Skrev det 50.000e ordet.

I kväll skrev jag det 50.000e ordet i manuset till min autofiktion.
En milstolpe har jag passerat och det gör mig stolt. Manuset är ingalunda färdigt. Det blir säkert 30- 40.000 ord ytterligare, men att se räkneverket slå om till 50.000, det kickade i gång mig att fortsätta skriva tills det sista ordet är nedpräntat.
Jag har aldrig hört författare säga att det känns extra bra när de har skrivit ett visst antal ord. Finns kanske, men de finner det naivt att säga det. Jag känner det inte så.
Att skriva 50.000 ord med 8-10 nedslag i minuten med okontrollerade rörelser på grund av spasticitet tycker jag är bra gjort. Jag har skrivit i snart tre år, dock inte dagligen. Far till två fina barn kräver tid, men det får det gärna göra.

Firar med färsk pasta tillsammans med den egenkomponerade champinjonröra och mjölk.

Det existentiella.

Ännu en dag har grytt. Gör något av dagen. Släng inte bort den utan skapa eller upplev något som får dig att minnas den.

Öppna dörren och gå ut.

Ditt liv är här och nu.
Sitt inte hemma och vänta på att möjligheten som kan förändra ditt liv knackar på.
I morgon kan det vara försent.
Öppna dörren och gå ut.
Riv din box och se alla möjligheter som finns, de som har undgått dig.
"Jag kan inte." och "Jag vågar inte.", dessa formuleringar existerar inte hos dig. De har ersatts med "Jag kan." och "Jag vågar.".
Öppna dörren och gå ut.
Bry dig inte om när du möts av "Det kan du inte.". Du vet att du kan.
Ta vara på ditt liv. Gör det du verkligen vill.

Följer ni TV4:s program Vinnarskallar?

Äntligen tävlar idrottare med handikapp med stora internationella framgångar i bagaget mot varandra likt Mästarnas mästare på SvT. Jag blev glatt överraskad när jag såg att Vinnarskallar skulle börja.

Det är spännande tävlingar och intressanta berättelser om deras karriärer. Vore än bättre om inslagen om hur deras handikapp uppkom hade varit kortare, betydligt kortare. Men TV4 vill ha något som säljer. Räcker tydligen inte med att se före detta elitidrottare göra upp.

Tisdagar kl 20.00.

Läbbigt att vara så pass förvirrad som jag var.

Året har inletts dåligt. I januari tröt motivationen att skriva på min autofiktion. Blev avsevärd mindre än brukligt. I början av februari fick jag lunginflammation. Inte bara en eländig och långdragen hosta utan jag fick mer muskelspänning än normalt. Så pass att jag inte kunde slappna av på natten. I sex nätter sov jag ytterst lite. Hemsk att vara så trött som jag var. Dagen före sista sömnlösa natten visste jag inte vilken dag det var. Läbbigt att vara så pass förvirrad. Därefter fick jag sömntabletter.
Att jag inte orkade vara uppe när barnen kom hem från skolan till att de la sig för natten gjorde att de fick fram att spela på vår XBox, se film och se på mobiltelefon. Två timmar dagligen har Nu och jag bestämt att det räcker, men eftersom det är endast jag med bestämdhet som säger "Det är nu dags att stänga av.", så har barnen nu blivit vana att spela från att de kommer från skolan till läggdags. Nu säger även till, men när de inte stänger av efter två tillsägelser bryr hon sig inte. Sjunker istället ner i sin mobil.
Jag är nu frisk och skulle kunna säga åt barnen att stänga av, men jag vet inte. Kanske är det bäst att låta de vara för familjefridens skull. De blir bara arga på mig och inte på Nu. Det får konsekvenser i min relation till dem. De tycker att jag är hård och elak samtidigt som Nu är snäll och mjuk. Får ta tillfället i akt att ta upp skrivandet på autofiktionen när de två och Nu sitter med gamnacke djupt koncentrerad i mobilen, IPAD, XBox eller film. Jag måste göra det för annars kommer det ta två år ytterligare tills den är färdig. Men det är svårt att koncentrera mig när mina älskade sitter i rummet intill för det enda jag vill är att gå och krama om dem och umgås.