Jag tror att det var 2018, möjligen 2017, som jag började skriva en text till bloggen. Den blev allt längre, som det brukar göra när jag skriver texter. Jag har svårt att tygla fantasin. Det flöt på, orden kom utan jag behövde fundera. Plötsligt hade jag skrivit fyra sidor. ´Alldeles för långt inlägg´, tänkte jag. Funderade lite till och insåg att texten skulle passa i en roman om mitt liv.
Jag som hade lovat mig själv, när manuset till min första roman sändes för tryck, att jag aldrig mer skulle skriva en till. Det var inte det att jag slutade att tycka om att skriva. Det var det att jag ville läsa romaner, slöa framför tv:n, flanera runt i Stockholm, träffa vänner, resa runt i världen och se olika kulturer utan att det gnagde i mig att jag borde sitta framför datorn och skriva. Men så kom nyfikenheten över mig om jag skulle kunna skriva om mitt liv på ett sätt som fångar läsaren, och det gjorde att det blev ett försök. Det som också fick mig att skriva, var att genom att berätta vad jag har gjort trots den CP-skadan jag har, skulle inspirera andra att börja sträva efter sina drömmar eller de som redan strävar, entusiasmera dem att fortsätta. Det är på tok för många bland oss som har inställningen att det går inte, jag kan inte, vågar inte. Även många av de som har fullt fungerande kroppar tänker så.
I veckan sänder jag in manuset till de förlag som jag tror skulle kunna vara intresserad.
