Mobiltelefonen är ett hot mot våra barns sociala utveckling.

En flicka går på trottoaren.Hon ler, för i dag är hon extra glad. Tösen hade fått beröm för teckningen som hon gjorde på förskolan.

- "Pappa, fröken Inger gilllade grisen jag målade i dag."

Han skriver på sin mobil.

Hon slickar på sin glass. Njuter av jordgubbssmaken.

- "Jag målade med pastellkritorna. Det var roligt, men det var kladdigt."

Flickan vissar upp ena handen med spretande fingrar. Hon skrattar till. Pappa ser ner på handen med regnbågens alla färger.

- "Oj, vad du ser ut. Går det inte tvätta bort?"

- "Jag försökte."

Pappa vänder blicken åter till mobilen. Hon håller handen framför sig och synar färgerna som har flyttit samman. Han fnissar till åt det mobilen visar.

- "Jag tycker att det är vackert."

- "Mmm."

Tösen ser en papperskorg längre bort.

- "Ska jag slänga pinnen därborta?", säger hon och pekar.

Flickans far är försjunken i ett Youtubeklipp. Om en liten stund är de framme vid korgen. Hon ställer frågan igen.

- "Är det sant?", mumlar han.

- "Ja, här är den."

Tösen stannar vid den.

- "På lördag. Den måste jag se", mumlar han igen utan att stanna.

Hon velar om hon ska slänga pinnen här eller inte. Hon ser sig runt med pekfinger i mungipan. Fyra pojkar i hennes ålder går på den motsatta trottoaren. Den främre studsar en basketboll medan alla pratade med varandra. En motorcykel passerar. Så kommer flickan på att hon har sett vuxna slänga glasspapper och glasspinnar i sådana papperskorgar. Då får jag också göra det. Hon ser ner i den och blir övertygad att hon gör rätt. Förutom godispapper och en och annan läskburk ligger där glasskräp. Släpper pinnen i papperskorgen och springer till pappa som har kommit en bit bort.

- "Yes, jag vann", utropar han.

Tösen trär in sin hand i pappas byxflicka. Hon vill hålla handen, men den är upptagen av telefonen.

De kommerr fram till en tomt med en häck. Granhäcken är hög, så hög att den ger skugga. Flickan tycker att det är skönt med svalka. Hon ser upp på pappa. Hans tummar rör sig snabbt. Hon funderar på hur pappa kan gå utan att krocka med någon, han som ser ner på sin telefon hela tiden. Har han ögon också på huvudet.

- "Pappa, kan du läsa godnattsaga i kväll? Mamma är hos mormor."

- "Vad i helv. . . Har hon dött?", utbrister han och stannar tvärt.

Flickans underläpp börjar att dallra.

- "Är mormor död?"

- "Hon kan inte ha varit gammal."

- "Varför är hon död?", säger hon högt och börjar dra i pappas arm.

- "Nämen gumman." Han stoppar ner telefonen i byxflickan och sätter sig på huk. "Mormor är inte död, hon lever."

Pappa kramar om dottern.

- "Du sa det", hulkar hon fram.

- "Det är en skådespelare som har dött, en skådespelare som jag tycker var bra." Han torkar bort tårarna  på hennes kinder med tummarna. "En favorit kan jag säga, precis som du tycker om Pippi."

- "Är du ledsen, pappa?"

- "Nej. Jo lite, men det går över."

- "Vill du ha en kram?"

Han nickar.

Tösen smeker pappas rygg. Värmen från honom lugnar henne.

- "Ska vi laga köttfärssås i kväll?"

- "Ja", svarar hon glatt. "Med spaghetti?"

- "Det låter gott."

Pappa reser sig. Han tar dotterns hand i sin och de fortsatte hem.

En scen ur dagens Sverige. En scen som många av våra barn och ungdomar har varit med om och kommer att vara med om.

Hur tänker ni föräldrar när ni låter er uppslukas av mobiltelefonens flöde när ni är tillsammans med era barn? Varför leker eller pratar ni inte med varandra? Barnen behöver uppmärksamhet av föräldrarna, inte ignoreras. Sträcker mig så långt att jag anser att det är misshandel av barnen.

Låt oss gå tillbaka till mobiltelefonen som endast kunde ringas på, ta emot samtal och smsa. Det vore bra för oss alla. Vi skulle bli mer sociala med varandra.

Slut på sommarsemestern.

Tillbaks på arbetet.

Härligt det vore om tiden på semestern släpar sig fram likt den gör under arbetsveckorna. Vi hade hunnit mer skoj. Vi hade njutit mer. Vi hade haft mer tid att ladda batterierna, Allt detta hade gjort att kapaciteten att arbeta hade ökat när vi kom tillbaka. Förmodligen även inspirationen hade fått en knuff framåt.

Jag ser fram emot mängder med föredragsuppdrag i höst. "Har du redan fått några?", hör jag några av er säga. Fem stycken välkomnade mig när jag kom till kontoret, men förväntantar mig mer i slutet av augusti när verksamheten på skolor, företag, organisationer, föreningar kommit igång. Då ses vilka dagar de kan ta emot mig.

Slöa i hängmattan.

Sommaren är här. Även värmen. Den gula planeten på himlavalvet syns allt oftare. Ja, då gör jag det enda rätta. Stänger av datorn och ger mig ut i naturen, promenerar i byar och städer, och kliver på båtar för färd i skärgården.

I augusti blir nästa gång ni hör av mig.

Ajöken.

Kramar och smek på recept?

Är det någon av er som känner en hudhunger? Eller har känt av? Utan att vara er vän eller endast veta att ni finns till är jag säker på att ni någon gång i livet har känt en längtan att få beröring av en person i form av kramar och smek. Ni har även haft en vilja att ge detsamma.

För mig började jag att känna av hudhungern påtaglig vid 18-19-årsåldern. Innan dess gav den endast svaga impulser, som jag inte kunde fastställa orsaken till.

Kunde avstyra hudhungern för jag visste att även jag i sinom tid skulle träffa en tjej som ville ligga eller hångla med mig. Därför kunde jag dröja kvar med blicken på par som kramades och/eller pussades på stan. Hennes händer smekte hans rygg. Deras läppar möttes. Jag blev varm inombords samtidigt som en avundsjuka spred sig inom mig, Önskade mig att vara i hans kläder.

Åren gick. Jag blev 25, inget ligg, inget hångel, inget hållande i handen i soffan. Jag blev 29, stiltje. Jag blev 33, fortfarande stiltje. Jag blev 39, inte ens en krusning. På den ytan ja, inte på andra. Det var träning nästan varje dag i veckan, resa hit och dit på tävlingar och läger både inom landet och utanför, arbetade halvtid, och var då och då på hemmafester och ute på lokal med vänner. Förutsättningen var med andra ord god för att träffa någon kvinna som ville vara mer än en vän. Men icke, det blev inget. Inte ens ett hångel. Det som blev var en massa kvinnliga bekanta. Det föraktade jag inte, tvärtom, trevligt att springa på dem och byta några ord. Det hände vid enstaka tillfällen att det resulterade i en fika eller en lunch veckan senare. Men det var inga kvinnliga bekanta som jag egentligen ville få utan en kvinna som ville gå till sängs med mig.

Vid de tillfällen som hudhungern slog till som värst gick jag inte ut utan stannade i min lägenhet. Ville inte riskera att se kvinnor, för nu var frustrationen stor. Om jag hade gjort det, hade risken varit överhängande att den gått över till tårar. I kyligt väder och när det föll väta var det mindre jobbigt för kläder skylde nästan all hud. Endast ansikten kunde ses, vilket gjorde att hormonerna fortfarande låg och sov. Möjligen var deu några som hade öppnat ögonen, men i övrigt var det lugnt. Däremot under varma och soliga dagar väcktes de. Om hormonerna hade legat kvar och småpratat hade det varit lugnt, men de ställde sig upp och började att dansa. Till techno. Om de ändå hade valt en stilla vals.

Så här kände jag mig i tjugofemårsårsåldern och långt upp i vuxen ålder. Att jag var unik med sådana känslor förefaller mig vara osannolikt. Är säker på att många av oss har eller haft en likadana känslor, kanske inte så kraftfull att de väljer hemmets trygga vrå som jag gjorde. Men vad vet jag.

Jag var avundsjuk på hundar och katter. Ja, egentligen är jag det än, men i dag hanterar jag det bra. När de vill bli smekta går de till oss människor, för de vet att vi inte kan motstå. Vi böjer oss ner och smeker dem eller kelar. Deras mängd av belöningshormonet Oxytocin måste liigga på en skyhög nivå. Om jag hade gått fram till en kvinna och sett med bedjande ögon, inte hade jag fått en klapp på kinden eller smekningar på ryggen utan hon med en förundrad blick hade vänt om och gått sin väg. I bästa fall. I sämsta fall hade hon gett mig en hård klapp på kinden, så pass att avtrycket av handflata och fingrar suttit kvar en tid.

För en tid sedan surfade jag omkring på internet. Oftast vet jag vad jag söker efter, men just denna gång var det ett tidsfördriv. Antagligen var det i väntan att ett av barnen eller båda två skulle bli klara med sitt, så vi kunde komma i väg. Jag snubblade in på en webbsida där det såldes tjänster, bland annat tantramassage, scratch therapy och kramterapi. Mina ögon spärrades upp. Kramterapi. Från att ha varit blasé till det jag såg innan, blev jag nu oerhörd fokuserad. Efter att ha läst vad denna terapi innehöll, insåg jag att det var just det jag hade behövt som singel. Dels skulle jag ha varit mer glad. Dels hade frustrationen blivit mindre av att det bara blev ett trevligt samtal med den trevliga och fina kvinnan på krogen, i kassakön på Hemköp, på arbetet eller var jag befann mig. För jag visste att om jag inte lyckades att få till ett hångel eller ligg då eller senare med henne, hade jag bara ringt och boka tid för en timmes kramterapi. Det hade lett till vid kontakten med kvinnor att jag hade vågat mer, trott mer på mig själv och blivit avslappnad, vilket i sin tur hade ökat möjligheten att träffa en som ville med mig. Eller rent utav få en flickvän innan fyrtioårsåldern.

Det vore intressant att ta en timmes kramterapi. Jag vill se om det känns lika avslappnad jämfört med att glida ner i soffan med kvinnan som jag spanade in. Vid närmare eftertanke tror jag inte det, för attraktionen till kvinnan som utför terapin behöver jag ha. Det kanske jag får när jag är där. Kanske vetskapen om att en betalning ha gjorts för att få kramar och smek stör upplevelsen. Trots det negativa hade jag som ungkarl beställd kramterapi för att helt enkelt må bättre.

Det vore bra om kramterapi kunde fås på recept. För de som har en hudhunger skulle livet kännas bättre om den mättas. 

Anledningen att jag i dag hanterar avundsjukan som jag har gentemot hundar och katter på ett bra sätt, är att jag är tillsammans med en kvinna. Vi är till och med gifta, så när hudhungern smyger sig på, är det bara att krypa upp i soffan och gosa.

En blodig tunga.

Två dagar. Två dagar tills jag lämnar 50-perioden och går in i 60-perioden. Räkneverket har fortsatt i oförminskad fart, 56 57 58 59 60. Jag hoppades på rost i maskineriet vid 40-årsåldern och framåt, så det skulle saktas ner, men icke. Det bara malde på och gör det än. Vecka ut och vecka in. Månad efter månad. År läggs bakom och år läggs till.

Är en person som förbereder mig när jag kommer att ställas inför situationer som krävs extra ut av mig. Om jag inte gör det, blir det oftast blaha blaha. Så för en vecka sedan började jag att öva på att uttala 60. Oj, vad svårt det var. Inte nog med det, det skavde på tungan till den milda grad att det uppstod blodvite. Med plåster på, fortsatte jag att traggla.

Gör framsteg, så jag bör hinna att på två dagar få till ett perfekt uttal i CP-nivå utan att få skador i mun och tänder.

En bra insats.

Jag får vara nöjd med min insats på hjälpmedelsmässan Hjultorget. Flera besökare blev intresserade av föredragen. Om det genererar till uppdrag, det får framtiden utvisa. Med tanke på att informationsbladen om dessa tog nästan slut, ökar möjligheten att få uppdrag till hösten. Jag kan inte se att det blir några innan sommaren. Det är alltför kort att arrangera en sammankomst, förmodar jag.

Böckerna sålde överraskande bra.

Hjultorget ägde rum 12-13 maj i Kistamässan.

Våren

Mörkret kämpar än för att behålla ggreppet

Besegrat snart av ljuset

Snön smälter och grus sopas bort

Solens strålar värmer mitt ansikte

Fritidsbåtar kommer ner i sitt rätta element

Asfaltens skrovliga yta syns

Diamanter i sjön

Tussilago i dikesrenen

I skuggan svalt

Vitsippor vid strandkanten

En ljum vind smeker kinden

En and vankar fram på den tunna isskorpan

Luvan stoppas undan

En svag doft av rök från en brinnande lövhög

Det torra fjjolårsgräset

Bolmar efter fordonet som sopar bort gruset

Den tunna jackan tas fram

Vid isskorpans kant hoppar anden i och guppar i väg