"Johan var grym."

Feedback från föredraget som jag höll på Rodengymnasiet den 22/3. Jag pratade om vikten av att tro på oss själva att vi kan och bemötande människor emellan.

”Det viktigaste Johan berättade var nog när han berättade om hur folk bemöter honom, det gjorde så ont i hjärtat. Förstår inte hur folk tänker. Bara för att man har någon form av funktionshinder/utvecklingsstörning så betyder det inte att man inte kan något. Jag tyckte han var grym som sitter på scen och berättade om bemötande, det gjorde att mina tårar föll.”


Hela referensen finns att läsa via en länk här i högra spalten.

Medverkar i assistansutbildning.

I morgon måndag far jag till Norrköping. Jag ska medverka i en utbildning som vi i Omsorgsfamiljen har för våra personliga assistenter. Den punkt jag har hand om är att berätta hur assistenterna bör arbeta och tänka på så samspelet mellan kund och assistent blir så bra som möjligt.
Ett av de mest viktiga tänk är att assistenten får inte tycka synd om eller har medlidande för kunden för handikappet hen har. Även om assistenten inte uttrycker det verbalt framkommer det rätt tydligt i dennes arbete och som kund är det besvärande. Att det är det vet jag av egen erfarenhet.
Det finns ingen på vår planet som blir bättre eller känner sig bättre till mods när någon tycker synd om en.

En bra kombination.

Denna skönsjungande man har jag med mig på en del av mina föredrag. Mina ord om vikten att du själv tro att du kan och bemötande människor emellan bland uppblandad med Alex Flows fina röst sjungande tänkvärda texter blir det en härlig mix. Här får ni lyssna och se Alex.

En god respons.

Det blev ett lyckat föredrag i går på Rodengymnasiet i Norrtälje. Jag pratade om vikten av att ha ett gott självförtroende och bemötande människor emellan inför ett sjuttiotal elever och en handfull lärare.
En av eleverna, som jag såg, började gråta stillsamt redan fem minuter in på föredraget, då jag pratade om bemötande. Efter föredraget fick jag stående applåder. När de håll på att lämna aulan såg jag att en annan elev var rörd till tårar.

´Tack för en jättebra, intressant och viktig föreläsning. Den väcker många frågor som vi kommer diskutera på kommande lektioner.´ möttes jag av på email i morse från en av lärarna,

Rocka sockorna.

Onsdagens uppdrag.

På onsdag far jag till Rodengymnasiet i Norrtälje. Inför eleverna, och förhoppningsvis en del av lärarna, kommer jag att prata om självförtroende och bemötande människor emellan.
Ett gott självförtroende måste vi ha för att ha möjligheter nå dit vi vill. Vart, det är upp till var och en. Hur bygger vi upp självförtroendet? Jag lär ut de enkla knepen.
Hur svårt kan det vara att bemöta varandra på ett bra sätt? För mig är det inte svårt och inte heller för den övervägande delen av Sveriges befolkning, men för de övriga är det det. Vad beror det på att den klicken av människor bemöter oss andra på ett felaktigt sätt? Jag lär ut knepen hur tänket ska rulla när vi möter människor som för oss är nya, både på skämt och allvar.

Inget att hänga läpp för.

Det motoriska tappade jag för femtio år sedan, i vart fall det finmotoriska.

Kan vi vara barnvakt till våra egna barn?

Kan vi vara barnvakt till våra egna barn? Nej, jag tycker inte det.
Jag hör föräldrar säga att ´I dag ska jag vara barnvakt.´ och de barn de syftar på är sina egna. Såklart är det inte mammor som säger så utan det är föräldrar av det manliga könet. Jag skäms inte i vanliga fall att vara man, men när jag hör pappor säga att de är eller ska vara barnvakt till sitt/sina barn, gör jag det.

Än finns det hopp.

Jag var ute och tränade en lördagsförmiddag vid tiotiden. Eller rättare, jag promenerade. Det överensstämmer bättre med det jag gjorde. Det går nämligen långsamt numera för mig att sparka mig fram baklänges sittandes i rullstolen jämförelsevis med min yngre upplaga. Nåväl, på avstånd såg jag en man i medelåldern och en kvinna cirka tjugo år äldre komma gående mot mig bärande på varsin systemkasse med klirrande innehåll.
Mannen sa hej när han gick förbi mig och jag hejade tillbaka. Tjugo meter efter kom kvinnan, grånad och även sliten och märkt efter år av alkoholens gifter. Hon stannade framför mig. Såg på mig med sorgsen blick samtidigt som hon smekte mig på ena kind.
- "Än finns det hopp.", sa hon och gick vidare.

"Tack att du hjälpte pappa. Många chaufförer gör inte det."

Incidenten med en taxiförare i höstas har fått mig att inte vilja längre åka taxi ensam. Jag vågar helt enkelt inte utsätta mig för risken att återigen få ett dåligt bemötande. Även om jag känner mig friare på något sätt när jag reser med taxi och framförallt bekvämare, sitter kvar i rullstolen som jag gör i färdtjänstbuss är ostadigt, reser jag numera med det sistnämnda. Det positiva med färdtjänstbuss är att jag inte behöver förflytta mig från rullstol till säte utan föraren surrar fast rullstolen och jag får ett säkerhetsbälte om mig. Vid resa med taxi behöver jag få hjälp av föraren när jag kliver i och ur. Inget som är ansträngande eller problematiskt för hen under förutsättning att hen lyssnar på mina instruktioner. Det gör inte alla och då händer det att jag får ett dåligt bemötande. "Jag vågar inte hjälpa dig.", "Jag kan inte hjälpa dig för jag har ont i ryggen.", "Jag vågar inte låta dig åka för du kommer att slå sönder bilen." (Hen ser mina okontrollerade armar.) och "Varför åker du ensam?" är en del jag har fått höra. Jag blir ledsen. Jag känner mig mindre värd.
När jag har med mig någon som frun, kompis eller assistent vågar jag resa med taxi. Jag behöver då inte hjälp av föraren.

Sonen började med fäktning i höstas. Till träningen, som var i Solna, tog han, jag och min assistent Roslagsbanan (tåg) och buss. När vi skulle hem reste sonen och jag med taxi eftersom assistenten hade då tidigare avslutat sitt pass och sonen var så pass ung, nio år, att han inte var stark nog att hjälpa mig exempelvis upp på bussen.
Jag var alltid smånervös när vi stod och väntade på taxin. Undrar om det är en snäll förare som utan negativt muttrande kommer att hjälpa mig in i bilen, tänkte jag. Sonen var lyckligt ovetande för oron höll jag för mig själv. Oftast var det förare som var hjälpsamma. Minns en resa. Bilen hade precis börjat rulla mot Täby när sonen sa till föraren:
- Tack att du hjälpte pappa. Många förare gör inte det.
- Vi ska hjälpa. Det ingår i yrket. Jag blir förbannad när jag hör det.
En kväll kom det en förare som inte ville hjälpa mig in i bilen. Han ställde sig bakom mig när jag skulle kliva in bredvid förarsätet. Jag greppade handtaget som sitter uppe innanför dörren och drog mig upp på fötter. Lyfte in vänstra benet och därefter bad jag föraren att ge mig en lätt knuff så jag kunde sätta mig, men han rörde inte en fena. Upprepade önskningen i tron att han inte hörde vad jag sa, men han gjorde fortfarande inget och sa inget heller. Nervositeten kom. Sonen började då försöka trycka in mig. men misslyckades på grund av att han inte var stark nog. Först då reagerade föraren:
- Varför åker du inte färdtjänstbuss? frågade han irriterad samtidigt som han knuffade in mig.

Dessa två incidenter har gjort att jag har ansökt att få tillstånd att resa även med rullstolstaxi utöver färdtjänstbuss och det har jag fått. Tidigare var tillståndet utformad så att jag endast fick resa med färdtjänstbuss och då med permobilen, inte med min manuella rullstol.
Som jag tidigare nämnt föredrar jag att resa med taxi, men eftersom jag inte vill riskera att få dåligt bemötande från förarna blir det numera färdtjänstbuss och rullstolstaxi. Det är tryggt för det kan inte hända något som leder till det obehagliga. Å andra sidan är det fel att inte längre resa med taxi för det känns att jag viker mig på grund av rädsla. Egentligen är jag en vinnare, men jag ger mig nu. Jag orkar inte längre bli trampad på.
Inte bara för min skull att jag helst inte reser med taxi. Jag gör det även för min tioårige son och femårige dotter. Om jag får ett dåligt bemötande när de är med, skulle jag bli väldigt arg och det kommer att både synas och höras. Tro mig.