Det blev en härlig helg i Bokens tecken.
Intressanta författarsamtal blev det för mig. Bland annat med Tone Schunnesson som pratade om sin senaste bok, samtidsromanen Ultravåld. Jag har blivit intresserad av den för den handlar om relationer mellan människor. Köpte boken och fick den signerad. Jo, jag vet, ni som följer mig vet att jag nästan inte klarar av att hantera pappersboken numera, undrar förmodligen varför jag köpte en. Är fortfarande svag för pappersboken, och att få författarens signatur i boken betyder en del för mig.
Så länge jag minns har jag varit starstruck. Det handlar om att jag har blivit imponerad av personers kunnande eller bedrifter, och att då få se dem eller än bättre byta några ord med dem får mitt hjärta att slå extra slag, kroppstemperaturen höjs och mitt tal som redan har talsvårigheter blir än svårare att förstå. Författaren Jan Guillou med käpp passerade mig. Sportjuornalisten Patrick Ekwall stod och pratade med den tidigare sportchefen i Djurgården Fotboll Bosse Andersson. Författarinnan Katarina Wennstam med en elegant dräkt från tidigt 1900-talet stod bakom mig i kön in till mässan.
Självfallet stannade jag till vid True Crime-scenen och lyssnade när jag där såg paret Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, som skriver deckare under pseudonymen Lars Kepler, samtala med några andra författare i samma genre.
Jag tycker inte endast om böcker och är nyfiken på personen bakom utan jag har även kärlek till friidrotten. Det var alltså naturligt för mig att kroppen hettade till och såväl talförmågan som koordinationen sattes ur spel när jag såg Stefan Holm, guldmedaljören i höjdhopp vid OS i Aten 2004, komma gående mot mig. Har sett Stefan när jag har varit på tidigare Bokmässor, så jag bör vara "van", men icke. Ända sedan 2005, då jag först såg honom har jag velat gå fram och gratulera till OS-guldet. Så här blir det när jag sätter personer på skyhöga piedestaler, jag når inte upp.
Sekunderna som ledde till att antalet hjärtslag ökade markant var efter att jag hade rundat ett monterhörn. Där blev jag stående framför Carola, som höll på att signera sin självbiografi, För att försäkra mig att det var Carola blinkade jag både en och två gånger. Jo, det var hon, en ikon inom svensk musik. Sin musikaliska karriär började ordentligt när hon vann Melodifestivalen 1983 med låten Främling. Yttterligare beskrivning lämnar jag därhän för det behövs inte. Eller?
Carola signerade, och de som ville bli fotograferad med henne fick naturligtvis det. Jag hade stått i ett fåtal sekunder när hon fick syn på mig. Hon reste sig, la i från sig pennan och gick fram till mig. "Hej", sa hon och tog min hand i sin. (Minns inte om jag räckte fram handen eller om hon sträckte sig efter den.) Jag fick tunghäfta grande. "Dig känner jag igen", fortsatte Carola. Tror att jag fick fram, trots allt, ett hej. Hon gav mig ett leende och gick tillbaka till sin penna och fortsatte beta av kön vars ände jag inte såg.
Att få syn på Carola var som helst förutom på konserter och tv hade kroppstemperaturen stigit, men att se henne i en miljö som jag inte förväntade mig, gjorde att jag reagerade som jag gjorde.
Är säker på att Carola blandade ihop mig med en annan, för för mig finns det ingen möjlighet att hon minns mig. En kväll på 1990-talet lyssnade jag på en konsert med Credokören i Adolf Fredriks kyrka. Carola var gästartist. Eller var hon en av medlemmarna i kören? I väntan på de vänner som jag gick med satt jag kvar i gången som ledde fram till altaret. Carola kom då gående mot mig. När hon passerade mig la hon sin hand på min axel och log.
Lördagen avslutades på Sjöbaren Lorensberg. Till förrätt blev det vitlöksgratinerade havskräftor och jag avslutade med fisk- och skaldjurssoppa.
Restaurangen rekommenderar jag. God mat, fin interiör och trevliga servitriser. Det finns endast en låg kant i entrén att ta sig över. Inne är det plant.
