Kommer OS-abstinensen?

Vinterolympiaden i Milano Cortino är slut. Det har varit en härlig tid för oss idrottsälskare.

Jag har sett och lyssnat väldigt mycket, och det med engagemang. Förväntan, nervositet, glädje, besvikelse, förhoppningar, det är trevligt, ja inte besvikelse, men det tar på krafterna. Tur att spelen inte pågår längre än vad det gör, för då hade jag behövt ta in på vilohem. En skön säng, härlig musik och extra god mat (absolut inga skärmar) skulle sitta fint.

Det är dags att återuppta mitt normala liv, som sattes på paus. Det kommer ta nägra dagar säger erfarenheten. Det förvånar mig inte om jag när jag kommer hem i dag knäpper på tv:n och förväntar mig att se idrott från OS.

En tanke om OS.

Det är märkligt att en del grenar började i OS innan invigningen. I och med att antalet idrotter har vuxit är det förståeligt att flera dagar behövs för att hinna med, men varför då inte flytta bak invigningen, från fredagen till tisdagen? Tisdagen var dagen innan curling i mixed startade.

Som aktiv hade jag känt att min idrott som åsidosatt om den började innan invigningen.

Snön. Den enes bröd, den andres död.

Visst är det fint med snön. Det lyser upp denna mörka årstid, men även gör det möjligt att åka skidor och pulka, bygga snögrottor, grensla en snöskoter och köra in bland en snöbeklädd skog.

Snön utgör också hinder för många av oss. För de flesta tänker jag. Det finns hinder som är överkomliga som att kliva över en snövall som ligger i ens väg och gå tidigare till bussen för du behöver dra ner på takten för att minska risken att halka,

Vi som tar oss fram med rullstol, krykor, permobil, elektrisk rullstol och käpp (Säkert har jag missat flera hjälpmedel.) utgör snön och det som följer efter den frusna nederbörden som is, en vägg. En vägg på flera meter hög och bred vars ände inte ses. Det finns de ändå som kan ta sig fram, men de är få till antalet.

I dessa dagar gnuggar Färdtjänsten händer i och med de ökade antalet resor samtidigt som Regionen (tidigare Landstinget) ser de ökade kostnaderna rinna mellan fingrarna. Jag har inga siffror på att det görs fler resor utan det är ett antagande. Det grundar sig även på mitt handlande. Reser kollektivt när jag ska någonstans, men inte när det är snö och halt blir det färdtjänst så nästan hela januari till kontoret har det blivit att rulla in i en buss. Det är inget som jag gillar, men arbeta hemma är inget alternativ för mig.

Irriterad över snön? Nej, det är bara att gilla läget, men visst ser jag fram emot våren och barmark.

Läsa bok på en skärm?

Genom åren har kroppen förfallit till en nivå att inte längre kunna hantera inbundna böcker och pocket vid läsning på ett avslappnad vis. Numera går det åt mer energi att vända blad och hålla ner bladet efter att ha vänt jämfört med för några år sedan. Så pass att det händer att jag inte öppnar den bok som jag håller på med de dagar jag är småtrött. Vilket är synd, för det är just dessa stunder som är gjord för att sjunka ner i en berättelse och glömma livets trivialiteter. En allvarlig uppkommen situation för mig som tycker om att läsa böcker. Jag vill inte sluta läsa. Om det blir så skulle livet bli mindre vackert.

Läsplatta. När den kom fnyste jag åt nymodigheten. En berättelse i text bakom en plastskiva och doften av papper saknas tilltalade mig inte. Stelt. Inte naturligt. Än i dag tilltalar läsplattan mig inte, men kroppens förfall tvingar mig.

Häromdagen laddade jag ner romanen Barnvakten, skriven av Joyce Carol Oates. Jag köpte den som pocket för något år sedan. Trodde att jag skulle kunna hantera den, fast det var flera år sedan sist jag läste en. Gick bet, men på skärmen går det bra. Jag behöver bara trycka på musknappen för att vända blad, ett extremt energisparande moment. Samma läsupplevelse som pappersboken? Nej. Jag saknar även ljudet vid vändning av bladen och doften av boken.

Är det någon av er som vet om ett doftkrius som avger doft av böcker? Att ha ett bredvid när jag läser skulle höja upplevelsen av berättelsen.

En kortis.

Jag hade varit på undersökning. En vän till mig frågade hur gick läkaren. 

- Hjulbent.

Rullstolens ägare?

När jag var i Tanto i somras gick jag förbi en parkbänk. Självfallet gick jag förbi flera, det vimlar ju av såna där, men den utmärkte sig genom att det stod en rullstol på den. Till råga på allt var rullstolen fastkedjad med bänken. Kanske hade ägaren tyckt att hen hade lurat Försäkringskassan tillräckligt på pengar. Hen reste sig och tog en taxi till Arlanda och pyste iväg.

Nyår med vemod.

Många av oss kommer att äta och dricka extra gott på onsdag, årets sista dag. En del ska även festa loss hemma med vänner eller ute på lokal. Är anledningen att på ett fint sätt ta ett farväl av det gångna året eller fira det kommande?

Själv får jag en känsla av vemod på nyårsafton. Ännu ett år lagt bakom mig, ett år med minnen som inte kan komma att upplevas igen. Visst kan jag tänka tillbaka på dem, men samma känsla som jag hade får jag inte. Sekunden efter midnatt ligger det ett helt år framför mig, ett år som är orörd, ett år som jag planerar in saker som jag blir glad och får energi av som konserter, teater, semestrar och utflyktsmål. Det är ju positivt, men nyårsafton betyder även ett år närmare det för oss alla det ofrånkomliga. Det skrämmer mig för det roliga kan endast göras ovanför jordytan, inte under. (De som gillar att utforska grottor har förmodligen en annan uppfattning.) Tiden blir allt mindre att hinna med det vi vill förverkliga. Nyårsafton är en milstolpe som många av oss bockar av och tänker inte mer på det. I motsats till mig, Hinner jag med det jag vill göra?

Min Nu kommer att göra vårrullar på onsdag, som våra barn och jag ska njuta av under kvällen när vi ser på film. En lugn nyårsafton, precis som jag vill ha det. Festa loss tycker jag om, men det blir en annan kväll.