Kramar och smek på recept?

Är det någon av er som känner en hudhunger? Eller har känt av? Utan att vara er vän eller endast veta att ni finns till är jag säker på att ni någon gång i livet har känt en längtan att få beröring av en person i form av kramar och smek. Ni har även haft en vilja att ge detsamma.

För mig började jag att känna av hudhungern påtaglig vid 18-19-årsåldern. Innan dess gav den endast svaga impulser, som jag inte kunde fastställa orsaken till.

Kunde avstyra hudhungern för jag visste att även jag i sinom tid skulle träffa en tjej som ville ligga eller hångla med mig. Därför kunde jag dröja kvar med blicken på par som kramades och/eller pussades på stan. Hennes händer smekte hans rygg. Deras läppar möttes. Jag blev varm inombords samtidigt som en avundsjuka spred sig inom mig, Önskade mig att vara i hans kläder.

Åren gick. Jag blev 25, inget ligg, inget hångel, inget hållande i handen i soffan. Jag blev 29, stiltje. Jag blev 33, fortfarande stiltje. Jag blev 39, inte ens en krusning. På den ytan ja, inte på andra. Det var träning nästan varje dag i veckan, resa hit och dit på tävlingar och läger både inom landet och utanför, arbetade halvtid, och var då och då på hemmafester och ute på lokal med vänner. Förutsättningen var med andra ord god för att träffa någon kvinna som ville vara mer än en vän. Men icke, det blev inget. Inte ens ett hångel. Det som blev var en massa kvinnliga bekanta. Det föraktade jag inte, tvärtom, trevligt att springa på dem och byta några ord. Det hände vid enstaka tillfällen att det resulterade i en fika eller en lunch veckan senare. Men det var inga kvinnliga bekanta som jag egentligen ville få utan en kvinna som ville gå till sängs med mig.

Vid de tillfällen som hudhungern slog till som värst gick jag inte ut utan stannade i min lägenhet. Ville inte riskera att se kvinnor, för nu var frustrationen stor. Om jag hade gjort det, hade risken varit överhängande att den gått över till tårar. I kyligt väder och när det föll väta var det mindre jobbigt för kläder skylde nästan all hud. Endast ansikten kunde ses, vilket gjorde att hormonerna fortfarande låg och sov. Möjligen var deu några som hade öppnat ögonen, men i övrigt var det lugnt. Däremot under varma och soliga dagar väcktes de. Om hormonerna hade legat kvar och småpratat hade det varit lugnt, men de ställde sig upp och började att dansa. Till techno. Om de ändå hade valt en stilla vals.

Så här kände jag mig i tjugofemårsårsåldern och långt upp i vuxen ålder. Att jag var unik med sådana känslor förefaller mig vara osannolikt. Är säker på att många av oss har eller haft en likadana känslor, kanske inte så kraftfull att de väljer hemmets trygga vrå som jag gjorde. Men vad vet jag.

Jag var avundsjuk på hundar och katter. Ja, egentligen är jag det än, men i dag hanterar jag det bra. När de vill bli smekta går de till oss människor, för de vet att vi inte kan motstå. Vi böjer oss ner och smeker dem eller kelar. Deras mängd av belöningshormonet Oxytocin måste liigga på en skyhög nivå. Om jag hade gått fram till en kvinna och sett med bedjande ögon, inte hade jag fått en klapp på kinden eller smekningar på ryggen utan hon med en förundrad blick hade vänt om och gått sin väg. I bästa fall. I sämsta fall hade hon gett mig en hård klapp på kinden, så pass att avtrycket av handflata och fingrar suttit kvar en tid.

För en tid sedan surfade jag omkring på internet. Oftast vet jag vad jag söker efter, men just denna gång var det ett tidsfördriv. Antagligen var det i väntan att ett av barnen eller båda två skulle bli klara med sitt, så vi kunde komma i väg. Jag snubblade in på en webbsida där det såldes tjänster, bland annat tantramassage, scratch therapy och kramterapi. Mina ögon spärrades upp. Kramterapi. Från att ha varit blasé till det jag såg innan, blev jag nu oerhörd fokuserad. Efter att ha läst vad denna terapi innehöll, insåg jag att det var just det jag hade behövt som singel. Dels skulle jag ha varit mer glad. Dels hade frustrationen blivit mindre av att det bara blev ett trevligt samtal med den trevliga och fina kvinnan på krogen, i kassakön på Hemköp, på arbetet eller var jag befann mig. För jag visste att om jag inte lyckades att få till ett hångel eller ligg då eller senare med henne, hade jag bara ringt och boka tid för en timmes kramterapi. Det hade lett till vid kontakten med kvinnor att jag hade vågat mer, trott mer på mig själv och blivit avslappnad, vilket i sin tur hade ökat möjligheten att träffa en som ville med mig. Eller rent utav få en flickvän innan fyrtioårsåldern.

Det vore intressant att ta en timmes kramterapi. Jag vill se om det känns lika avslappnad jämfört med att glida ner i soffan med kvinnan som jag spanade in. Vid närmare eftertanke tror jag inte det, för attraktionen till kvinnan som utför terapin behöver jag ha. Det kanske jag får när jag är där. Kanske vetskapen om att en betalning ha gjorts för att få kramar och smek stör upplevelsen. Trots det negativa hade jag som ungkarl beställd kramterapi för att helt enkelt må bättre.

Det vore bra om kramterapi kunde fås på recept. För de som har en hudhunger skulle livet kännas bättre om den mättas. 

Anledningen att jag i dag hanterar avundsjukan som jag har gentemot hundar och katter på ett bra sätt, är att jag är tillsammans med en kvinna. Vi är till och med gifta, så när hudhungern smyger sig på, är det bara att krypa upp i soffan och gosa.

En blodig tunga.

Två dagar. Två dagar tills jag lämnar 50-perioden och går in i 60-perioden. Räkneverket har fortsatt i oförminskad fart, 56 57 58 59 60. Jag hoppades på rost i maskineriet vid 40-årsåldern och framåt, så det skulle saktas ner, men icke. Det bara malde på och gör det än. Vecka ut och vecka in. Månad efter månad. År läggs bakom och år läggs till.

Är en person som förbereder mig när jag kommer att ställas inför situationer som krävs extra ut av mig. Om jag inte gör det, blir det oftast blaha blaha. Så för en vecka sedan började jag att öva på att uttala 60. Oj, vad svårt det var. Inte nog med det, det skavde på tungan till den milda grad att det uppstod blodvite. Med plåster på, fortsatte jag att traggla.

Gör framsteg, så jag bör hinna att på två dagar få till ett perfekt uttal i CP-nivå utan att få skador i mun och tänder.

En bra insats.

Jag får vara nöjd med min insats på hjälpmedelsmässan Hjultorget. Flera besökare blev intresserade av föredragen. Om det genererar till uppdrag, det får framtiden utvisa. Med tanke på att informationsbladen om dessa tog nästan slut, ökar möjligheten att få uppdrag till hösten. Jag kan inte se att det blir några innan sommaren. Det är alltför kort att arrangera en sammankomst, förmodar jag.

Böckerna sålde överraskande bra.

Hjultorget ägde rum 12-13 maj i Kistamässan.

Våren

Mörkret kämpar än för att behålla ggreppet

Besegrat snart av ljuset

Snön smälter och grus sopas bort

Solens strålar värmer mitt ansikte

Fritidsbåtar kommer ner i sitt rätta element

Asfaltens skrovliga yta syns

Diamanter i sjön

Tussilago i dikesrenen

I skuggan svalt

Vitsippor vid strandkanten

En ljum vind smeker kinden

En and vankar fram på den tunna isskorpan

Luvan stoppas undan

En svag doft av rök från en brinnande lövhög

Det torra fjjolårsgräset

Bolmar efter fordonet som sopar bort gruset

Den tunna jackan tas fram

Vid isskorpans kant hoppar anden i och guppar i väg

Väl mött på Hjultorget.

 

Två föredrag och två böcker

 

I montern C:03 kommer jag att finnas och signera mina böcker. Jag berättar om mina föredrag.

Jag har alltid sett möjligheter och levt efter devisen Jag kan. Det har gjort att jag lyckats med det som i de flestas ögon inte trodde, med mina förutsättningar, att jag skulle mäkta med. Som följd av det har jag fått flera guldkanter i livet. Jag har skrivit två böcker, har mästerskapsmeriter inom friidrotten, arbetar och är pappa, de är några av guldkanterna.

Det finns flera som inte tror att de kan, men oftast kan de nå sina mål om jag-kan-tänket finns ihop med envishet.  Det är främst de jag vill entusiasmera med föredraget Sikta mot stjärnorna och nå dit, men även andra får en kick. Med blickar från friidrottskarriären, som gav VM- och EM-guld, ger jag verktyg så möjligheten att lyckas blir större.

I många år har jag varit förundrad i hur vi bemöter varandra. Det  föddes när jag blev medveten om att det hände att det pratades över huvudet på mig. Blev än mer förundrad när jag insåg att även hudfärg, sexuell läggning eller talsvårigheter kunde ge upphov till ett dåligt bemötande.

Med både humor och allvar i föredraget Ett gott bemötande är A och O berättar jag och visar sketcher på film, med bland annat mig som aktör, om hur bemötande inte ska gå till. Jag ger råd hur tänket bör vara i mötet med en för dig obekant person.

Det förekommer dagligen att en del av oss ger varandra dåliga bemötanden, och det på grund av avvikelser från bilden som vi själva har målat upp hur en människa ska se ut, vara och föra sig. Vad kan det bero på att en del gör det? Alla är vi människor, från en och samma grupp.

 

 

Min debutroman (2005)

Huvudpersonen Max lever för honom ett någorlunda bra liv. Han bor i en etta, har ett arbete och umgås med vänner. Men det fattas något som gör att det gnager i den trettiotvå-årige Max. Han saknar kärleken från en flickvän, har aldrig haft någon, trots att han är social. Men det mesta som Max saknar är hångel och sex. Han har aldrig kommit nära en kvinna, så hans hudhunger är kolossal. Skyller inte på att han tar sig fram i rullstol, har talsvårigheter och okontrollerade rörelser som CP-skadan har medfört utan på den blyghet som han får inför kvinnor som attraherar honom. När Max trots blygheten får igång en dialog, vilket händer vid ett fåtal tillfällen, vet han inte vad han ska prata om och vilka frågor som ska ställas för att de ska bli intresserad. Det hade underlättat att få till en fortsättning som en fika eller ett krogbesök om kvinnorna varit lite intresserad av honom innan. Kanhända att någon var det, men det var i alla fall inget som han visste om.

Max berättar om sin frustration av att inte ha fått ligga eller hånglat för vännen Emma. Hon vill hjälpa honom, så tillsammans ger de sig ut på ett äventyr som de sent kommer att glömma.

Min autofiktion (2024)

Har vi möjligheter att nå våra högt uppställda mål? Ja, det har vi anser jag, men då under förutsättning att vi har Jag-kan-tänket. Utan det är meningslöst att ens börja försöka, för chansen då att nå ända fram är liten. Tyvärr räcker det inte med ett positivt tänk utan tillsammans med envishet och en stor mängd med träning/repetitioner finns det stora möjligheter att lyckas, nå ända fram.

Jag har alltid haft Jag-kan-tänket, en enorm envishet och förmågan att se möjligheter. Det har lett till flera guldkanter i livet.

I boken får ni följa med mig i vardagens tristess och glädjestunder. Jag fick den sämsta tänkbara start i livet, syrebrist vid födelsen. Följden blev en grav CP-skada. Efter den käftsmällen och den kraftiga uppförsbacken kunde det endast gå bättre. Eller?

Skolgången, vänner, letande efter arbete efter studenten, försöket att ta en plats i friidrottslandslaget i klassen sparka-sig-fram-baklänges, hur gick det med det? Sökandet efter en kvinna som ville vandra med mig på livets väg, fick det ett lyckligt slut?

Idrottstoken är mätt.

Det har varit kul att följa Paralympics, och dessförinnan OS, men det är skönt att mästerskapen är avslutade. De som känner mig tycker att det är märkligt att jag tycker så, men även för en idrottstok bliev det för mycket. Ibland även under de sista dagarna av mästerskapen kände jag mig mätt. "Stäng av då", hör jag någon av er säga. Det kunde jag inte göra, kunde missa något.

Medaljjakten har börjat.

Paralympics är i full gång. Redan nu, efter fyra tävlingsdagar, har den svenska truppen tagit två medaljer. Det är Ebba Årsjö som har tagit bägge, guld i störtlopp och brons i super-G. Jag är i spänd förväntan vad curlinglaget kan åstadkomma. Även om det i går blev förlust mot USA, tror jag fortfarande på medalj.