omslagsbild

omslagsbild

onsdag 29 november 2017

Det åttonde underverket.

Cheopspyramiden och Artemistemplet har varit sedan länge utnämnda till två av världens sju underverk.
Jag vill på eget bevåg utnämna ytterligare ett, ett som betraktas av alla vi människor som högst ordinär. Den ses som naturligt i vår omgivning. Det är därför den inte ses som ett underverk, men jag vill höja den till den nivå den bör vara på. Den är så naturlig att vi inte reflekterar över att den är finurligt konstruerad. Jag påstår att med den kan vi göra och skapa det mesta vi vill och det är verkligen massor. Begränsningar finns, som att få ner månen till jordens yta (vilket det vore bra för har jag inte fått kläm på), men de är få, ytterst få. Det som meddelar att diverse göromål inte går att åstadkomma är tänket. Det är det som säger att dessa är omöjligt, men som i själva verket inte är det. Fantasin däremot har inga begränsningar. Det vore bra om vi lät tänket följa fantasin mer än vi gör. Det skulle innebära att vi får mer kunskap om livet, världen och tillvaron, men framförallt blir gränserna färre till vad vi kan åstadkomma. En del av dessa gränser skulle suddas helt ut.
Jag talar om vår kropp. Denna fantastiska skapelse.

Kroppen är användbar inom många områden. Ett är att skapa oändlig njutning. Det är den ett fantastiskt redskap för. Om vi vet hur och vågar, och inte låter tankarna styra, kan vi uppnå underbar klimax och sexuell energi genom att själva stimulera eller massera vissa av kroppens punkter. Kroppen är så finurlig konstruerad att den vet hur den ska orgasmera, men ofta hindrar den att nå underbar klimax och sexuella energi strömma igenom, och det för vi håller tillbaka känslor eller rörelser i kroppen.
Skaffa den kunskap du saknar för att du själv praktisk kunna stimulera din kropp. Njut och upplev höjder av tillfredsställelse som du aldrig har upplevt tidigare. Det är långt mycket bättre än drogrelaterade stimulanser.

Onani är nyttigt. Eftersom vi är sexuella varelser är det naturligt att vi utforskar vår kropp, i synnerhet utforska och stärka sin egen sexualitet, och det gör vi genom att onanera. Vi börjar redan som barn att ta på våra könsorgan. Många fortsätter med det hela livet. Vad är det för fel att barnen rör vid sitt könsorgan? De gör det för det är skönt, för att slappna av och för att må bättre, precis som vi vuxna gör.
En del tycker att det är fult att onanera. Några tycker rent ut och av att det är skamligt. Hur kan de tycka det? Kroppen är konstruerad som så att det är skönt att "göra barn". Om det varit smärtsamt, hade det varit betydligt färre människor på Tellus. Ska vi endast ha det skönt med våra könsorgan när vi vill ha tillökning i familjen eller när vi ligger med varandra av lust och åtrå?
Det är helt fantastisk att vi kan ha det skönt med vår egen kropp även när vi är ensamma. Det är en värdefull gåva som vi har fått. Ta vara på den genom att nyttja den.



måndag 20 november 2017

Nu tränar jag för livet.

Jag håller på att förstöra mitt liv. Jo, faktiskt gör jag det.
Om jag inte gör något åt det, stoppa nedbrytningen av kroppen, kommer mina armar och ben koordinationsmässigt bli så dålig att jag alltför snart inte alls komma ha nytta av de längre. De blir hängande och dinglande utmed kroppen, ingen funktionalitet alls. Jag som har så nytta av dem. Om jag inte stoppar nedbrytningen, kommer jag konditionsmässigt bli så illa däran att jag blir andfådd när jag tar mig till toaletten.
Har jag börjat ta droger såsom alkohol, tobak, röka gräs? Alkoholen har jag skurit ner på, från glöggen på julafton, fyra vinglas, två öl per år till enbart glöggen, den på julafton. Tobaken har jag däremot inte skurit ner på. Hur än jag har försökt har jag inte lyckats, men det kan bero på att jag aldrig har nyttjat det. Möjligtvis är det så. Röka gräs är så långt bort från mig som det går att komma. Fast det vore kul att ha fått uppleva hippierörelsen i USA på 1970-talet, men då inte drogkulturen utan tänket om det fria sexet. Knulla runt och umgås med allt och alla.
Nedbrytningen är av en annan orsak, en som är uppenbar för alla och det inkluderar såklart även mig. Men jag trodde att genom att jag hade krypit långa sträckor, varit målvakt i fotboll och innebandy, och varit med på gympan i skolan varje vecka som barn och därefter som femtonåring började att träna rullstolsåkning på elitnivå som varade i tjugo år och därefter gått på löpband och simmat fyra gånger i veckan, hade jag fått en gedigen grund att stå på då jag slutade träna så här mycket år 2010. Jag trodde i min enfald att tack vare min träningsbakgrund behövde jag endast träna sporadiskt, en två gånger i veckan, för att bibehålla exempelvis min fina sparkteknik, den som jag använder mig av när jag sparkar mig fram baklänges sittandes i rullstolen.
Tji fick jag. I två års tid har jag känt mig allt koordinationsmässigt sämre. Exempelvis lyder inte benen mig som förr. Jag behövde då inte tänka på tekniken utan det gick per automatik. Nu behöver jag tänka att dra tillbaka vänstra foten under rullstolen för att sedan möta asfalten och sparka till när jag tar mig fram. Det blir något bättre efter ha tränat en kvart, men fortfarande är det avgrundsstor skillnad jämfört med när jag slutade att träna på elitnivå år 2005 till dagens datum. Det är självklart att skillnaden blir stor när jag tränar avsevärt mindre. Självklart är det så, märkligt vore det annars, men att det skulle bli så dåligt som det nu är, det är en chockerande känsla.
Förstådd innerst inne att röra på sig alternativt träna, det måste jag göra. Att kunna och orka är verkligen en färskvara, men det hade dykt upp något som var betydligt roligare än träningen, och framförallt mer viktigt, och det var att vara med vår treårige son, född 2007. Hans två första levnadsår var jag endast lite behjälplig hans mor tillika min hustru i omvårdnaden av honom på grund av mina delvis okontrollerade armar, så jag tyckte att jag kunde vara hemifrån tre gånger i veckan för att träna. När sonen blev två år kunde jag alltmer vara med honom. Vi målade, byggde med lego, såg på Bolibompa, brottades på golvet och jag badade honom på kvällarna, och då när vi höll på med något av detta och stämningen var på topp, var det mycket svårt att slita sig och säga ´Bam, nu ska pappa gå. Jag ska träna." Ofta gick det inte för jag njöt att vara med honom. ´Jag kan träna i morgon istället´, tänkte jag. Morgondagen kom och den gemytliga samvaron uppstod mellan Bam och mig åter efter jag hade kommit hem från arbetet och ätit middag. ´Jag kan träna i morgon istället´, tänkte jag än en gång. Så höll det på. Veckor blev till månader. Månader blev till år. Tränade väldigt sällan och då menar jag verkligen väldigt sällan. En två gånger i månaden. Pinsamt dåligt för att ha varit en träningsnarkoman.
Ur ett tränings- och koordinationsmässigt perspektiv var det förödande när vår Selina föddes för sex år sedan. Samma scenarium hände som med Bams tillkomst, kunde inte heller slita mig från henne, vår lilla prinsessa.

Barnen är viktiga för mig. Jag vill vara nära dem hela tiden när jag är hemma. Det känns på något sätt att jag sviker dem när jag sticker ut en lördagsförmiddag och promenerar sittandes i rullstolen en timme eller när jag direkt efter arbetet går till simhallen och avverkar några längder medan de sitter i soffan och spelar TV-spel (Bam) eller står på knä framför dockskåpet och pysslar om dockorna (Selina). Å andra sidan kommer jag att få mer tid att få umgås med barnen och de med mig om jag tränar. Med träning skjuter jag nämligen den ofrånkomliga döden framför mig. Dessutom mer ork får jag.

För att jag ska må bra, och det gör jag när konditionen är hygglig och koordinationen i armar och ben är för mig tillfredsställande. Visst finns det andra faktorer som spelar in om jag ska må bra eller inte, men dessa två är grundläggande.
Nu eller innan det är försent har jag börjat träna. I september köpte jag årskort på Tibblebadet. Det blir två gånger i veckan jag är där och simmar trettio minuter. Två gånger i veckan promenerar jag en timme.
Jag känner mig redan nu bättre, men det är låååååååångt långt kvar till den form jag vill vara i.


Förr tränade jag för att vinna mästerskap. Nu tränar jag för att få leva längre och må bättre.



onsdag 15 november 2017

Detta härliga liv.






Tar du för dig av livet? Om ditt svar är jakande, på vilket sätt? Kommentera gärna!




fredag 3 november 2017

Hur fick man fram till att Tekniska Högskolans tunnelbaneperrong finns på markplan?




För en tid sedan, möjligen var det nu i september, sattes dessa skyltar upp i hissen
som kan ta oss från biljettspärrarna på Tekniska Högskolan, ingången som vetter
mot Kungliga Tekniska Högskolan, till tunnelbaneperrongen och vice versa.  En
med texten ´MARKPLAN´ och på den andra står det ´GÅNGBRO´.
Med tanke på att det finns pil och punktskrift på vardera knapp som visar vilket
plan hissen för oss vid tryckning finner jag det onödigt med informationen som
skyltarna ger. Förmodligen handlar det om lagen om tillgänglighet, att det krävs
att informationen ska även ges i form av bokstäver. Eller om det handlar om det
estetiska? Att det blir snyggare med bokstäver.
Nåväl, det kan jag acceptera och gör så, men det märkliga är att skyltarna ger oss
fel information. För att nå perrongen åker vi ner för den är under marknivån, det
vill säga under markplan, men enligt skylten åker vi till markplan. Det korrekta
vore att det stod ´Perrongen´ på skylten. Om det känns viktigt att ha med ´plan´,
bör det stå ´NEDERSTA PLAN´.
För att ta oss från perrongen till biljettspärrarna trycker vi på knappen med
skylten ovanför där det står ´GÅNGBRO´. Vart hän jag ser och söker med blicken
ser jag där ingen gångbro. Det som finns är ett mörkgrått stengolv och det har
funnits där så länge jag har nyttjat tunnelbanetrafiken till och från denna station,
och det är i trettioett år. Möjligheten att det är en gångbro under stengolvet. Vad
vet jag? Jag har inte tillgång till ritningarna som arkitekten/arkitekterna gjorde.
Om en gångbro nu finns, vad är anledningen till att vi hissresenärer upplyses
om det och inte de som tar rulltrappan?

Hur fick man fram till att perrongen ligger på markplan? Det vore intressant att
få träffa den eller de som anser det och lyssna hur deras tänk gick.