåning tittade jag på ett oskrivet blad. På nästa var det ´Författarens tack´. Romanen var alltså slut. Jag som var helt övertygad att berättelsen skulle fortsätta, för jag tyckte att det var ett abrupt slut.

Efter berättelsens sista punkt och ´Författarens tack´ följde tio stycken eftersättsblad. Är det normalt med så många?
Jag har läst många romaner, men jag har inte sett detta tidigare.




tisdag 3 februari 2015

Det händer mirakel när vi minst anar.

Vår snart åttaårige son har varit helt ointresserad av att läsa böcker. Endast TV-tittande, spela på Ipaden och nu på sistone träning av sin kropp har varit det som han har sysselsatts med efter kvällsmaten, läxläsning och badandet.
På fredagskvällen skedde det något som vi föräldrar hade länge hoppats på att sonen skulle börja med. Han hade just tränat framför TV:n, då han gick till sitt rum. På vägen fick han syn på boken som låg på vårt skrivbord. Det var en av delarna i serien ´Lasse-Majas Detektivbyrå´. Han snappade upp den och la sig i säng.
- "Kom pappa och lyssna."
Hörde jag rätt?
En sida tragglade sonen igenom. Han gör på sitt eget lilla vis; han bokstaverar först ordet högt, och därefter uttalar han ordet, även det högt.
Jag frågade om han förstådd texten. Jo, det gjorde han.
Jag höll på att smälla av. Hela hösten har han gjort sina läsläxor motvilligt och ointresserad. Det har varit till och med svårt att få honom att sätta sig vid köksbordet, där läxläsningen sker.
Får se om det var bara i dag som han ville läsa, tänkte jag när jag smekte hans kind och släckte lampan.
Men de påföljande dagarna har sonen läst en två sidor. Han tycker sisådär om att läsa, men berättelsen är spännande och det gör att han fortsätter.

Duktigt gjort, vår son!



måndag 2 februari 2015

De som tigger, låt de hjälpa med att röja upp snön i nu vårt vintriga land.

I morse var det återigen vitt på marken när vi vaknade i morse. Barnen såg fram mot ännu en dag i pulkabacken.
Jag räknade till tre människor som satt och tiggde på den korta vägen från tunnelbanestationen genom Hagsätra torg till kontoret. De satt påpälsade och omsvepta av lager med filtar, och framför stod det en urdrucken kaffemugg från Seven Eleven eller en plastmugg från en välutrustad offentlig toalett med några slantar i botten.
Det slog mig varför hjälper de inte med snöröjningen? Varför anställer inte Stockholms Stad och andra landets kommuner dessa arbetsdugliga och oftast arbetsvilliga människor? Så fort när snön faller, ge dem spadar, skyfflar och traktorer. Sätt de i arbete! På somrarna kan de hålla rent i parker och på torg.
Jag vet. I Sverige behövs det papper på att få arbeta, men varför inte bortse från det i detta fall. Låt de arbeta och få en inkomst, och låt de känna sig som en del av vårt land.
´Men det går ju inte.´, säger vänner av ordning. ´Om vi låter de arbeta och ger de en slant, kan det ses att vi utnyttjar dem. När det blir känt utanför landets gränser att de får pengar, blir det mer som försöker att ta sig hit, och det vore inte lyckat.´

Här reser jag till arbetet, och har gjort så i trettio år. Jag kunde och kan förtidspensionera mig när som helst beroende på den CP-skada jag har, men har inte gjort det och kommer inte göra det heller. Jag kan och vill arbeta.
Vilket slöseri med arbetskraft, tänker jag när jag ser de och ryser till. Starka, duktiga, intelligenta, vänliga människor som blir en tillgång för oss när vi öppnar våra famnar och välkomnar de i vårt samhälle.




söndag 1 februari 2015

Det känns främmande att köpa matbröd.

Min mamma köpte aldrig matbröd utan bakade själv. Jag minns än i dag när vi barn kom hem från skolan, småhungriga och trötta efter en lång dag, och stig in i hallen i villan i Viggbyholm och möttes av en doft av nygräddad. En himmelsk doft.
Tre fyra eftermiddagar i veckan låg det fyra limpor under en grönvit randig handduk på en plåt ovanpå spisen. Vi var så ivriga att skära upp, men mamma sa alltid att limporna måste svalna något innan för att de skulle bli mer fasta. Den tiden gick så förtvivlad långsamt. Kan jämföras med när vi väntade på jultomtens knackningar på dörren efter TV:ns Kalle Anka. Magen kurade och snålvattnet rann. Till slut skar mamma upp varsin tjock skiva till oss tre pojkar där vi satt runt köksbordet. Hanns knappt med att bre smör på förrän det började smälta. Till det drack vi kylskåpskall mjölk. Ett ljuvligt minne från barndomen.

Mot denna bakgrund känns det främmande att gå in i ett opersonligt Hemköp och köpa en limpa, förvisso dagsfärsk enligt etiketten, instoppad i en prasslande plastpåse. Fortfarande gör det det, även om jag har gjort det i många år nu. Jag har försökt själv bakat då och då, men aldrig lyckats få till det som mamma gjorde.