Det fattas bara hästen.

Känt en tid att jag har velat piffa till mig. En Assie bush hat fick det bli.
Hatten passar till mina byxor i mocka.

Manusarbete pågår.

Jag arbetar nu med manuset till föredraget som jag håller nästa fredag på Futuraskolan i Täby. Det är en nionde klass som har en inriktning till idrott som ska lyssna. Jag ska berätta om min friidrottskarriär och bemötande människor mellan.
Det blir speciellt att komma till Futuraskolan. Jag gick i högstadiet där själv mellan 1979-1982, men då hette den Bergtorpsskolan. Än mer nostalgi, klassens lärare Göran hade jag i gympa.

Dagens bittra sanning.

154 dagar kvar till sommartid!

I torsdags såg jag musikalen ´Livet är en schlager´.

Bra sång- och skådespelarinsatser. Bra handling, men den blev seg stundtals. Härlig musik med tänkvärda texter.
Ovanligt att se personer med CP-skada i el-stol på en stor teaterscen. Här var det tre stycken. Kul, mer sånt.
Jag hörde av kompisen som var med, att musikalen har kortats ner en halvtimme. Det har gjorts någon gång efter premiären av anledning att den ansågs vara för lång, tre och en halv timme, och det var rätt beslut.

Första gången jag såg och hörde Peter Jöback och Helen Sjöholm live. Härligt vackert.

Trött och nöjd.

Dagen föredrag i Norrköping var jag näst intill nöjd med. Visst kan det mesta bli bättre, så även föredraget. Men det kändes som jag tog ett steg till det perfekta. Åhörarna skrattade där jag ville. Tänkte efter där jag ville, det syntes. Fråga mig inte hur jag såg det.

Nästa uppdrag blir på Futuraskolan i Täby.

Onsdagens föredrag.

I morgon reser jag till Norrköping. Åhörarna blir Omsorgsfamiljens kunder och deras assistenter, som bor i denna del av landet.
Förhoppningsvis sår jag ett frö av inspiration som en dag blommar ut.

Ett artistiskt liv intresserar.

Är det ett ålderstecken när intresset väcks för att lyssna på när personer berättar om sina spännande liv, ett slags gotta-sig-i-andras-privatliv-tecken? Eller bottnar det i att jag har fått ett genuint intresse om hur de gjorde för att nå framgång eller varför det gick som det gjorde? För två år sedan och tidigare fann jag det tråkigt att se program som ´Min sanning´ och ´Skavlan´ som visas på SvT, och lyssna på Värvet, en podcast, och ´Sommar i P1´. Nu ser jag fram emot de.
Vad utmärker för mig ett spännande liv? Ett artistiskt liv, idrottsliv och liv som upptäcktsresande.

I kväll började ´Så mycket bättre´ på TV4. I sju lördagar fram över kommer det kännas som julafton för mig. Jag njuter så.

Team Tvilling i söndagens Sportspegel.

Såg ni reportaget om tvillingparet som har genomfört en Ironman? Om inte, klicka på länken http://www.svt.se/sport/tvillingarna-med-jarnvilja . För det här är makalöst.

Vilken stor prestation!
Det tog cirka femton timmar för tvillingparet att ta sig igenom en triathlon. En fullängd triathlon, som det här var, består av tre kilometers simning, arton mils cykling och som avslutning ett helt maratonlopp 42.195 meter.
Alla som kommer i mål på en Ironman gör en fantastisk bedrift. Vad finns då för superlativ att ta till för att beskriva en av brödernas bedrift? Jag försöker inte ens finna något, för det finns inget.
En av bröderna har en grav CP-skada, vilket innebär att han har stora svårigheter att röra sig och sitter sålunda i rullstol. Andre brodern har inget funktionshinder.
Som ni ser i reportaget, sitter brodern med CP-skadan och åker med i gummibåten, på cykeln och i den specialbyggda rullstolen för landsväg samtidigt som den andre står för allt det fysiska.

Jag gläds med honom att han tävlar, att han gör det tillsammans med brodern och, enligt honom är det bästa, att han glömmer under tävlingarna att han inte kan gå. Däremot har jag svårt att se att det var en stor prestation av honom att genomföra en Ironman även om han också blev rejält utmattat, då han använde muskler som han inte brukar använda.

Om mina bröder skulle fråga om jag vill genomföra en triathlon på samma sätt som de danska brödraparet, hade jag sagt nej. För mig är det viktigt att jag själv simmar, cyklar och sparkar mig fram baklänges sittandes i rullstol.

Respons på gårdagens föredrag.

Mail från en av åhörarna:

Hej! Det var jättebra. Du är en stark personlighet, tycker jag.

• 
  

  
  

Dagens föredrag.

I kväll ska jag till Smart Assistans i Stockholm, och prata inför deras kunder.
Smart Assistans är en privat samordnare inom personlig assistans.

Jag ska prata om vikten av att våga sikta på det vi vill nå, även om det är en lång sträcka att vandra för att nå ända fram. Det blir även om bemötande människor emellan med både allvar och humoristiska inslag i form bland av filmklipp, som jag medverkar i.

Tar du för dig av livet?

´Som man bäddar får man ligga´.
När du vill ligga bekvämt i sängen, kanske lägger du en kudde under huvudet. Kanske även en under knäna, så benen blir aning böjda. På nattduksbordet ligger det en god bok om du får läslust. Bredvid står det ett glas med något i. Fjärrkontrollen till TV:n finns på sängen och telefonen inom räckhåll.
Precis som det är med att göra tillvaron i sängen så bekvämt och trivsamt som möjligt, så är det även med livet. Det vi vill göra och uppleva, måste vi på egen hand allt som oftast tänka ut hur vi gör för att nå fram.

Tar du för dig av livet? Hoppar du på de möjligheter som du möter, de möjligheter som för dig till en ny positiv dimension i din vardag? Jag hoppas att du gör det.
Det är pest och pina att misslyckas. Det spelar ingen roll om du har strävat i fem minuter eller i tjugo år åt att nå dit du vill. Det är lika bittert, för jävligt, hemskt, tråkigt när du inser att du inte klarar det. Men det finns trots allt en sak som är positivt, du har gjort ett försök och det ska du vara stolt över. Utan att ha gjort det har du aldrig haft en möjlighet att nå ändå fram.
Du förmodligen tycker att det är ett misslyckande att inte kunna uppnå det du ville. Jag vill säga att det finns ett ännu större misslyckande, ett nederlag på det personliga planet, och det är att inte ens göra ett hundra procent helhjärtat försök att nå dit du vill.

Ta med dig ´Det oskrivna pappret´ vart du än går.

Har du pratat med personer som du märker efter en stund på ert samtal eller deras kroppsspråk att de inte tar dig på allvar? Att allt det du säger inte tas med allvar utan med en nypa salt eller helt enkelt ignoreras? Att de ser ner på dig för de har, utan någon som helst grund, bildat sig en uppfattning om dig som visar sig vara helt käpprätt åt skogen fel?
Har du upplevt det, att inte bli tagen på allvar? Hur känns det? Jobbigt tänker jag att det är. Du kanske kan ta det, för förmodligen händer det endast några gånger sammantaget under ditt liv. Jag däremot upplever det flera gånger per år att personer inte tar på allvar det jag säger eller att de får för sig att jag inte kan göra mig förstådd genom mitt tal utan att ens ha försökt att lyssna på mig. Det beror på att när de ser mina okontrollerade rörelser eller hör mig prata med min talsvårighet uppfattas jag som mindre intellektuell och/eller inte kan ta hand om mig själv.

När jag berättar något till en person kan det hända att följande sägs med en nonchalant ton till mig:
- Jaha, säger du det.
Eller.
- Det låter bra.
Dessa kommentarer eller reaktioner, vet inte vad jag ska kalla de, får jag höra när personen inte tror på vad jag säger. Det är rappakalja för dem.
När det jag säger inte blir taget på allvar, blir jag frustrerad. Som den gången jag åkte in till Chinateatern här i Stockholm för att boka biljetter till musikalen Annie get your gun. Det här var på den tiden när internet var i sin linda. På vägen hem kände jag en viss osäkerhet. Bokade kvinnan i biljettluckan verkligen biljett till mig? Hennes minspel sa mig något annat. Jag ringde kompisen, som medverkade i musikalen, för att kolla. Nej, kvinnan hade inte bokat för hon hade inte trott på mig. Kompisen skällde ut henne efter noter.

Jag har en önskan, som är till närmast en utopi. Flera händelser i världen som alla visste att de aldrig skulle inträffa har faktiskt inträffat. Mot alla odds. Så varför inte min önskan, även om det är lika liten att den uppfylls som att jag kommer att klara av att simma över Atlanten.
Önskan är att alla vi människor ska ha med sig ´Det oskrivna pappret´ vart vi än går. Det vill säga:


* Ha inga fördomar mot personen som du inte har mött tidigare.

* Skapa dig en egen bild av personen.

* Förutsätt alltid att personen kan kommunicera och förstår vad du säger.


Varför ska du förutsätta det sistnämnda? Jo, av den enkla anledningen att övervägande av befolkningen kan kommunicera och förstå.

Ett nytt manus håller på att ta form.

Det kan ta några dagar innan nästa inlägg skrivs. Orsaken till det att jag nu håller på att skriva manuset till nästa veckas föredrag hos Smart Assistans.
Om ni funderar på att anlita mig, men vill veta först om det är värt det. Klicka då på ´REFERENSER´ här till höger och läs vad uppdragsgivarna ansåg om ´Sikta mot stjärnorna och nå dit´.

Ord att ta med sig på livets väg.

Bemöt mig som du själv vill bli bemött.

Jernhusen Stationsledsagning svarar.

Läs inlägget från den 30/9 2014 för att få bakgrund till dessa nedanstående rader.

I dag kom svar från Jernhusen Stationsledsagning. De ansvarar ledsagningen på Stockholms Central.

Tack för att du tar dig tid att skriva till oss. Vi kan inte annat än beklaga att du fått ett dåligt bemötande vid din ledsagning. Alla ledsagare går en utbildning i just bemötande men här måste något gått fel. Vi kommer att vidarebefordra din återkoppling till ledsagarorganisationen som får uppdatera ledsagaren kring detta.

Vänliga hälsningar

Ord att ta med sig på livets väg.

När den stora chansen kommer, tveka inte. Ta den! Du kan inte veta om chansen kommer åter.