Kåtheten besegrades, för stunden.

Jag kom ut ur porten. Moln skymde solen. Asfalten var blöt efter ett regn. På delar av de två cyklarna i cykelstället hängde det droppar. Stannade och såg upp mot de grå nyanserna. Blundade och fyllde lungorna med den syrerika luften. De som blickade mot Roslags Näsby såg att regnet blötte nu ner den delen av Täby. Jag gick fram till en av cyklarna. Förde handen under delen av ramen mellan sadeln och styret. Dropparna kylde huden.

Jag började att ta mig till centrum. Två äldre pojkar med fuktigt hår kom gåendes mot mig. Under varsin arm höll de något plagg mot väta. En kylig vind gjorde att jag stannade och drog ner ärmarna på tröjan. En cyklist svischade förbi. I sluttningen på Biblioteksgången var jag tvungen att trygga ner gymnastikskorna hårdare än vanligt för att få fäste på den blöta asfalten. Underlaget var mindre bra för mig som sparkade mig fram baklänges, men det hindrade mig inte. Att vara hemma en ledig dag var oftast trist. Lägenheten hade inga fler överraskningar att komma med efter de tio åren jag hade bott i den. Samma färg på väggarna. Samma möbler. Samma sängöverkast. Samma ryggar i bokhyllan. Likadan mat i såväl kylskåp som frys. Samma matta under soffbordet. Samma färg på köksluckorna. Samma tapet på toaletten. Chansen att en kompis ringde på och fråga om vi skulle hitta på något kul var liten.

Vid entrén in till centrum stannade jag och såg in. Funderade om jag skulle in och armbåga mig fram med dåligt-väder-besökarna och andra. Ett par med en knodd i en barnvagn svängde in framför mig. Mannen skrattade till åt något som kvinnan hade sagt. De såg på varandra. Hon log. Klumpen i magen växte ytterligare. De tre försvann in bland butikerna medan jag fortsatte mot parken.

Molnen hade dragit undan. De hade ersatts med nya. Såg bakåt då och då för att se om det fanns personer och något ting som lyktstolpar som jag skulle väja för. Det spelades tennis vid Storstugan. Ett avvaktande spel mellan dessa fyra jämfört med hur de brukade spela. Anade att det var för de våta fläckarna på banan som ledde till att de inte spelade på toppen av deras förmåga. Jag ökade kraften i sparkarna. Det är lika bra att få upp flåset när jag ändå är ute. En papperskasse med Konsums logga i en av händerna på de två männen som gick i riktning mot trevåningshusen på Åkerbyvägen. Kanske var det ingredienser till kvällens middag de bar på. Eller så var det veckans handling. Jag såg ner på benen. Fick inte bak fötterna så långt som jag brukade få. Rynkade pannan.

En svag lutning fick mig att förstå att jag hade parken på höger sida. Blommor och annan växtligheter i olika färger med den gröna gräsmattan, en oas bland asfalten och betongen. Sittandes i permobilen körde jag oftast in här och drog in doften. Mitt uppåttjack, här behövs inga droger. Packad sand på gångarna hindrade mig att gå in när jag sparkade.

Jag tog ingen notis av de som gick eller cyklade förbi. Var inne i min bubbla. Bomull och ljudlöst. Inga tankar.

Solen fann ett hål i molntäcket, och med ens kändes det varmare. En ekorre rörde sig under de rosa petalarna. Ett tillknycklad cigarettpaket låg på asfalten.

Två strävhåriga taxar trippade fram och luktade på mina ben.

- "Får dom hälsa?", frågade mannen som höll i de två kopplen.

- "Ja."

Böjde mig ner och klappade dem. Hundarna gnydde och viftade på svansarna.

- "Vad dom är ivriga."

- "Det luktar förmodligen hund om mig. Mina föräldrar har också tax."

- "Det förklarar deras beteende."

De ställde sig upp på bakbenen och la framtassarna på mina knän.

- "Gå ner."

- "Det gör inget. Låt dom hålla på när tillfälle ges."

Mina klappar var mindre mjuka än hur andra som inte hade spasticitet klappade, men taxarna verkade inte bry sig. De ville ha mer och mer.

Efter en stund gick mannen och taxarna mot Storstugan. Jag fortsatte promenaden.

Några kråkor landade på gräsmattan. Ett barn gick och plockade maskrosor. Ett par satt på en av parkbänkarna. Rollatorer hade de framför sig. Av oklar anledning kastade jag ett öga in i parken. Bredvid de rosa och vita perennerna satt två i min ålder, runt trettio. Hennes lår vilade på hans. Ögonen i varandras. Han smekte hennes kind. Deras läppar rördes. Ett leende sprack upp i hennes ansikte. Hon förde undan hans lugg. Jag stannade. Hans ena fingertopp rörde vid hennes läppar. Hon höll hans hand. De lutade sig fram mot varandra. Läppar möttes. Ville inte se, ändå gjorde jag det. Hon drog fingrarna genom hans hår. Hans händer höll om hennes hals. Pussarna blev till kyssar. 

Jag vände bort blicken. Snurrade runt och begav mig hemåt. Bet mig i läppen. Svalde klumpen i halsen. Inom mig dånade det om bladen i svärddueller. Det blåste då och då upp eld på ässjorna. Grottväggarna var svarta av sot. Svettglänsande kroppar hamrade till spjutspetsar, och egg och blad för yxor. Motorsågar tuggade metall. Klumpen började åter att kännas. Piskor ven i luften.

Plötsligt stod jag utanför dörren till lägenheten och fipplade med dörröppnaren som hängde i en rem runt halsen. Autopiloten hade tydligen satts på för jag mindes inte hur jag hade tagit mig hem. Förmodligen med benen, för så hade jag gjort till parken, men mindes inte att jag hade gjort det.

På hallmattan tog jag av mig gymnastikskorna. Vad ska jag göra åt hudhungern? Kommer att gå sönder av längtan om jag inte snart kommer nära en tjej. Försökte svälja klumpen, men denna gång gick det inte. Tårarna började att trilla nerför kinderna. Gråta tyst eller lågt hade jag aldrig kunnat, så jag hoppades att ingen befann sig på våningsplanet.

Efter att ha gråtit ut frustrationen som hade svämmat över, gick jag till toaletten. Med handen tog jag bort strängarna av snor som hängde från näsan. En frustration av att inte ha kunnat mätta hudhungern som ständigt fanns närvarande sedan tjugoårsåldern, inte vid ett endaste tillfälle. Ibland fanns det inga barriärer i världen som kunde hindra en översvämning som nu. Ett rödgråtet ansikte såg jag i spegeln. Hur länge till ska jag vänta? Ett år till? Fem? Satte på vattnet och sköljde av ansiktet. Med en handduk torkade jag av mig. I spegeln fortfarande ett ansikte med lämningar efter gråt. Aldrig?

Jag tog av byxorna och satte mig på toaletten för att kissa. Suckade. För ett ögonblick tyckte jag mig att se att väggarna gled inåt, mot mig.

Med en handduk i knät gick jag till videospelaren och med foten tryckte in en porrfilm. Tog av mig tröjan och gled ner i fåtöljen. Med stortån tryckte jag på fjärrkontrollens play.

Se fluffiga moln på en klarblå himmel, gå på en äng med blomster i solsken, mammas rabarberpaj med vaniljglass smeker smaklökarna, simma naken i en sjö, flanera i en storstad som London och New York, smörja kråset med Filé mignon på en högklassig restaurang och ligga på en sandstrand med ett turkosblått hav som möter horisonten, samma känsla var det när livets vatten kom.

Svärdduellerna hade upphört. Motorsågarna tystnat. Piskorna lagts ner. För denna gång.

Tv:ns skärm var svart. Tystnaden hade lagt sig i lägenheten. Köksklockans tre visare rörde sig.

Mindes när jag köpte min första porrfilm. Det hade varit för några år sedan. Kände att jag behövde, måste göra något åt min hudhunger och kåthet, annars skulle jag falla sönder av frustration. Det bästa vore att träffa en kvinna och ha sex med. Ett hångel hade även det fungerat som frustrationshämmare, men blygheten la ofta krokben på mig. De få gånger jag hade lyckats hoppa över krokbenet, var jag tafatt i konversationen. Pratade på, visst hade jag gjort det, men det var med handbromsen halvt åtdragen. Självförtroende hade jag, så pass att det likt frustrationen svämmade över när jag tog mig an de flesta göromål, men inte när det gällde att få kvinnor bli intresserad av mig. Självförtroendet var då som bortblåst.

Orsaken till att jag hade valt att gå till videobutiken en förmiddag på en vardag, var noga uträknad. Chansen att det var lite kunder där inne, kanske inga alls, var stor. Med ett hjärta som slog extra, öppnade jag dörren och gick in. Vid kassan stod ett par ungdomar och betalade för sin läsk, annars var det tomt i butiken insåg jag efter att ha slagit en lov. Snabbade mig fram till kvinnan efter att ungdomarna hade gått.

- "Är du snäll att ta ner en film åt mig?"

- "Det gör jag så gärna. Vad heter den?"

- "Jag visar."

Hade slängt en blick på dörren innan jag gick i riktning mot hyllan med porrfilmer med kvinnan som följe.

- "Här."

- "Du vet att de här är köpfilmer."

- "Jag vet." Undrar om hon hör mitt hjärta slå? "Den andra på tredje raden."

Hon gick fram och pekade.

- "Den?"

- "Ja."

Vid kassan hade jag skyndat mig att betala. Ute på gatan satt jag en stund och lät hjärtat gå ner till sitt normala antal slag. Jag hade köpt en porrfilm. Såg över parkeringen med ett fåtal bilar. Tuppen i Rönninge by har fått konkurrens.

Med handduken torkade jag bort livets vatten från ena låret. Hivade upp mig i rullstolen och gick till sovrummet för att klä mig. I mitt nästa liv, om det blir något vill säga, önskar jag att jag blir en hund eller katt. När de vill ha smek, behöver de bara tassa fram till någon. I 99 fall av100 får de smek eller kramar eller både och. Om jag ställer mig framför en kvinna med bedjande ögon skulle hon gå sin väg.

Kommer OS-abstinensen?

Vinterolympiaden i Milano Cortino är slut. Det har varit en härlig tid för oss idrottsälskare.

Jag har sett och lyssnat väldigt mycket, och det med engagemang. Förväntan, nervositet, glädje, besvikelse, förhoppningar, det är trevligt, ja inte besvikelse, men det tar på krafterna. Tur att spelen inte pågår längre än vad det gör, för då hade jag behövt ta in på vilohem. En skön säng, härlig musik och extra god mat (absolut inga skärmar) skulle sitta fint.

Det är dags att återuppta mitt normala liv, som sattes på paus. Det kommer ta nägra dagar säger erfarenheten. Det förvånar mig inte om jag när jag kommer hem i dag knäpper på tv:n och förväntar mig att se idrott från OS.

En tanke om OS.

Det är märkligt att en del grenar började i OS innan invigningen. I och med att antalet idrotter har vuxit är det förståeligt att flera dagar behövs för att hinna med, men varför då inte flytta bak invigningen, från fredagen till tisdagen? Tisdagen var dagen innan curling i mixed startade.

Som aktiv hade jag känt att min idrott som åsidosatt om den började innan invigningen.

Snön. Den enes bröd, den andres död.

Visst är det fint med snön. Det lyser upp denna mörka årstid, men även gör det möjligt att åka skidor och pulka, bygga snögrottor, grensla en snöskoter och köra in bland en snöbeklädd skog.

Snön utgör också hinder för många av oss. För de flesta tänker jag. Det finns hinder som är överkomliga som att kliva över en snövall som ligger i ens väg och gå tidigare till bussen för du behöver dra ner på takten för att minska risken att halka,

Vi som tar oss fram med rullstol, krykor, permobil, elektrisk rullstol och käpp (Säkert har jag missat flera hjälpmedel.) utgör snön och det som följer efter den frusna nederbörden som is, en vägg. En vägg på flera meter hög och bred vars ände inte ses. Det finns de ändå som kan ta sig fram, men de är få till antalet.

I dessa dagar gnuggar Färdtjänsten händer i och med de ökade antalet resor samtidigt som Regionen (tidigare Landstinget) ser de ökade kostnaderna rinna mellan fingrarna. Jag har inga siffror på att det görs fler resor utan det är ett antagande. Det grundar sig även på mitt handlande. Reser kollektivt när jag ska någonstans, men inte när det är snö och halt blir det färdtjänst så nästan hela januari till kontoret har det blivit att rulla in i en buss. Det är inget som jag gillar, men arbeta hemma är inget alternativ för mig.

Irriterad över snön? Nej, det är bara att gilla läget, men visst ser jag fram emot våren och barmark.

Läsa bok på en skärm?

Genom åren har kroppen förfallit till en nivå att inte längre kunna hantera inbundna böcker och pocket vid läsning på ett avslappnad vis. Numera går det åt mer energi att vända blad och hålla ner bladet efter att ha vänt jämfört med för några år sedan. Så pass att det händer att jag inte öppnar den bok som jag håller på med de dagar jag är småtrött. Vilket är synd, för det är just dessa stunder som är gjord för att sjunka ner i en berättelse och glömma livets trivialiteter. En allvarlig uppkommen situation för mig som tycker om att läsa böcker. Jag vill inte sluta läsa. Om det blir så skulle livet bli mindre vackert.

Läsplatta. När den kom fnyste jag åt nymodigheten. En berättelse i text bakom en plastskiva och doften av papper saknas tilltalade mig inte. Stelt. Inte naturligt. Än i dag tilltalar läsplattan mig inte, men kroppens förfall tvingar mig.

Häromdagen laddade jag ner romanen Barnvakten, skriven av Joyce Carol Oates. Jag köpte den som pocket för något år sedan. Trodde att jag skulle kunna hantera den, fast det var flera år sedan sist jag läste en. Gick bet, men på skärmen går det bra. Jag behöver bara trycka på musknappen för att vända blad, ett extremt energisparande moment. Samma läsupplevelse som pappersboken? Nej. Jag saknar även ljudet vid vändning av bladen och doften av boken.

Är det någon av er som vet om ett doftkrius som avger doft av böcker? Att ha ett bredvid när jag läser skulle höja upplevelsen av berättelsen.

En kortis.

Jag hade varit på undersökning. En vän till mig frågade hur gick läkaren. 

- Hjulbent.

Rullstolens ägare?

När jag var i Tanto i somras gick jag förbi en parkbänk. Självfallet gick jag förbi flera, det vimlar ju av såna där, men den utmärkte sig genom att det stod en rullstol på den. Till råga på allt var rullstolen fastkedjad med bänken. Kanske hade ägaren tyckt att hen hade lurat Försäkringskassan tillräckligt på pengar. Hen reste sig och tog en taxi till Arlanda och pyste iväg.