I januari, nära tre veckor, hade jag hosta. Förutom att jag hostade ofta, vilket var nog besvärligt, gjorde det att jag inte kunde sova den större delen av natten. Mindre sömn ledde till att kroppen fick inte den vila som den behöver, och det resulterade i muskelspänningar. Jag har alltid muskelspänningar, dag som natt, men de här blev kraftigare än vanligt och de vaknade jag av. Det var hemskt, det hände att jag ibland inte visste vilken dag det var vid lunch.
Njuter ni av att vara friska? Känner ni glädje av att gå upp ur sängen utan en täppt näsa? Blir ni muntra när ni möter arbetskollegorna, skolkamraterna och de i föreningen efter en tid av sjukdom? Det förutsätter att ni gillar att umgås med dem i vanliga fall. Blir ni uppåt av att sitta upp utan att få huvudvärk?
Eller gör ni som jag, går vidare i livet utan att känna lycka att inte behöva ligga i sängen och snörvla, ha influensaont eller ha magsjuka? Jag uppskattar lite att jag är frisk, förvånansvärd lite. Varför? Kan det bero på att det är normalitet för mig att vara frisk, och just därför blir jag inte till mig när jag är det? Det bör vara tvärtom, när det normala får sig en törn och jag befinner mig i ett onormalt tillstånd, vilket är ett bedrövligt sådant, bör jag känna lycka när det är åter normalt.
Det är pest, pest, vid flera tillfällen kommer dödsångesten, pest, pest att vara sjuk.
