I dag är det fem månader kvar till den dagen som jag inte trodde att jag skulle få uppleva igen, att stå på Bokmässan och marknadsföra ytterligare en roman som jag har skrivit.
Aldrig mer ska jag skriva fler romaner, tänkte jag när jag fick romanen i handen, den första som jag fick utgiven (2005). Jag var så less på skrivandet. Lusten att läsa var som bortblåst. Ett kväljande ur strupen av att se uppslagna böcker.
Men jag har gjort det igen, skrivit en roman. Manuset, efter att tillsammns med bokens redaktör arbetat med texten, har jag nu skickad in den för sista gången till förlaget. Baksidetexten var lätt att skriva, det tog bara några timmar att få ner den. Fotot till omslaget var det som blev klar först. I oktober togs det på strandpromenaden vid Årstaviken av en bekant. Hon arbetar som fotograf, så fotot på mig håller hög klass.
Märkligt nog känner jag ingen glädje nu när jag har lämnat arbettet med romanen bakom mig, Det som fyller mig är tillfredställelse och en lättnad. Glädjen kommer när jag får romanen i handen.
Tycker ni att jag skriver för ofta om mina känslor kring romanen? Jag blir inte förvånad om det är så, men det får ni ta. För mig att skriva en roman som ett förlag ger ut likställer jag med att vinna Paralympics.
